Jag ska inte säga att Sverige-Estland var en speciell fotbollsmatch för mig, däremot finns här en personlig historia att berätta.

Min gammelfarmor och farmor och farmors syster flydde till Sverige från Estland under andra världskriget. Gammelfarmor fick egentligen inte plats på båten som skulle ta dem till Sigtuna men hon ville förstås inte skicka iväg två tioåriga flickor ensamma utan hoppade i vattnet och sam efter båten. En bit ut drog besättningsmännen upp henne, trots att det egentligen inte fanns plats. De hade inte hjärta att låta henne drunkna.

Gammelfarfar fick däremot stanna kvar på bondgården på Ösel för att hålla röda armén stången med högaffel och revär. En tid senare det blev plats på en båt och gammelfarfar kunde fly till Sverige för att förenas med familjen.

Jag har alltså rötter i Estland. Laul betyder sång på estniska. Laula är sjunga och Estlands melodifestival heter Eesti Laul. I år vann Tanja Mihhailova med låten Amazing. Estland har aldrig varit något stort musikland. Inte vidare fotbollsland heller som alla kunde se i går.

Det här var 1944, totalt kom 50 000 ester till Sverige bara det året. Året efter ännu fler med ryssen hack-i-häl. Om det hänt nu, och Jimmie Åkesson haft makten, gissar jag att han satt upp en skylt i Sigtuna: ”Var god vänd, lycka till i Gulag”. Familjen Laul hade aldrig kunnat slå ner bopålarna i Jonsered utanför Göteborg, vi hade inte kostat samhället de pengar vissa anser att människoliv ska ställas emot.

Gammelfarmor och gammelfarfar snodde till sig var sitt jobb på fabriken från de infödda svenskarna, farsan skulle så småningom stjäla ett lärarjobb från någon annan stackars svenne och långt senare stal jag själv ett skrivbord på Sportbladet.

I veckan deltog jag i Aftonbladets stora partiledardebatt. Jag satt i en soffa med Blondinbella och annat löst men trevligt folk. Vi stod för de lite mindre genomtänkta reflektionerna som en andningspaus till Lena Mellin och Karin Pettersson & Co. i expertpanelen.

Efter att soffan samstämmigt dömt ut Jimmie Åkessons utspel i debatten fick vi på fingrarna av en i panelen. Hon var politisk retorikexpert (typ) och menade att Sverigedemokraterna stärks om de kritiseras för mycket och för unisont. Jag tror hon menade att SD ökar ju hårdare etablissemanget ansätter deras partiledare och politik.

Påståendet hörs då och då, jag bemötte det aldrig i tv-sändningen men har funderat på det sedan dess.

Ska jag inte säga vad jag tycker om främlingsfientlighet, rasism och nazism för att det kan ta Åkesson över tio procent? Tystnad i stället för grundläggande värderingar?

Jag ställer inte upp på det.

Låt i så fall SD få de där tio procenten, låt partiet och dess väljare svetsas samman ännu mer för den här frågan handlar inte bara om Sverige 2014, om denna valrörelse, detta val.

1944 kom min släkt till Sverige. 70 år senare är det ingen som ser mig som en kostnad och ett problem. Om ytterligare 70 år hoppas jag att dagens flyktingströmmar betraktas på samma sätt. Det är mitt ansvar, min skyldighet och min plikt för det land som en gång tog emot mina släktingar.

Då går det inte att vika en tum i frågor som rör människoliv och människovärde när populistiska politiker spelar ut de korten.

Inte en tum.