Ni har säkert sett att bloggen varit dåligt uppdaterad det senaste.

Det här är inget ”gråta ut”-inlägg.

Jag älskar mitt jobb, jag är en av världens mest privilegierade människor, jag ska åka till Brasilien för att följa Brasilien under sommarens fotbolls-VM och dessutom få bra betalt för det. Det är en sådan otrolig dröm som går i uppfyllelse, jag kan inte sätta ord på det…eller jo det kan jag, det är mitt jobb att sätta ord på saker.

Brasilien födde mitt fotbollsintresse. Jag var sex år, jag låg på gräsmattan med min mamma som solade, jag bläddrade i Panini-albumet, jag klistrade in Zico, Socrates, Eder och Falcao (eller ”Falkång” som Grive kallade honom i tv-sändningarna)…

…det här laget lärde mig det jag behövde veta om fotboll som liten: Jag trodde inte att de kunde förlora. Jag kunde inte förstå att de hade förlorat mot Italien när jag hörde slutet på en radioapparat i sommarstugan. Jag grät tårar av kärlek för första gången i mitt liv. Kärlek till en sport och ett lag som skulle prägla mig resten av livet. Först långt senare kunde jag förstå och uppskatta det Italien gjorde men förlusten rev upp ett sår som nya Brasse-vinster bara tillfälligt kan läka.

Det här är inte supporterskap till ett lag – jag skulle följa Torbjörn och hans Blåvitt intensivt i många är därefter – men mitt Brasilien 1982 är en kärleksbeskrivning till sporten fotboll.

Jag har varit den trogen sedan dess.

2013 är året då jag har börjat vackla.

Efter ett liv som fotbollssupporter, elitfotbollsspelare och fotbollsjournalist har jag allt mer känt att lågan inte brinner på samma sätt längre. Jag går inte till jobbet längre och känner att nu ska jag, tack vare den ställning jag har, berätta något nytt om fotboll som ni kan läsa och vi sedan kan diskutera.

Det finns förklaringar till det. En är den maskinella journalistutvecklingen där nätets krav på snabbhet har inneburit att vi vi inte längre hinner reflektera innan vi ska tycka och tänka, det har blivit viktigare att vi är snabba än att vi har något att säga, det ska delas på de sociala medierna, annars är inget längre något värt. När folk inte längre är beredda att betala för journalistik, då får vi sälja något annat i stället.

Men det är på dessa sociala medier som energin dräneras. En tveksam formulering, och du har hela AIK-twittermaffian efter dig. @blisk och andra jagar dig, hånar dig, förlöjligar dig och ditt brott är att du älskar fotboll men inte tycker som dem.

Det blir som en pöbel i dess lägsta form (efter Sverigedemokraters och andra extremisters flocktaktik ).

Det innebär konkret att jag avstår vissa frågeställningar för jag känner att jag orkar inte ta emot hatet och hånen,  jag hinner inte ta diskussionen i morgon, jag vågar inte stå upp för värden som är viktiga att stå upp för, eftersom jag kommer att bli hånad och hatad av människor som inte tänkt igenom saker längre än till magreflexen.

Det här är den journalistik som i dag premieras, den som inte är provocerande, den som sprids och älskas medan de obekväma men relevanta rösterna sakta tigs ihjäl.

Jag hoppas att 2014 blir året då Brasilien ger mig glädjen och kraften att fortsätta våga och orka, så som ni en gång födde min kärlek till fotbollen.