Arkiv för tagg landslaget internationellt

- Sida 1 av 1

Krossa glastaket

av Robbie Lauler

Hösten 2017 började jag som tränare för Unite Stockholms tjejlag. Det var min enda erfarenhet av att träna tjejlag och en av mina första funderingar var: Varför är inte barn- och ungdomsfotbollen mer blandad? Varför tränar inte pojkar och flickor ihop? Det skulle öka respekt, förståelse och utveckla individerna både som människor och spelare.

Till och med inom internationella fotbollsförbundet Fifa (i andra avseenden en av världshistoriens mer konservativa institutioner) har man insett att ju färre restrikriktioner gällande könsblandade lag, desto bättre mår fotbollen, barnen, ungdomarna, rörelsen. Utveckling på många olika plan.

Budskapet jag försökte hamra in i vårt tjejlag var att krossa glastaket. På samma sätt som att miljontals pojkar världen över försöker kopiera Messis och Mbappés finter och dribblingar kan ni också göra det! Majoriteten av alla pojkar och flickor kommer aldrig bli någon ny Messi eller Mbappé, men det ska aldrig få finnas något hinder i strävan eller drömmen hos barn och ungdomar att bli ”den nye Messi eller Mbappé”. Ingen tjej ska någonsin behövs höra, känna eller tänka:

– Jag kan inte bli så där bra för de är ju killar.

Den glastaket behöver krossas och en väg dit är via mer blandade barn- och ungdomslag. Den grävande TV4-reportern Andreas Sundberg har närmat sig detta i ett Kalla Fakta-reportage, inte exakt samma vinkel, men ur ett könstillhörighetsperspektiv, och det faktum att svensk fotboll på sina håll ligger flera steg efter. 

Inom Svenska Fotbollförbundet pågår sedan maj 2017 en utredning på området och jag kan inte se någon annan fortsättning på frågan än att den nu får nytt bränsle inför SvFF:s årsmöte i vår. Vilka övergripande regler och riktlinjer ska gälla för enskilda föreningar? När sätter Riksidrottsförbundet ner foten för att hela idrottsrörelsen ska marschera i kapp med samtiden?

Att det finns utmaningar med mer blandade lag – till exempel en risk att spelare slutar innan detta blir en ny norm – är just en utmaning att hantera och förhindra när framtidens normer formas, och inte något som bör stå i vägen för en nödvändig och oundviklig förändring. Istället ställs det nya sorters krav på framtidens ledare (det kommer det alltid att göra) att hantera de nya situationer som uppstår. De borde ses som möjligheter, inte hinder.

Hur kommer vi minnas Zlatans karriär?

av Robbie Lauler

Jag påstår inte att karriären vare sig är slut eller på väg utför, jag pekar bara på det uppenbara: Förr eller senare ska den summeras, och så långt borta är det inte.

Hur kommer vi att minnas Zlatan Ibrahimovic fotbollskarriär?

Sveriges bästa spelare genom tiderna menar vissa, och det är förmodligen sant beroende på hur man räknar.

Zlatan har vunnit ligan överallt, och nästan varje år sedan han lämnade Malmö FF 2001 – utöver säsongen 2002/03 med Ajax och de två fråntagna titlarna med Juventus samt 2011/12 med Milan. Snart kan säcken vara tio ligatitlar tung, om PSG vinner Ligue 1 igen (tolv om man räknar med Juventus-åren).

Det är förstås helt enastående.

Men någon Champions League-titel blir det alltså inte i år, knappast framöver heller, och några landslagsmedaljer kommer det aldrig att bli, just det kan vi slå fast.

Ur det perspektivet finns ett helt gäng spelare som skulle gå före Zlatan: Champions League-vinnare som Jesper Blomqvist och Patrik Andersson, bronshjältar som Tomas Brolin och Kennet Andersson bara för att nämna några.

Zlatan får exempelvis häftig kritik i internationella medier just nu efter PSG:s uttåg mot Barcelona: ”En bedragare mot de verkliga toppspelarna”, dundrar Daily Telegraph – i L’Equipe får Zlatan en trea i betyg på tiogradig skala med kommentaren att ”När nivån höjs är Zlatan inte bra nog”.

