Ja, som rubriken antyder, veckans spaning.

Det handlar så klart om Friends.

När Uefa skulle utse EM 2020-spelorter valdes Parken i Köpehanhamn framför Friends i Solna och det är lätt att förstå varför: Utöver alla bekymmer som ni känner till och har läst om, kan jag meddela att det fortfarande är en stor jävla byggarbetsplats. Jag var nere vid förbundets kansli i onsdags och miljön är bedrövlig, byggarbetsplats de luxe, och då ska ni veta att arenan invigdes 2012.

Bakslaget för Svenska Fotbollförbundet är så stort att det knappt går att klä i ord. Hela retoriken mot medier och rörelsen när planerna presenterades handlade om att det krävdes en stor och supermodern arena, med mängder av dyra loger, just för att attrahera matcher som i EM 2020. Det var bland annat just därför Sverige behövde en arena för 50 000 åskådare som blev en miljard dyrare än de först beräknade två.

Det är i dag ingen överdrift att säga att nästan allt har gått åt helvete. Friends känns som Sveriges sämst planerade projekt efter Hallandsåstunneln. Har SvFF pengar att betala de 83 miljoner som ska ut sista juni 2015 för 2014 års förlust? 2015 kan fastighetsbolaget bli en förlorare i samma omfattning då de inte verkar få igenom den rekonstruktion Swedbank säger nej till (banken vill inte gärna skriva av 800 miljoner i lån).

Det går att klandra Lars-Åke Lagrell som var den som klubbade beslutet. Men han har fegt och smart flytt fältet sedan länge. Efterträdaren Karl-Erik Nilsson, Den osynlige ordföranden, har hittills inte lyckats ta beslut som räddat upp situationen. Det verkar så ohyggligt dåligt skött allting, och det vittnar om ett fotbollsförbund som har svårt att hantera små frågor får enorma problem med de stora.

Det här påverkar din och min vardag. Sverige måste gå till EM 2016. I stället för att satsa långsiktigt, på de talanger som blommar i Häcken, AIK, Malmö, Djurgården och Helsingborg, tvingas Erik Hamrén att nöta vidare med Mikael Antonsson, Ola Toivonen och Johan Elmander inbillar jag mig. Inte för att Sverige ska ha något att göra i EM i Frankrike, utan för att Sverige måste dit, för att förbundet ska få cashen.

Det riskerar att slå mot de allsvenska talangerna, och därmed mot föreningarna. Den röda tråden i svensk landslagsfotboll synes just nu vara snabba cash, inte utveckling. Förbundskaptenen framstår i det perspektivet som en lydig lakej.

Tyvärr befinner sig svensk sportjournalistik i en förändringens tid. För tio år sedan hade det första samtalet i denna härva gått till Ulrik Ruhnau, vd på franska bolaget Lagardère. Han är Friends och SvFF:s motpart i de pågående förhandlingarna om att bli av med driften, och därmed förhindra en konkurs.

Någon som tror att SvFF:s förhandlingsposition blev bättre av EM 2020-bakslaget?

Jag hade kunnat ringa samtalet, jag har visitkortet, jag kan storyn men i dag är det andra saker som prioriteras. Det samtalet och den artikeln ger inga delningar på Facebook, för delningar på Facebook är det mediehusen prioriterar i dag. Det finns inget förvar för att jag själv inte har lyft luren, annat än att vi alla lever i en miljö där sådant sällan prioriteras. Det är en konkret beskrivning av hur den nya tidens journalistik på sikt kommer att påverka samhället, för att ni läsare lajkar och sprider bagateller.

Därmed kan pamparna glida undan, de lär snart presentera ett avtal som de säger sig vara jättenöjda med fast den stora vinnaren är Lagardère. Svensk fotboll skickar pengar till storägaren Qatar Holdings i stället för att bygga svensk fotboll på sikt.

Så ser kretsloppet ut, så blir Friends en del av att finansiera VM 2022 i Qatar i stället för att bygga en hållbar framtid för svensk fotboll. Och ingen jävel tycks bry sig på riktigt.