Nästan varje dag reser jag kors och tvärs i Sverige, det är en stor del av mitt yrke. Jag ser matcher med spelare från världens alla håll och kanter, jag pratar med människor från när och fjärran som kommit hit för att jobba som fotbollsspelare.

Många har det väldigt bra, andra har det ganska bra, vissa har det normalt, andra mindre bra och en del rätt knackigt med svenska mått mätt.

Det är min privilegierade verklighet och vardag.

Det här är inga konstigheter, om det här finns ingen diskussion eller debatt, svensk fotboll genomför just nu en kampanj ”Alla är olika – Olika är bra” som består av att lagen inför match håller upp en banderoll och speakern läser en text som förtydligar budskapet.

Jag vet att vissa tycker sådant är trams, jag tycker det är relevant, inte minst då vi lever i en tid där grundläggande värderingar och allas lika värde attackeras av ett riksdagsparti, av tidningen Dagens Industri som valt en chockerande väg i debatten samt en del ledarskribenter och åsiktsmaskiner som plötsligt ser det som sitt kall att uppmuntra till mindre tolerans och en mer exkluderande grundsyn.

När det slängs upp en reklamkampanj på en av Stockholms tunnelbanestationer som får stort genomslag i medierna så beskrivs partiet bakom som PR-genier men anledningen till att denna felstavade kampanj får genomslag tror jag är att den passerar anständighetens gräns, och då reagerar människor som förmår att se vart budskapet leder: Mot en avhumanisering av samhällets allra svagaste baserat på myter.

Det är klart att dessa protester och mediernas rapportering om polariseringen gör att kampanjen sprids och sprids och sprids…men alternativet – att hålla käft – tycker jag inte är något alternativ när det gäller grundläggande värderingar och allas lika värde.

Då går det inte att vika en tum.

Inte en tum.

Fotbollen har sina bekymmer och strukturer men fotbollen har också börjat lyckas göra ursprung och hudfärg till den icke-fråga det borde vara enligt mig, dels i rörelsen men snart sagt också överallt på läktarna (det finns förskräckliga undantag, jag vet, inte direkt i Sverige men på andra håll).

Denna öppna och välkomnande attityd till människor oavsett var de kommer ifrån och hur de ser ut delar fotbollen tyvärr inte med en skrämmande stor del av övriga Sverige just nu vad det verkar.

”Ja men de är ju bra på fotboll, då är de välkomna”, kanske SD och deras gelikar svarar.

Okej, men den som inte har mat för dagen ska det slås ner på, spottas och sparkas?