Vi varnades för Denguefebern, letade efter VM-febern men mötte mest av allt en ­stigande Neymar-feber.
Som ett kylande täcke på förväntningarna ligger oron över det som komma skall.

17 timmar innan jag såg solen gå upp över Rio de Janeiro, staden där regnskogen ringlar ner i havet från de ­höga bergen, sprang jag av en slump in i Leif-Åke Josefsson på Arlanda flygplats. ”Josef” har bevakat tre VM-slutspel för Aftonbladet, tre av de klassiska: Argentina -78, Mexiko -86 och USA -94. Nu var han på väg till Madrid för ett resereportage men hade en annan historia att berätta medan vi väntade på att planen skulle lyfta.

Inför Mexiko-VM gjorde ”Josef” en intervju med självaste Diego Maradona.­ En av de avslutande frågorna­ gällde Maradonas tankar om Sverige. Visste den blivande världsmästaren något om svensk fotboll?
– Si si, svarade Diego. Jag såg VM i Tyskland hemma på tv:n. Efteråt sprang vi ut på gatan och försökte skjuta som Edstrom.

Varför återberättar jag detta 28 år senare?

Jo, för att det säger så väldigt mycket om vad fotbolls-VM handlar om. Miljoner och åter miljoner barn och ungdomar världen över har liknande minnen från olika tidsepoker då de sprungit ut på den där gatan precis som en 13-årig Diego för att ”vara” Ralf Edström, Cruyff, Zico, Baggio, Romário, Zidane, Ronaldo med flera.

Dessutom föll det sig så olyckligt, berättade ”Josef”, att uttalandet aldrig publicerades. Det var nämligen på papperstidningens tid.
– Texten blev lång och kortades bakifrån. Det kom aldrig med i artikeln. Men jag har det fortfarande på band. När jag långt senare berättade för Ralf fick han tårar i ögonen, sa ”Josef”.

Sedan lyfte våra plan och jag fick ­annat att tänka på.

Plats 30A på Lufthansas flajt LH500 från Frankfurt till Rio är visserligen en fönsterplats men det är en klen tröst om du hamnar intill en man som ser ut som nybliven favelamästare i MMA men samtidigt är stressad som någon som jagats över gränser av ­Interpool.
– Det är för trångt för stora män som du och jag, fräste han och jabbade till sätet framför så att passagerare ­studsade.

Strax innan vi nådde Biscayabukten skickade han i sig två piller och slocknade men det var inte enbart positivt. När jag tvingades ruska liv i honom för att gå på toaletten gav han mig ”Ta på dig fallskärmen”-blicken innan han motvilligt flyttade på sig.

Jag erbjöd honom min fönsterplats som han muttrandes tog emot efter att ha svalt ytterligare ett piller och knycklat sönder min kvarlämnade ­tonic-burk med ena handen.

Jag ska sluta klaga. Fotbolls-VM i Brasilien är inte en arbetsresa, det är en personlig dröm som går i upp­fyllelse.

Det är ett VM där sambatågen och demonstrationstågen marscherar på olika gator men mot samma mål: För Brasiliens bästa.

I södra halvklotets största land är detta inget nytt. Här har fotbollen och samhället utvecklats sida vid sida med politiken vacklandes mittemellan i över hundra år. Här har militär­diktaturer utnyttjat fotbollens framgångar för att stärka sitt grepp om ­befolkningen, här har fotbollens kraft tvingat fram demokratiska val och folkvalda presidenter. Här har armégeneraler blivit förbundskaptener och VM-hjältar kongresspolitiker.

I oktober är det presidentval och om Brasilien vinner VM blir Dilma Rousseff omvald. Gör A Seleção ­fiasko förlorar hon makten. Så låter en vanlig åsikt på gatan.

Att slå fast exakt hur ett land med 200 miljoner invånare ställer sig till VM går naturligtvis inte. Bäst svar får jag av studenten Jonathus.
– Det är blandade känslor.

Lika mycket som brasilianarna ­älskar sin fotboll avskyr de sin korruption. Miljard efter miljard har rullat iväg för att täcka försenade arena­byggen i stället för att gå till sjukvård och utbildning.
Samtidigt är många ­irriterade på demonstrationerna som ­lamslår trafik i hela städer. Ovanpå detta en oro hur blodigt det blir när förstärkt polismakt och ­extrainsatt militär ­vässar taktiken.

Kanske är det därför VM-febern ­inte drabbat Rio riktigt ännu. ­Endast ett fåtal ­gator är täckta med vimplar. På enstaka balkonger ­hänger den brasilianska flaggan. Det är ­invånarna själva som ­brukar samla ihop pengar för att ­förvandla staden grön och gul oavsett vilket land VM spelas i men i stads­delen Flamengo är Fifa senaste svordomen och man har inte brytt sig om att ta tag i det ännu.

Samtidigt är helgdag som vanligt ­utlyst när Brasilien spelar och gatuförsäljaren Nei hänger upp ballonger för allt han är värd. Medan jag hjälper honom att balansera den skrangliga stegen säger han att försäljningen tar fart när allt drar igång.

Utlandssvensken Mikael som bott i Rio i 15 år tror också på en fotbollsfest till slut:
– Allt handlar ju om fotboll här. ­Fotboll och sex, säger han.

Om intresset på gatan inte riktigt ­tagit fart ännu är det annat i ­medierna. Åtta tv-kanaler live­sänder i princip dygnet runt.

I kväll genrepar Brasilien mot ­Serbien i São Paulo och det stora diskussionsämnet är att Chelseas ­Oscar kan bänkas efter tisdagens ­bleka figur mot Panama till förmån för klubb­kamraten Willian.
En anledning till Oscars svaga ­insats förklaras med att han blev pappa till en dotter dagen efter Panama-­matchen och har av förklarliga skäl haft tankarna på annat håll.

Men alla vet att Brasiliens framgångar inte hänger på vem av Oscar eller Willian som startar. Om VM-febern inte riktigt infunnit sig ännu, är Neymar-febern desto mer stigande. Det är hans namn och nummer bak på fanströjorna, hans pappdockor och ­affischer som ­pyntar affärer och ­restauranger.

Det talas om att Neymar har uträttat mer i landslaget jämfört med vad Messi och Ronaldo hade lyckats med vid samma ålder (22). Mål­statistiken ger dem rätt, Neymar har redan gjort 31 stycken.
Sett till senaste träningslands­kampen bjöd Panama förstås inte på det bästa motståndet men Neymar ­behöver inte leta efter någon form, han är redan i zonen. Det handlar inte längre om att han KAN bli VM:s stora namn, just nu ser han ­faktiskt ut att dribbla sig hela ­vägen dit.
Så världens ­gator åter kan fyllas av ­ungdomar och barn med ­drömmar.