I samband med den allsvenska upptaktsträffen hänvisades till en undersökning som visar att unga fotbollsintresserade sviker allsvenskan – de är mer benägna att följa större, europeiska ligor.

Det fick mig att fundera på vad jag som journalist kan göra för att öka intresset. Inte för att det är min roll eller skyldighet eller ens har något med det journalistiska uppdraget att göra – utan för att det kan gå hand i hand ändå.

Finns det något grepp som kan tänkas intressera ungdomar och som samtidigt är eftersatt på Sportbladet?

Jag landade i ”längre intervjuer med unga talanger”. Först ut är Niclas Eliasson, 18, AIK:s yttermittfältare. Intervjun går att läsa i söndagens Sportbladet.

Vi får väl se om det faller väl ut, om den delas och sprids på nätet, om det är något som engagerar de unga.

På Twitter drog jag en rant som i grund och botten handlade om att längre läsning om internationell fotboll gärna sprids, delas och hyllas. De här dokumenten är ofta ett pussel av information som tidigare publicerats i internationella tidningar vilket är en journalistisk metod jag själv inte går igång på, men gensvaret från läsarna är alltså väldigt positivt.

Det som normalt brukar anses vara god journalistik – till exempel att knäcket innehåller förstahandsinformation och något som aldrig har skrivits tidigare – tar många läsare med en axelryckning.

För att sammanfatta: Att plocka fram informationen värdesätts inte på samma sätt av våra läsare som att pussla ihop redan befintlig information.

Missförstå mig rätt: Dessa dokument om internationell fotboll är alltid jävligt bra och läsvärda men det grundläggande journalistiska jobbet är gjort på annat håll. Därför har jag lite svårt att förstå de oerhörda hyllningarna.

Det var heller ingen kritik mot kollegor på Sportbladet som emellanåt skriver dokument om internationell fotboll, och som alla är fantastiskt duktiga journalister, som Simon Bank, Erik Niva och Patrik Sjögren.

Det var mer en kritik av en struktur, och i slutänden av läsarna, och läsarna går egentligen inte att kritisera, de gillar ju det de gillar.

Så det är väl helt enkelt som det är.

För övrigt tycker jag att Henrik Rydströms krönika om Malmö FF-Gefle är ett exempel på god journalistik. Det känns som att jag har sett matchen och förstår varför den slutade som den gjorde – trots att jag tyvärr inte hade möjlighet att titta i dag.