Har ägnat en stund så här på kvällskvisten åt att sätta mig in i turerna efter SVT:s granskning hur tillträdesförbud tillämpas inom svensk fotboll.

Det har min själ inte varit helt lätt.

Det är från början en ganska omdiskuterad fråga där många vill peka på bristande rättssäkerhet, till exempel.

Jag har inga ambitioner att med detta blogginlägg redogöra för alla delar i granskningen, det är SVT:s story och mig veterligen har den inte slagits upp särskilt stort av andra medier eftersom första inslaget var relativt otydligt (upplevde i alla fall jag).

TT följde upp en annan av SVT:s vinklar och den publicerades däremot i många medier. Det handlade om Gais som gett sin version på egna hemsidan.

Johanna Lerneby, som gjort granskningen, är vad jag har förstått genom åren en kompetent grävande reporter och journalist. Jag har inte hittat bevis för att sakuppgifter eller tillvägagångssätt varit felaktigt i det publicerade materialet men om klubbar och supportrar anser det, så finns Granskningsnämnden till för att reda ut just sådant. Det går att anmäla via länken ovan. Med tanke på det höga tonläget i diskussionen vore det faktiskt intressant om det prövades. Jag tror nämligen att utgången av en sådan granskning skulle få ett ganska stort nyhetsvärde med tanke på engagemanget vi ser i sociala medier.

I alla fall.

Jag tycker det är bra när skickliga, grävande reportrar utanför sportredaktionerna granskar idrotten. Det uppmuntrar jag gärna, mer sånt. Svensk fotboll bör inte vara en verksamhet som är rädd för att bli granskad, tvärtom. Svenska elitfotbollsklubbar måste klara att bli hårt granskade, det kravet tycker i alla fall jag att man kan ställa.

Däremot har jag över tid – just när det gäller den här typen av ämnen – ofta fått känslan att journalister och tyckare som befinner sig en bra bit ifrån idrotten har en inställning som lite förenklat kan beskrivas som: ”Nu ska vi dra ner brallorna på fotbollen och visa att den inte alls gör något åt våldet och risksupportrarna”.

Och nog fanns det en tid då det gick att kräva väldigt mycket mer av klubbar och föreningar, intresseorganisationer och förbund. Men den upplever jag nog är förbi om vi ska tala i generella termer.

Egentligen är det fullständigt självklart men allmänjournalister tycks ibland glömma denna självklarhet: Dagens genomkommersialiserade och stenhårt mediebevakade elitfotboll vill ju för guds skull inte ha våld eller bråk vare sig på eller runt arenorna, eller för den delen supportrar som slåss i grusgropar och på krogar i föreningens namn mot andra våldsmän.

Det säger ju sig självt att det är negativt för precis allt en fotbollsklubb sysslar med. Vad skulle vara uppsidan med att resonera i termer ”Nåja, lite våld har ju ingen dött av” när det var precis vad som hände så sent som i den ohyggliga tragedin under allsvenska premiären när en Djurgårdssupporter misshandlades till döds? Jag förstår inte inställningen jag ibland möter bland journalister som inte jobbar med fotboll eller ishockey, att våld och stök skulle vara något klubbarna mest ryckte på axlarna åt.

Sedan går det självklart att hitta fall om man gräver skickligt och djupt där saker har gått fel, misstag gjorts och någon förening valt en annan linje för de anser att den faktiskt är bättre i just det fallet med mera, och så vidare. Men jag upplever att anslaget och avtrycket Lerneby och SVT satte är just att klubbarna nog egentligen mest struntar i om det bråkas och stökas.

Det är en allvarlig anklagelse och felaktig bild, är min subjektiva bedömning efter 13 år som fotbollsjournalist.