Jag minns min första intervju med honom. Det var stort. Jag hade som ung fotbollsspelare, precis som många andra, följt och inspirerats av ”Klabbe” i både Blåvitt och landslaget. Skottet som smet strax utanför bortre stolpen mot Costa Rica VM 1990. Hur han växte till ”Baltikums Maradona” under VM 1994 och blev en av de viktigaste bronshjältarna.

Det var januari 2002. Klas var 33 år och skulle sluta med elitfotbollen. Jag hade precis börjat som fotbollsjournalist. Ett av mina tidiga större jobb för Aftonbladet. Jag ville att det skulle bli bra.

På fotograf Lars Rosengrens bild sitter han på en stubbe, armarna över knäna, bössan vilandes mot axeln, blicken riktad in mot skogen. Det är en rofylld bild. En bild av ett Sverige som inte längre finns. Klas nämner tre saker som varit viktiga i hans liv:
– Fotboll, Italien och skogen. Skogen har alltid varit min stora passion.

Jag frågade om karriären verkligen var över? Han var fri från kontraktet med Marseille men Elfsborg, IFK Göteborg och IFK Norrköping hade erbjudit nya:
– Ja, jag svär vid mina barn. Du får komma upp och skjuta mig om jag ljuger, sa Klas och skrattade på sitt karaktäristiska vis. 

I stället tänkte han spela med Ödeshög IK i division fem. Elitfotbollskarriären var över:
– Det skulle vara om Barcelona ringde och behövde mig, då lovar jag att fundera på det, flinade Klabbe.

Han hade humor. Det var en person du lyssnade på. Inspirerades av. Litade på. Tyckte om. Och då kände jag honom inte ens. Jag kan inte föreställa mig vilken förlust det måste vara för alla som stod Klas Ingesson nära.

Våren 2009 skrev jag om honom igen. Cancerbeskedet kom som en chock. Klabbe? WTF? Det var den siste man trodde att sådant bet på. ”Jag hoppas att du vinner den här fajten också”, skrev jag här på bloggen.

Han vann. Hela tiden. Varje dag. 2000 dagar och nätter i rad besegrade Klas Ingesson cancern. Han tränade till och med Elfsborg med framgång under tiden. Sjösatte ett projekt som är att av svensk fotbolls mest intressanta. Samtidigt besegrade han cancern med vänstran.

Klas Ingesson hade i början av karriären en begränsad teknisk talang. Men med okuvlig vilja och inställning i träning och match förädlades han till en av våra största fotbollsspelare i modern tid. Han var skicklig med bollen även om den gamla stämpeln emellanåt levde sitt eget liv.

Det sägs att inga träd får växa till himlen.

Klas Ingesson hade nog svarat att det beror på vilken inställning de har.

I dag har han flyttat vidare, och frågar ni mig är det bara en tidsfråga innan det växer en hel jävla skog där uppe.

Så att Klabbe kan vila i frid.