Är det tabellfemman Blåvitt som har seriens högsta högstanivå, som har störst potential av alla allsvenska lag?
Det var ingen som skrattade när IFK Norrköpings tränare Janne Andersson antydde detta på presskonferensen efter 2-2-matchen på Gamla Ullevi.
Men Mikael Stahre log.

IFK Göteborgs vår har handlat om att samla ihop hyggligt med poäng medan det offensiva spelet bara har fungerat stundtals.
Förklaringen kanske är enkel.
Philip Haglund, Emil Salomonsson och Martin Smedberg-Dalence gör IFK till ett slags lag. Ett lag som visserligen kan gneta ihop poäng men som gör det på motståndarens misstag snarare än genom ett eget spel.
Med Joel Allansson, May Mahlangu och Lasse Vibe blir Blåvitt ett helt annat lag.

Mikael Stahre har ofta valt den mer kampbetonade balansen men mot Djurgården i förra veckan släppte han lös Joel Allansson i startelvan. Och mot IFK Norrköping var Lasse Vibe tillbaka efter skada. Lägg därtill Sam Larsson och Jakob Johansson, och plötsligt hade Göteborg ett mittfält med fyra bollspelare och ett defensivt ankare (Gustav Svensson).
Tendensen att något var på gång syntes tydligt mot Djurgården. Mot IFK Norrköping exploderade Blåvitt.
Janne Andersson formulerade det väl på presskonferensen:
– Blåvitt hade en period i första halvlek, från deras mål och framåt, där de är det bästa jag har sett i år i allsvenskan och det i särklass bästa vi har mött. Vi har inte mött något lag som varit i närheten av det Göteborg presterade där ute i dag, sa Janne.

Han syftade på perioden mellan 10:e och 40:e minuten där Vibe, Allansson, Larsson och Johansson virvlade fram med två mål som resultat.

Sam Larsson, spelaren med allsvenskans bästa förstatouch (endast U21-förbundskapten Håkan Ericson tycks ha missat den), utnyttjade skoningslöst att ”Peking” tvingades spela med en högerkant bestående av en forward och en mittback.
* Efter en Malick Mané-klack susade Larsson runt vikarierande högerbacken Morten Skjönsberg och hittade Vibe snett-inåt-bakåt – 1-0.
* Efter en elastico förbi stackars Skjönsberg hittade  ”Saminho” Jakob Johansson snett-inåt-bakåt – 2-0.

Utvisningar och skador, en rörlig och skarp Alhaji Kamara samt en klok Andreas Johansson betydde att IFK Norrköping hade kvitterat till 2-2 en halvtimme senare. Matchen blev till slut en sådan där match där allt hände.
– Det var något av de konstigare man varit med om, sa Mikael Stahre som fick ändra i formationen tre gånger.

Utvisningar och skador hör fotbollen till, på så sätt är det inte så mycket att säga om resultatet. Men jag tror de flesta var överens om att utan utvisningar och skador hade Blåvitt tagit alla tre poäng. Utan att ta något ifrån ”Peking” som tog tillvara på situationen som uppstod.

Hur var det då med ”Party-Jannes” påstående? Var hyllningen av IFK Göteborg en överdrift för att sätta de egna spelarnas prestation i bättre dager? Mikael Stahre som fått en del kritik i år tog emot berömmet med ett leende och konstaterade:
– Det är trevligt att folk tycker att vi har en bra produkt.

Jag har sett samtliga topplag flera gånger i år och skulle vilja beskriva det så här: Malmö FF har anfallsvapen som bara Häcken är i närheten av. Men både MFF och Häcken är svagare defensivt än Göteborg. Blåvitts defensiv matchas endast av Kalmar bland topplagen, möjligen Elfsborg. Elfsborg spelar med en fart som inget annat lag når upp till men de saknar likt Göteborg en tydlig målskytt. AIK har egentligen inte kommit upp till de här lagens nivåer på något område men kan ändå kliva upp på en femteplats i kväll (om de vinner mot Malmö).

Jag förstår vad Janne Andersson menar: När Blåvitt spelar den fotboll de gjorde under första halvlek i går har de både en högklassig offensiv och samtidigt en urstark defensiv.
Det gör att de sticker ut bland topplagen men vi ska nog hejda oss lite ändå: Ännu så länge har Blåvitt bara visat upp potentialen i 30 minuter mot nedre mittenlaget IFK Norrköping.
Dessutom har Blåvitt fortfarande ett stort problem kvar att lösa: Varken Robin Söder eller Malick Mané fungerar optimalt som anfallsspets, även om Mané som fick chansen från start i går verkar ha ägnat tiden utanför startelvan åt att förkovra sig i passningsspelets betydelse.