En allsvensk tabell består inte bara av siffror.
Just nu, efter åtta omgångar, säger den en hel del om vilka lag som vill utveckla svensk fotboll i en snabbare, mer teknisk och offensiv riktning.
Det är inte AIK.
Och inte IFK Göteborg.

Ta en titt på tabellen.
På de tre översta platserna hittar vi Malmö FF, Elfsborg och Häcken.
Den som försöker hitta en röd tråd behöver inte leta länge.
Tre föreningar som konsekvent jobbar med spelidéer som uppmuntrar allt det där vi lite slarvigt brukar kalla teknisk, passningsorienterad och offensiv fotboll:
* Malmö FF med extremt deltagande ytterbackar som under guldåret 2013 knöt upp de flesta försvarsblock och som har inlett årets säsong på ett liknande sätt.
* Elfsborg som spelar allsvenskans snabbaste fotboll med blixtrande positionsbyten och spelarval som kan och tillåts – uppmuntras – att löpa framåt.
* Häcken som förmodligen är allsvenskans anfallsgladaste lag, med ett unikt tänk om hur bollen ska flyttas mellan lagdelarna vilket avspeglas inte minst i målprotokollet – Häcken har gjort flest mål (19) men också släppt in i paritet med ett bottenlag (12).

Jag minns när jag intervjuade Elfsborgsveteranen Anders Svensson i vintras, vi diskuterade att Jörgen Lennartsson fått lämna för att hans fotbollsfilosofi inte passade in i föreningen. Att spelarnas glädje försvunnit, att drivet att utvecklas mattats.
Vi kom in på U17-landslaget som precis hämtat hem ett VM-brons men Anders var skeptisk:
– Jag tycker att vi ska jobba med ett mer offensivt tänk i Sverige. Vi ska trycka ner motståndarna, vi ska dominera matcherna. Jag vill inte ta något ifrån U17-landslaget, deras framgång är sagolik, ett VM-brons är fantastisk. Jag tycker ändå att idén var att försvara sig, sedan gjordes målen på motståndarnas misstag. Jag vill egentligen inte kritisera men är det den utvecklingen vi vill ha i svensk fotboll?

Anders Elfsborg bestämde sig för att gå en annan väg.
Precis som Malmö gjort sedan flera år tillbaka.
Och Häcken.

Nu samsas de tre i toppen av allsvenskan och det är förstås alldeles för tidigt att göra den stora analysen – men det är intressant att stanna upp och studera den frysta bilden.
Har Malmö, Elfsborg och Häcken bättre trupper på papperet än låt säga AIK och IFK Göteborg?
Malmö kanske har det.
Men varken Elfsborg eller Häcken har backlinjer som är i närheten av den rutin och kunskap som AIK och Blåvitt kan ställa upp med.
Kanske förändras tabelläget under resans gång, det brukar ju vara så med allsvenskan att det man pekar på ena dagen, ser helt annorlunda ut till nästa.

Men här och nu, efter åtta omgångar, är det de offensiva satsningarna som har betalat sig bäst i poäng (om vi låter Kalmar vara undantaget som bekräftar regeln).
Ta bara gårdagens matcher.
AIK åkte till Halmstad och spelade 2-2 mot tabelljumbon – IFK Göteborg for till Gävle och fick 1-1 mot ett annat bottenlag.
AIK hade en forward i startelvan (Henok Goitom) och Blåvitt hade en (Robin Söder).
Båda lagens tränare valde varianter på 4-5-1-taktiken.
Både Andreas Alm och Mikael Stahre fick ändra om innan en halvtimme var spelad: Alm flyttade upp Nabil Bahoui på topp, Stahre skiftade position på May Mahlangu och Jakob Johansson så att sydafrikanen för första gången under den här säsongen fick spela på sin naturliga mittfältsposition medan ”JJ” flyttades upp för att hjälpa ensamme Söder.

I båda fallen ledde förändringarna till ett bättre spel men ändå bara en poäng. Vad är egentligen grundtanken och vad beror de defensiva valen på?
Har AIK och IFK Göteborg hamnat på efterkälken i den svenska fotbollsutvecklingen? Börjar de tunga maskinerna rosta? Eller är de gamla elefanterna så darriga över att förlora poäng att de förlorar poäng av ren rädsla?

För ärligt talat: Visst finns det i båda lagen spelare som skulle kunna bidra till en mer konstruktiv anfallsfotboll?
Varför satt Kennedy Igboananike på bänken i AIK? Och varför startade högerbacken Emil Salomonsson som ytter i IFK Göteborg?

Samtidigt, i Helsingborg, i skånederbyt på Olympia, spelade Malmö FF nästan hela andra halvlek med ett mittfält bestående av Guilermo Molins, Amin Nazari, Simon Thern och Emil Forsberg. De förlorade kanske mittfältskampen men vann matchen.

Det är så allsvenskan ser ut i maj 2014. Anfall är bästa försvar. Den som vågar vinner. Just nu är klyschorna alldeles sanna.