Den svartgula armén marscherade söderut på jakt efter en vändning, den blårandiga stod redo att försvara en känsla och en trend.
AIK:s 3-2 på Djurgården betydde mer än tre poäng:
Värsta rivalen är inte längre obesegrad, tabellförsprånget är upphämtat, uppdraget fullbordat.

Inför derbyt hade Djurgården sju tunga poäng medan AIK haltat  fram till futtiga fyra. 90 brinnande, rökiga och högljudda fotbollsminuter senare inför 25 000 bengaler…f’låt åskådare (nästan lika många som på Bajens hemmapremiär) har båda lagen sju pinnar. Fortfarande ingen dålig start för Djurgården men till nästa omgång kan AIK ta med sig en känsla av att nu jävlar har det vänt.

Hur hamnade vi där?

Jodå, det studsade igång som den nya tidens konstgräsderbyn brukar: Mindre närkampsspel, mer matchplan, få överraskningar: AIK anföll med laget, Djurgården med sina anfallare.

Innan Djurgården hittade fram till deras första avslut på mål  – Daniel Amartey i 40:e minuten – hade AIK skapat fyra bra chanser och gjort 1-0.

Eftersom inget av lagen fick kantspelet att fungera stod striden centralt. Den matchen-i-matchen vann AIK:s mittfältsduo Panajotis Dimitriadis och Celso Borges i båda riktningar. De hittade instick framåt, de stod i vägen för omställningar.
– ”Panos” var lysande i dag, tillsammans med Celso, sa Andreas Alm på presskonferensen.

Allra bäst var AIK när de bröt mönster. Som när Dimitriadis plötsligt stötte högt i ryggen på Alexander Faltsetas, vann boll och sköt in sig mot Kenneth Höije.

Eller som när Borges slog en snabb frispark rakt in i planen när övriga förberedde sig på en längre lyftning, Dimitriadis vräkte på igen och Höije fick sträcka ut till en hörna. Det var på den hörnan Borges hittade Martin Lorentzson i förstaytan och 1-0 till AIK framför en jublande klack.

Mer symptomatiskt för en säsongsvändning blir inte ett mål: De nyckelspelare som kritiserats mest klev fram när det behövdes som bäst.

Underläget tvingade Djurgården att kliva högre men utan att förändra matchbilden särskilt mycket – bollinnehavet i första halvlek slutade 60-40 till AIK, ledningen var inte något att diskutera.

Inför andra halvlek var det Pelle Olsson som behövde förändra, men det var Andreas Alm som förändrade när en blyg Niclas Eliasson ersattes av Robin Quaison. Det gav AIK ett större hot från vänster, samtidigt som Nabil Bahoui började röra sig klokare från höger. Båda var involverade i 2-0-målet: Quaison vid förarbetet, Nabil avslutade efter att Höije boxat Henok Goitoms skott rakt ut i planen.

Det var AIK:s klart bästa match i årets allsvenska, anfallsspelet är redan nämnt och backlinjen släppte ifrån sig få målchanser. Andreas Alm träffade rätt i startelvsuttagningen, tydligt symboliserat av att Eero Markkanen passade på att skjuta årets mål (?) på Tele 2 Arena i samma minut Alm bytte ut honom.

Det var också en match som avslöjade att Pelle Olssons Djurgården har en god bit kvar, i synnerhet vad gäller hur de ska agera när de hamnar i underläge. Ju mer laget flyttade upp och förändrade, desto fler brister blottades.
– Jag tror det dröjde till 77:e minuten innan vi fick till ett anfall så som vi vill ha det, suckade Pelle Olsson som dock själv valde att inte försöka förändra något under pausvilan.

Som helhet saknade matchen under stora delar den nerv som brukar följa med ett derby. Efter Erton Fejzullahus straffmål föll AIK hem, lämnade frivilligt ifrån sig initiativet men inte ens då lyckades Djurgården störa dem särskilt allvarligt. Haris Radetinac 2-3 kom alltför sent.

Kanske hade sett annorlunda ut om domaren Jonas Eriksson dragit det röda kortet mot Kenny Stamatopoulos som domare brukar göra i den typen av situationer men Eriksson valde bara det gula vilket är det korrekta enligt boken.

Det förändrar inte helhetsintrycket att det här var AIK:s match från början till slut.