Landslaget hyr en minibuss från Abu Dhabi-firman Akbar Express. I den åker spelare och ledare som inte åker i stora spelarbussen när de ska ut på diverse uppdrag. Ikväll stuvades journalistpacket in i Akbar Express och fraktades till hotell Intercontinental för den traditionsenliga mutmiddagen.

… att det kallas mutmiddagen har förorsakat viss kritik från landslagsledningens håll, trots att det hetat så i urminnes tider men nu ville presschefen Bodell Briefing döpa om det till mysmiddagen och visst, det kan man ju göra men det hade nog retat folk ännu mer tror jag.

Även om det kanske är en mer passande beskrivning, det är en trevlig middag.

Denna gång med brasilianskt tema, och vi åt kött tills det inte gick ner mer. En oväntad vinnare i Olof Lundh, jag tror fortfarande inte att han visat röda sidan upp.

Reine Almqvist brukar lyftas fram som landslagets stora anekdotberättare, och det är förstås sant men i journalistgänget finns en värdig kombatant i Patrick Ekwall. Jag vet att många retar sig på Ekwall men när det kommer till att dra skrönor från den gamla tidens journalistverklighet är Ekwall oöverträffad. Vi skrattade så att vi fick tårar i ögonen.

…inget av det är tyvärr tryckbart.

Vi hade en diskussion med landslagschefen Lasse Richt som ville dra en historia från förr men i så fall menade att den inte kunde publiceras nånstans. Jag och Lundh förklarade att ett sådant löfte går aldrig att ge, och historien förblev oberättad. Vi enades om att det ändå är bättre nu, när gränserna är tydliga jämfört med förr, då allt flöt ihop.

…likt när en känd landslagsspelare för 30 år sedan direkt efter att landslagsplanet tagit mark inför viktigt mästerskap utomlands ska ha ringt upp TV4:s utsände Patrick Ekwall o frågat:
– Ska vi ut och titta lite?

…så blev det, tre dagar i rad. Under ett mästerskap. Otänkbart i dag. Nya tider. Andra tider då. Inget någon behöver dömas för. Vi är alla barn av vår tid.

Däremot bjöd landslaget på en historia från VM 1994 om en före detta förbundskapten som gick i sömnen på New Yorks lyxigaste hotell, Waldorf Astoria, vaknade upp i korridoren med låst dörr, fick traska ner helt näck till receptionen för att be om ett nytt nyckelkort.

…personen i fråga var landslagschef på den tiden, och heter något i stil med Apan Trasan Apansson.

Vidare plockades det upp en tråd som jag och Chaufför Skiöld hade diskuterat dagen innan, att återinföra Pressens lag. Richt avslöjade att det finns lösa tankar inom förbundet på detta inför U21-EM, att ett lag uttaget av journalister får möta Håkan Ericsons gäng i en jippomatch.

…kör! tycker jag.

Då, på 1940-50-talet, var detta en stor sak och bland annat Lennart ”Nacka” Skoglund slog igenom i Pressens lag.

Vilken grej det hade blivit i dag, eller hur? Med folket i en rådgivande position via nätomröstningar och Laul, Bank och Niva som journalistikens svar på Backe, Svennis och Tord.

Kvällens citat stod informationschefen Bodell Briefing för. Jag frågade om Omvärldsbevakare Nystedt låg under hans ansvarsområde, och Bodell Briefing menade att rollen skulle ses som ”en satellit”.
– En fri roll på mittfältet, sa Bodell Briefing.

Vi pratade om Zlatan-dokumentären – eller Zlatan-reklamfilmen som jag hellre vill kalla den – om Friends Arena, om att Lars-Åke Lagrell skickade tre SMS efter segern mot Elfenbenskusten för att uttrycka sitt stöd, om att matchen gav poäng på Fifa-rankingen på grund av ett misstag, att Finlandsmatchen på måndag inte ger poäng, att Sverige vill riva upp regeln om max sex avbytare och försökte byta fler i torsdags men domaren sa nej och en hel del annat matnyttigt, till exempel att talangen Simon Gustafson hålls lika högt i landslaget som av oss medier men att han gör för många enkla misstag.

Vid ett tillfälle sa Richt spontant men med eftertryck:
– Vi ska inte ha någon utländsk förbundskapten!

Det är intressant eftersom SvFF:s nye generalsekreterare Håkan Sjöstrand i den här intervjun pratar varmt om Åge Hareide. tyvärr hade jag inte sinnesnärvaro att fråga om en norrman anses som utländsk i Richts ögon.

Det var en trevlig kväll, och Dagens bild får bli den här, från 1942, när matchen mellan landslaget och pressens lag var en stor sak. Kan det bli så igen?