Jag är ingen fotbollshistoriker, jag är inte särskilt gammal (38). Andra kan resonera bättre kring det här, gör gärna det, intressant med inspel i ämnet i kommentarsfältet.

Jag har kunnat läsa mig till att VM-turneringarna 1970 och 1974 rankas högt när det kommer till bästa fotbolls-VM genom tiderna.

Hur jämför man, vad är det som fastnar?

Från Mexiko 1970 påminns vi ständigt om Gordon Banks räddning, det pratas om den bästa brasilianska upplagan som tog sitt tredje VM-guld med en taktik som lade grunden för hur många lag spelar än i dag (en blandning av 4-2-4/4-3-3), att brassarna gick genom turneringen med bara vinster, med Pelé som vann för tredje gången.

Från Västtyskland 1974 har vi den holländska totalfotbollen med Johan Cruyff i spetsen, den tyska maskinen, Beckenbauer och Müller som var med 1970 också men triumferade på hemmaplan i en minnesvärd final.

Två klassiska VM-slutspel utan tvekan, med insatser och prestationer som ekar än i dag och det finns förstås en anledning till att de gör det: De stack ut såpass mycket att berättelserna har levt vidare över generationer.

Det finns förstås andra berättelser som överlevt ännu längre, äldre historier, som Uruguays sensationella guld i Brasilien 1950. Eller 1954 i Schweiz där Västtyskland vände 0-2 till 3-2 mot dåtidens maktfaktor Ungern i en final som har gett upphov till tre spelfilmer – en för bio och två för tv.

Vad är det för parametrar som måste vara uppfyllda för att en turnering ska få ett högt slutbetyg?

Det behövs en minnesvärd final, helt klart. Där är vi inte ännu men det är klart att Brasilien-Argentina på Maracana 13 juli räcker långt för att rubriken ovan ska bli en etablerad sanning med tanke på hur resan fram till kvartsfinalerna varit.

Å andra sidan: Fyra sömnpiller nu och det kommer att dominera mycket av den totala minnesbilden.

Det är nånstans från och med kvartsfinalspelet man minns när man backar 10-20 år i det personliga minnet: Argentina-England 1986 (2-1), England-Kamerun 1990 (3-2), Brasilien-Holland 1994 (3-2), Holland-Argentina 1998 (2-1), Brasilien-England 2002 (2-1) och så vidare, och så vidare.

En sak är säker: Om Brasilien-VM 2014 fortsätter i samma anda kommer diskussionen efteråt handla om just det som är rubriken till det här blogginlägget.