Jag skulle bara vilja göra ett principiellt tillägg här.

Belinda Olsson har nu tjatat på mig om att jag ska tala om varför jag är feminist.

Och jag är en demokratisk feminist.

Med stolthet.

Och med glädje.

Jag blev det när jag lyssnade på Maria Svelands sommarprat och hörde om det fruktansvärda hatet mot kvinnor fast männen var oerhört undantagna.

När jag farit runt på sociala medier har jag sett ett ännu värre hat, och som journalist har jag kommit öga mot öga med patriarkatets förtryck och människoförföljelse i de demokratiska staterna.

Jag blev det när jag kom till männens bastuklubbar och fick se hatlistorna på feminister och andra engagerade.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var feminismen som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var feminismen som lyfte halva landet ur fattigdom och arbetslöshet under -70-talets frigörelsepolitik.

Jag blev det efter många år av samarbete med Johanna Frändén där jag lärde mig vad feminism och humanism är, och med nära vänner som Simon Bank, Kalle Smalben och Linda Isaksson som riskerar sömnen i kampen för människovärdet.

Men viktigare är: Jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut över världen, när jag ser krigen och kapprustningen och ojämlikheten och klyftorna mellan människor. Jag bestyrks i min övertygelse när jag i mitt eget land ser ser orättvisorna öka, jämställdheten dala, näthat och påhopp gripa kring. När jag ser hur patriarkatet i land efter land ställer människor emot varandra, slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen. Och när jag ser in i den framtid patriarkatet tydligen har att erbjuda, där kvinnorna ska bli fattigare och männen rikare och rikare. Där kvinnorna blir bräckligare och lyxbåtarna fler och fler. Där solidariteten blir svagare och egoismen starkare. Där männen kan ta för sig och kvinnorna får ta skeden i vacker hand.

Visst är jag en demokratisk feminist.

Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska feminism har uträttat i vårt land. Jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter männens vanstyre i 125 000 år. Jag är det med tillförsikt, för människor vet vad som händer med kvinnor, trygghet och stabilitet när männen får ansvaret.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende, för jag vet att den moderna, svenska historien är full av värdefulla reformer som ni har skildrat som elak feminism, sedan slåss ni om att ta äran för reformerna när männen får erfarenhet av de betyder.

Så visst, Belinda Olsson, är jag en demokratisk feminist. Som Fredrika Bremer när hon genomförde rösträtten, som Simone de Beauvoir när hon gjorde upp med normer på 1950-talet, som Mariann Andersson när hon bekämpade arbetslösheten på -70-talet eller Gudryn Schyman när hon byggde ut den feministiska vetskapen på -90-talet för det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan.

Vad är egentligen Belinda Olsson?