I svenska medier låter det annorlunda: Fröken Frändén konstaterar att ”Zlatan gjorde vad han kunde, han sjönk ofta ner en bit banan och fördelade bollar” medan Disco på konkurrenten konstaterade att ”Zlatan var väl inte så där lysande som vi hade hoppats”.

Det här blogginlägget är inte någon övergripande genomgång vare sig av Zlatans karriär eller insats i årets Champions League, jag slogs bara av tanken på hur vi kommer minnas hans karriär nu när ämnet är på tal och vissa menar att Zlatan är överskattad och andra hävdar att han är Sveriges bäste någonsin.

Låt oss göra ett experiment.

Ta följande spelare (ett snabbt urval av några av våra stora) och anteckna första tanken när ni läser deras namn:

Henrik Larsson.

Gunnar Nordahl.

Fredrik Ljungberg.

Patrik Andersson.

Tomas Brolin.

Jesper Blomqvist.

Torbjörn Nilsson.

Kennet Andersson.

Martin Dahlin.

Gunnar Gren.

Thomas Ravelli.

Olof Mellberg.

Ralf Edström.

Vad tänkte ni?

Jag tänkte så här:

Henrik Larsson – skottfinten, rastaflätorna, målmaskin i kass liga.

Gunnar Nordahl – skyttekung en jävla massa år, mängder av ligatitlar i Italien.

Fredrik Ljungberg – Arsenal, obesegrade.

Patrik Andersson – Champions League-vinnare.

Tomas Brolin – frisparksvarianten mot Rumänien, snurrhoppmålgesten.

Jesper Blomqvist – Champions League-vinnare, Manchester United, händerna innanför tröjärmarna, San Siro-Sven köper korv.

Torbjörn Nilsson – vägrade slå straff, två Uefacuptitlar (EDIT: han har en).

Martin Dahlin – språngnicken mot Ryssland.

Kennet Andersson – långnicken mot Rumänien, pistolerna.

Gunnar Gren – skott i krysset i VM-final, VM 1958 (EDIT: Gren sköt inte i krysset i VM-finalen, det var Nisse Liedholm).

Thomas Ravelli – straffräddningen, det lustiga löpsteget, skallig.

Olof Mellberg – skägget, blicken, inställningen, fokuset.

Ralf Edström – volleykanonen, armen i luften och va e klockan?

Ungefär så.

Som ni ser är titlar inte allt. Titlar styr inte våra minnen, i alla fall inte mitt. Och det mest unika med Zlatan Ibrahimovic som fotbollsspelare – hävdar jag – är hans förmåga att göra makalösa mål.

De går att se överallt på nätet. De kommer att finnas kvar, inte bara i våra minnen, utan för kommande generationer. Det är mål av en karaktär och kvalitet som aldrig blir omoderna inom fotbollen.

Jag undrar om det till slut inte är det som styr oss när vi framöver har den här typen av diskussioner. Att Zlatans konstverk blir det vi lutar oss emot.

Rätt eller fel? Tja, det är lite skit samma, i alla fall i just den här diskussionen.

Vilket mål vi i framtiden kommer att förknippa honom starkast med? Den är fan inte lätt. Bicycletan på Friends eller klacken mot Italien, gissar jag.

Sedan tror jag nog fan att Zlatan avslutar allting där ”himma” om ett par år. Eller tror och tror, jag tror mig veta att han gör det.

Veckans spaning

av Robbie Lauler

Ja, som rubriken antyder, veckans spaning.

Det handlar så klart om Friends.

När Uefa skulle utse EM 2020-spelorter valdes Parken i Köpehanhamn framför Friends i Solna och det är lätt att förstå varför: Utöver alla bekymmer som ni känner till och har läst om, kan jag meddela att det fortfarande är en stor jävla byggarbetsplats. Jag var nere vid förbundets kansli i onsdags och miljön är bedrövlig, byggarbetsplats de luxe, och då ska ni veta att arenan invigdes 2012.

