Jag påstår inte att karriären vare sig är slut eller på väg utför, jag pekar bara på det uppenbara: Förr eller senare ska den summeras, och så långt borta är det inte.

Hur kommer vi att minnas Zlatan Ibrahimovic fotbollskarriär?

Sveriges bästa spelare genom tiderna menar vissa, och det är förmodligen sant beroende på hur man räknar.

Zlatan har vunnit ligan överallt, och nästan varje år sedan han lämnade Malmö FF 2001 – utöver säsongen 2002/03 med Ajax och de två fråntagna titlarna med Juventus samt 2011/12 med Milan. Snart kan säcken vara tio ligatitlar tung, om PSG vinner Ligue 1 igen (tolv om man räknar med Juventus-åren).

Det är förstås helt enastående.

Men någon Champions League-titel blir det alltså inte i år, knappast framöver heller, och några landslagsmedaljer kommer det aldrig att bli, just det kan vi slå fast.

Ur det perspektivet finns ett helt gäng spelare som skulle gå före Zlatan: Champions League-vinnare som Jesper Blomqvist och Patrik Andersson, bronshjältar som Tomas Brolin och Kennet Andersson bara för att nämna några.

Zlatan får exempelvis häftig kritik i internationella medier just nu efter PSG:s uttåg mot Barcelona: ”En bedragare mot de verkliga toppspelarna”, dundrar Daily Telegraph – i L’Equipe får Zlatan en trea i betyg på tiogradig skala med kommentaren att ”När nivån höjs är Zlatan inte bra nog”.

I svenska medier låter det annorlunda: Fröken Frändén konstaterar att ”Zlatan gjorde vad han kunde, han sjönk ofta ner en bit banan och fördelade bollar” medan Disco på konkurrenten konstaterade att ”Zlatan var väl inte så där lysande som vi hade hoppats”.

Det här blogginlägget är inte någon övergripande genomgång vare sig av Zlatans karriär eller insats i årets Champions League, jag slogs bara av tanken på hur vi kommer minnas hans karriär nu när ämnet är på tal och vissa menar att Zlatan är överskattad och andra hävdar att han är Sveriges bäste någonsin.

Låt oss göra ett experiment.

Ta följande spelare (ett snabbt urval av några av våra stora) och anteckna första tanken när ni läser deras namn:

Henrik Larsson.

Gunnar Nordahl.

Fredrik Ljungberg.

Patrik Andersson.

Tomas Brolin.

Jesper Blomqvist.

Torbjörn Nilsson.

Kennet Andersson.

Martin Dahlin.

Gunnar Gren.

Thomas Ravelli.

Olof Mellberg.

Ralf Edström.

Vad tänkte ni?

Jag tänkte så här:

Henrik Larsson – skottfinten, rastaflätorna, målmaskin i kass liga.

Gunnar Nordahl – skyttekung en jävla massa år, mängder av ligatitlar i Italien.

Fredrik Ljungberg – Arsenal, obesegrade.

Patrik Andersson – Champions League-vinnare.

Tomas Brolin – frisparksvarianten mot Rumänien, snurrhoppmålgesten.

Jesper Blomqvist – Champions League-vinnare, Manchester United, händerna innanför tröjärmarna, San Siro-Sven köper korv.

Torbjörn Nilsson – vägrade slå straff, två Uefacuptitlar (EDIT: han har en).

Martin Dahlin – språngnicken mot Ryssland.

Kennet Andersson – långnicken mot Rumänien, pistolerna.

Gunnar Gren – skott i krysset i VM-final, VM 1958 (EDIT: Gren sköt inte i krysset i VM-finalen, det var Nisse Liedholm).

Thomas Ravelli – straffräddningen, det lustiga löpsteget, skallig.

Olof Mellberg – skägget, blicken, inställningen, fokuset.

Ralf Edström – volleykanonen, armen i luften och va e klockan?

Ungefär så.

Som ni ser är titlar inte allt. Titlar styr inte våra minnen, i alla fall inte mitt. Och det mest unika med Zlatan Ibrahimovic som fotbollsspelare – hävdar jag – är hans förmåga att göra makalösa mål.

De går att se överallt på nätet. De kommer att finnas kvar, inte bara i våra minnen, utan för kommande generationer. Det är mål av en karaktär och kvalitet som aldrig blir omoderna inom fotbollen.

Jag undrar om det till slut inte är det som styr oss när vi framöver har den här typen av diskussioner. Att Zlatans konstverk blir det vi lutar oss emot.

Rätt eller fel? Tja, det är lite skit samma, i alla fall i just den här diskussionen.

Vilket mål vi i framtiden kommer att förknippa honom starkast med? Den är fan inte lätt. Bicycletan på Friends eller klacken mot Italien, gissar jag.

Sedan tror jag nog fan att Zlatan avslutar allting där ”himma” om ett par år. Eller tror och tror, jag tror mig veta att han gör det.