Ytterligare en träningslandskamp avklarad för förbundskapten Erik Hamréns Sverige. Till vilken nytta? kan man kanske fråga sig.

Ett antal nya spelare fick chansen men få av dem kommer  vara med när det blir allvar i höst. Frågan är om spelare som Rasmus Bengtsson, Joel Ekstrand, Johan Dahlin och Marcus Berg får förtroendet igen överhuvudtaget?

Det här landslagets övergripande problem är alltjämt osäkerheten, bristen på en fungerande organisation och balansen i laget som Hamrén inte riktigt tycks kunna sätta.

Hjälper det med nya spelare stup i kvarten?

Tja, det är klart att det ibland måste testas nytt men vad Sveriges landslag skulle må bra av är att spela ihop en startelva+4-5 man som vet exakt vad de ska göra i olika typer av matcher.

Jag blev inte särskilt imponerad av någon av de nya eller nygamla eller gamla som fick chansen mot Turiket, det skulle vara Jimmy Durmaz då som har många idéer även om det inte riktigt klickat i Blågult ännu.

Sedan fanns det en spelare till då, men för honom handlade det inte om att ”ta chansen” utan om att klara av debuten. Det gjorde Muamer Tankovic,19, helt godkänt.

Kapten Zlatan formulerade det bra:
– Han spelar enkelt när han kommer in, han gör det han ska göra, han spelar enkelt men ibland kan det vara svårt att spela enkelt.

Själv frågade jag Tankovic, lite med glimten i ögat förstås, varför han inte bjöd på några snurrfinter som på träningen?
– Det är det som är grejen, om vi haft övertaget hade det varit lättare, nu låg vi under och fick jaga boll. Förhoppningsvis i nästa match, då hoppas jag vara här igen, svarade den lille talangen.

Efter matchen uppstod en diskussion på sociala medier om Sportbladets betygsättning. Framför allt om att vi underkände Albin Ekdal.

Jag tycker ettan är glasklar. Albin är Sveriges offensiva, centrala mittfältare och skapade knappt något öppnande över 90 minuter. På plats med ett helheltsperspektiv som skiljer sig från tvn:s, var det också tydligt att han ofta felvärderade situationerna, släppte tillbaka i stället för att fullfölja en vänding exempelvis. Sedan att Albin i situationer visar att han är en bättre fotbollsspelare än många andra svenskar på planen kan inte ligga till grund för att godkänna honom i den enskilda matchen. Givet hans roll och vad han uträttade i den var Albin Ekdal underkänd mot Turkiet, anser jag.

Själv sa han så här när fotbollskanalen.se berättade att de utsett honom till bästa svenske spelare:
– Det tycker jag inte. Jag tycker inte att man behöver sätta betyg i en sådan här match, alla kan bättre och vi förlorar. Jag slog bort bollar i både första och andra halvlek. Jag kan mycket bättre personligen.

Men det är som det är med betyg, man ser fotboll på olika sätt. Sportbladets utsända (Simon Bank, Patrik Sjögren och undertecknad) var dock överens om ettan.

19 maj-stadion var mycket riktigt en fantastisk fotbollsarena, och hemmapubliken skapade en inramning du sällan ser på träningslandskamper. Från en samstämmigt vackert sjungen nationalsång till de dubbla klackarnas växeldrag. Lägg därtill mobiltelefon-tifon och den mer nötta gamla vågen.

Enligt uppgift var det 1650 poliser på plats och som jag noterade i en tidigare spaning här i bloggen: Det är gott om poliser i Ankara. De kanske bara ville se matchen?

I dag åker vi hem igen utan att vara särskilt mycket klokare på något annat än att kebaben i Ankara håller högsta klass.