För några år sedan hette de Erik Edman och Mikael Nilsson.

Spelarna som alltid tog sig tid för medierna och inte bara det – de såg till att ha något vettigt att säga också.

Nilsson förklarade detta med en tacksamhet över allt fotbollen hade gett honom. Han slog igenom sent och fick en smått otrolig landslagskarriär med tanke på att han debuterade vid 24 års ålder:
– Är ni intresserade av vad jag har att säga så fråga på, sa Nilsson och stod kvar i mixade zonen tills landslagschefen Lars Richt slet ut honom till den tutande spelarbussen.

Med Edman var det lite annorlunda. Edman var mer typen som gillade att slänga käft. Det gjorde han med oss journalister i ungefär sex år innan han förstod att det han sa gick i tryck också. Då tyckte han plötsligt att det var för mycket Big Brother-Linda och ”Zätas nya kärra” i Sportbladet och slutade snacka.

En gång frågade vi varför och Edman svarade:
– Jag har så mycket i mig, det vill ut men…nä.

Grejen med firma Edman & Nilsson var inte att det skrevs artikel efter artikel om de själva, däremot citerades de i artiklar som handlade om annat eftersom de kunde förklara och ge det viktiga inifrån-perspektivet.

Om Henrik Larsson fick frågan varför han missade straffen svarade Henke med ett hästflås följt av ”Jag menar, det är sånt som händer”.

…när Erik Edman sedan kom knallandes fick vi veta att det ”Det var en snedträff, han siktade egentligen på andra hörnet”.

Eller när Lasse Lagerbäck suttit på en presskonferens och hävdat att det onödiga baklängesmålet ”absolut inte” berodde på att spelarna stressades framåt av publiken, kunde Micke Nilsson besvara samma fråga med: ”Klart att vi påverkades av publiken. Det var jävligt onödigt”.

Edman och Nilsson har varit saknade, nu tycks de ha fått en värdig efterträdare.

Jimmy Durmaz.

Han har inte spelat en enda minut under det pågående playoff:et, i Sportbladet och andra medier får han desto mer speltid.

Först uttalar han sig i en artikel om hur Ronaldos filmningar ska hanteras:
– Det gäller att påpeka det för domaren och visa det för motspelaren. Man brukar skämmas när man har filmat, förklarar Durmaz.

Dagen efter diskuterar Durmaz åter filmningar – fast nu handlar det om varför Zlatan sällan eller aldrig lägger sig:
– Zlatan vet att han kommer förbi ändå för han är så stor och stark, menar Durmaz.

Den snabbe yttermittfältaren befinner sig sedan i medieskugga i fyra timmar innan han nästa gång förekommer i en artikel i textarkivet. Den här gången ger han sin syn på Sveriges nya landslagströja:
– Jag såg den bara snabbt när jag skulle käka frukost. Helt okej tröja, anser Durmaz.

Dagen efter är Durmaz verkligen på tå. Först funderar han kring hur Portugals ”grisspelare” Pepe ska fås ur balans:
– En sån som Zlatan kan förnedra honom ordentligt också fotbollsmässigt. Då kanske han får det där röda kortet.

…sedan, i en annan artikel, tipsar Durmaz om hur Sverige ska hantera ett av Portugals många anfallsvapen – hörnorna:
– 50 procent av deras kvalmål har kommit på fasta situationer. Där gäller det att se upp, säger Durmaz i något som även får betraktas som en lyckad GBG-vits.

Ett annat hett tema inför första mötet med Portugal var hur Ronaldo skulle stoppas. Givetvis hade Jimmy Durmaz en tanke om detta:
– Vi sätter Erkan Zengin på honom. Sedan är Ronaldo helt borta.

I samma matchdagstidning finns en artikel om de svenska kontringarna som kan bli ett vapen. Det antyds att Durmaz kan vara en joker att sätta in på slutet:
– Portugal blottar sig jävligt mycket. Deras ytterbackar blir nästan som ytterforwards när de flyttar upp laget. Vi kommer att ha massiva kontringsmöjligheter, säger Durmaz som dock aldrig byts in i den första matchen.

I ”mellandagarna” har mycket av snacket handlat om en eventuell straffläggning. Så här säger Jimmy Durmaz när TT pejlar läget bland intresserade straffskyttar:
– Jag slår gärna en.

I tisdagens Sportbladet kan jag – utan att avslöja för mycket – meddela att Durmaz förekommer i åtminstone tre artiklar: Om den svenska matchplanen, om Sveriges förmåga att vända underlägen och om Andreas Isakssons kvaliteter som straffräddare.

Vi journalister – och i förlängningen de svenska fans som gillar att läsa om landslaget – lyfter förstås på hatten för Jimmy D.