Bakslaget för Svenska Fotbollförbundet är så stort att det knappt går att klä i ord. Hela retoriken mot medier och rörelsen när planerna presenterades handlade om att det krävdes en stor och supermodern arena, med mängder av dyra loger, just för att attrahera matcher som i EM 2020. Det var bland annat just därför Sverige behövde en arena för 50 000 åskådare som blev en miljard dyrare än de först beräknade två.

Det är i dag ingen överdrift att säga att nästan allt har gått åt helvete. Friends känns som Sveriges sämst planerade projekt efter Hallandsåstunneln. Har SvFF pengar att betala de 83 miljoner som ska ut sista juni 2015 för 2014 års förlust? 2015 kan fastighetsbolaget bli en förlorare i samma omfattning då de inte verkar få igenom den rekonstruktion Swedbank säger nej till (banken vill inte gärna skriva av 800 miljoner i lån).

Det går att klandra Lars-Åke Lagrell som var den som klubbade beslutet. Men han har fegt och smart flytt fältet sedan länge. Efterträdaren Karl-Erik Nilsson, Den osynlige ordföranden, har hittills inte lyckats ta beslut som räddat upp situationen. Det verkar så ohyggligt dåligt skött allting, och det vittnar om ett fotbollsförbund som har svårt att hantera små frågor får enorma problem med de stora.

Det här påverkar din och min vardag. Sverige måste gå till EM 2016. I stället för att satsa långsiktigt, på de talanger som blommar i Häcken, AIK, Malmö, Djurgården och Helsingborg, tvingas Erik Hamrén att nöta vidare med Mikael Antonsson, Ola Toivonen och Johan Elmander inbillar jag mig. Inte för att Sverige ska ha något att göra i EM i Frankrike, utan för att Sverige måste dit, för att förbundet ska få cashen.

Det riskerar att slå mot de allsvenska talangerna, och därmed mot föreningarna. Den röda tråden i svensk landslagsfotboll synes just nu vara snabba cash, inte utveckling. Förbundskaptenen framstår i det perspektivet som en lydig lakej.

Tyvärr befinner sig svensk sportjournalistik i en förändringens tid. För tio år sedan hade det första samtalet i denna härva gått till Ulrik Ruhnau, vd på franska bolaget Lagardère. Han är Friends och SvFF:s motpart i de pågående förhandlingarna om att bli av med driften, och därmed förhindra en konkurs.

Någon som tror att SvFF:s förhandlingsposition blev bättre av EM 2020-bakslaget?

Jag hade kunnat ringa samtalet, jag har visitkortet, jag kan storyn men i dag är det andra saker som prioriteras. Det samtalet och den artikeln ger inga delningar på Facebook, för delningar på Facebook är det mediehusen prioriterar i dag. Det finns inget förvar för att jag själv inte har lyft luren, annat än att vi alla lever i en miljö där sådant sällan prioriteras. Det är en konkret beskrivning av hur den nya tidens journalistik på sikt kommer att påverka samhället, för att ni läsare lajkar och sprider bagateller.

Därmed kan pamparna glida undan, de lär snart presentera ett avtal som de säger sig vara jättenöjda med fast den stora vinnaren är Lagardère. Svensk fotboll skickar pengar till storägaren Qatar Holdings i stället för att bygga svensk fotboll på sikt.

Så ser kretsloppet ut, så blir Friends en del av att finansiera VM 2022 i Qatar i stället för att bygga en hållbar framtid för svensk fotboll. Och ingen jävel tycks bry sig på riktigt.

Vad händer om Jesus återuppstår

av Robbie Lauler

Kvällen före match hängde vi hos min vän och kollega Flinck som bjöd på dansk pølse, Johnny’s senap, lösgodis och en färsk fotbollsdokumentär på DVD om danska landslaget 1979-92. Godbitarna i den rullen var fler än i ”24 Carat” och skulle ta hela natten att rabbla – men jag bjuder på en, ett ordstäv från VM 1986:

”Vad händer om Jesus återuppstår?

Då flyttar vi Preben Elkjær till vänsterkanten”.

Nu laddning för match gånger två mot danskjävlarna.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB