Eftersom den här bloggens slogan (en av dem) gör gällande att endast fyllon, amatörer och studenter är ute och härjar på Valborgsmässoafton, vaknade jag som vanligt (nåja) utvilad och stark på den rödaste av dagar.

Jag vaknade dessutom i Rom, en gång den rödaste av städer, där jag varit med mor och syster i en knapp vecka för att fira mammas 60-årsdag ett bröstcancerår försenat.

Idag åkte vi hem till den allsvenska vardagen, och jag ska inte trötta ut er med detaljer som möjligen roar de närmast sörjande men inte många fler.

Däremot ska jag berätta om hur mitt och GP-Balkanders liv flätades samman på ett närmast skrämmande slumpartat sätt under några minuter fredagen 1/5 2015.

Frågan jag inte kan skaka av mig trots att flera timmar har gått: Var allt verkligen en slump?

* * * * * * * * * *

GP-Balkander – Mattias Balkander som han heter – eller @balkander som han egentligen heter – är fotbollsjournalist på anrika Göteborgs-Posten. Vi har känt varandra genom yrket i många år. Där har vi utvecklat en god och respektfull relation. GP-Balkander har passerat de 40, håret är charmerande gråsprängt, hyn slät, blicken ljus och nyfiken.

I morse satt jag i hotell Anglo Americanos lobby med syster och mor, vi väntade på taxin som skulle ta oss ut till Fiumicino, flygplatsen. Klockan var exakt 10.25 när jag fick en ingivelse att gå ut på gatan för att kolla om den anlänt, trots att beställningen var gjord först till 10.30.

Så här i efterhand har jag förstås frågat mig själv: Var kom denna ingivelse ifrån?

* * * * * * * * * *

När jag passerar första glasdörren är livet fortfarande bekant och förutsägbart.

När jag passerar andra glasdörren har ännu inget hänt som ska vända upp-och-ner på tillvaron.

När jag kommer ut på trottoaren går jag rakt in i GP-Balkander och hans fru:

– Robban! utbrister han och vi omfamnar varandra överraskat men varmt.

Jag skakar hand med hans förtjusande hustru, vi skrattar alla tre åt det komiska i situationen, att här står vi på en främmande gata (via delle Quattro Fontane) i en stad med nästan tre miljoner invånare.

– Vad är oddsen, liksom? funderar vi i kör.

Så mycket längre hinner vi inte innan taxin ska anlända. Jag delar med mig av några restaurangtips (Trattoria dal Pollarollo på Via di Ripetta, inte långt från Piazza del Popolo) då GP-Balkander med fru stannar kvar tills på lördag. Vi konstaterar att Rom är en stad där du kan promenera vart du än ska, jag pekar ut riktningen till Kålleseum och vi skiljs åt.

* * * * * * * * * *

Efteråt kom tankarna, de kommer ju alltid efteråt.

De slog till med full kraft.

Om jag hade gått ut tio sekunder senare skulle GP-Balkander hunnit passera.

Om jag gått ut 20 sekunder tidigare hade GP-Balkander inte hunnit fram.

Om inte GP-Balkander hade stannat vid just DET skyltfönstret fem minuter tidigare skulle vi också missat varandra.

Om inte GP-Balkanders fru sagt NEJ till att gå in i affären hade vårt korta men intensiva möte aldrig blivit verklighet.

Fanns det en större mening? Vilka krafter ligger i så fall bakom? Påven, Gud eller Miroslav Klose?

* * * * * * * * * *

Fan vet.

Var det egentligen meningen att det var GP-Balkander och jag som skulle möta våren tillsammans i den eviga staden?

Sitta tätt omslingrade på en bänk i Villa Borghese trots att regndropparna trängde igenom trädens lövverk, tills vi blivit så genomblöta att det enda vi egentligen ville var att gå hem och kasta av oss de dyngsura kläderna?

Jag har inga sådana erfarenheter – inte GP-Balkander heller mig veterligen – men det är å andra sidan aldrig försent att bli gay.

* * * * * * * * * *

Hur skulle vi bo?

GP-Balkander har barn och är djupt rotad i Göteborg, jag som är singel utan barn skulle få lämna Solna och flytta hem igen. Det hade jag inte sett som ett hinder utan som en möjlighet.

Jag skulle föreslagit en lägenhet eller villa i Jonsered, GP-Balkander hade kanske propsat på stadens västra delar. Han hade tittat på mig med de nyfikna ögonen, strukit sig över det lätt grånade håret, och just där hade jag varit besegrad och fast.

Då GP-Balkander är en världsvan man med sinne för yta och form hade han fått bestämma inredningen. Möjligen skulle jag ha synpunkter på tv:ns placering i förhållande till soffan, samt vilket surroundsystem som var bäst lämpat.

Det är detaljer i det stora hela.

* * * * * * * * * *

Våra första nätter hade nog varit trevande men snart skulle vi känna varandra bättre än vi någonsin kunnat ana.

Våra köksbordsgräl hade handlat om Hjalmar Jonsson skulle ha två plus eller en fyr, och där hade GP-Balkander fått vika sig. Hjalmar är som bäst godkänd och det är han alltid, det är sedan gammalt.

* * * * * * * * * *

På ålderns höst, när yngre förmågor tagit över våra pennor och skrivbord, skulle det finnas en berättelse att skriva. En kärlekssaga om de båda fotbollsjournalisterna som möttes i Rom av en (förutbestämd?) slump. Jag skulle låta GP-Balkander formulera orden med sin självsäkra och korthuggna prosa medan jag själv hade suttit i hans (vår!) numera väl insjunkna soffa, läppjandes på en Limoncello, förmodligen en aningen påstruken, och minnas de gamla historierna från förr: Om Torbjörn, Zlatan, Glenn, Poletten, Samir Bakaou och Big Mama. Plus allt däremellan och efteråt.

* * * * * * * * * *

Det hade varit vackert.

Om det vore sant.

Jag tror inte att mitt och GP-Balkanders möte 1/5 2015 handlade om det.

I själva verket, ju mer jag fördjupar mig i omständigheterna, inser jag att det kan ha handlat om något mycket större, viktigare och allvarligare.

* * * * * * * * * *

GP-Balkanders och mitt möte kanske var menat för något helt annat. Och vi slängde bort nyckeln innan vi letat rätt på dörren. Jag tänker mig det som en sorts tidsresa. Om vi fått utforska Rom tillsammans, skulle vi förr eller senare hittat ”kaninhålet”. Porten som tagit oss tillbaka till den förste maj 1982.

Som vid alla resor – tidsresor inkluderade – var den större planen även här att förena nytta med nöje.

Vi kunde ju få uppleva VM 1982 på plats: Maradonas första mästerskap, Brasiliens mest lekfulla generation, Schumachers överfall på Battiston, Italiens cyniska guldvinnare med Paolo Rossi i spetsen.

Men – och detta är det viktiga, kärnan och poängen: Vi hade knappt fyra år på oss att stoppa mordet på Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme.

Fyra knappa år för mig och GP-Balkander att identifiera den blivande gärningsmannen – och likvidera honom.

* * * * * * * * * *

Hur hade Sverige sett ut om attentatet mot Palme förhindrats? Skulle samhällsklimatet fortfarande – bara 30 år senare – varit lika förgiftat? Hade Sverigedemokraters och rasisters flyktinghat och främlingsförföljelse fått samma fäste? Skulle vanligt, hederligt folk ändå klivit över gränsen och vädrat avsky och förakt riktat mot de allra svagaste i samhället, de som tigger på gator och torg? Hade våra grundläggande värderingar varit under samma attack? I dessa frågor sa Palme det som behövde sägas redan 1965.

* * * * * * * * * *

Eller så har jag bara ägnat den här ledigheten åt att plöja för djupt i Stephen Kings 22/11 1963. En tegelsten till bok om en man som får chansen att förhindra mordet på JFK. Bra skit men kan röra till skallen för den bäste. Läs den i helgen om ni inte har något annat för er.