Startsida / Inlägg

Om M. Night Shyamalans uppgång och fall

av Robbie Lauler

Det verkade bli en helt vanlig fredagkväll men då hade jag ingen aning om hur den skulle sluta.

Arbetsveckan var avklarad, jag hade hunnit med en sväng på gymmet och kört ett träningspass med Unite Stockholms ungdomskorplag. Återstod gjorde att hinna hem innan pizzerian stängde samt blanda till en bättre påse löst.

(Det blev inte så mycket med det sistnämnda men det är en helt annan och mycket längre historia. Vi tar den annan gång).

Kort sagt: Det var en fredagkväll värdig pizza och en bra rulle.

Valet föll efter viss tvekan på The Visit, en skräckthriller från 2015 av M. Night Shyamalan och det är därför jag sitter här några dygn senare med svår värk inombords: Om detta måste jag berätta. Jag behöver helt enkelt producera ett blogginlägg trots att bloggen vilat sedan jul, dessutom ett inlägg som handlar om allt annat än fotboll, ett inlägg om en film, en film så makabert genomusel att jag efteråt satt med öppen mun, stirrande blick och tänkte: Vad i hela fridens namn var det här?

För oss filmnördar är M. Night Shyamalan något av en gåta. Regissören slog igenom med buller och bång 1999 med Sjätte Sinnet (”I see dead people”), en kuslig historia med en svåröverträffad sluttwist som inte ens Bruce Willis överlever.

M. Night Shyamalan var plötsligt det indiska filmundret personifierad, han heter egentligen Manoj Shyamalan men är du skräckfilmsregissör är steget till att slänga in ett ”Night” som artistnamn inte särskilt långt.

I alla fall, den nya superregissören följde upp sin amerikanska succédebut med Unbreakable, ett stabilt mysterydrama där Bruce Willis nu har sällskap av Samuel L Jackson, och vi var många runt millenieskiftet som satte M. Night Shyamalan på samma piedestal som exempelvis David Fincher och Christopher Nolan.

Sedan hände något.

Shyamalan misslyckades med science fiction-experimentet The Signs, sjönk ännu djupare med psykologiska thrillern The Village, för att inte tala om Lady in Water och The Happening innan det fullständiga generalfiaskot The Last Airbender lanserades. Ett i alla beståndsdelar misslyckat projekt som finns med på listan över The Worst Films Ever Made ihop med Highlander 2 och Catwoman bland andra.

Den ”vann” inte mindre än fem Golden Rasperry Awards 2010 för sämsta film, sämsta regi, sämsta manus, sämsta biroll samt specialutmärkelsen ”Worst Eye-Gouging Mis-Use of 3D” som rimligen borde betyda något i stil med värsta missbrukandet av 3D-teknologi någonsin.

Det är alltså inte så konstigt att M. Night Shyamalan legat lågt senaste åren även om han lyckats prångla ut ytterligare två halvepiska megafiaskon under tiden (Devil och After Earth).

Där låg jag i tv-soffan med en nygräddad pizza (två om jag ska vara helt ärlig) och övervägde att ändå ge M. Night Shyamalan en ny chans:

* Talade för gjorde att jag gillade trots allt Sjätte Sinnet och Unbreakable väldigt mycket.

* Talade emot gjorde att människan levererat skit i dess renaste form i 16 raka år sedan dess.

Till slut bestämde jag mig för att ge M. Night Shyamalan den åttonde chans han egentligen inte förtjänade: The Visit.

Ploten: Småbarnsmamma har komplicerad relation till pensionerade föräldrarna. Småbarnsmammans två barn ska tillbringa en vecka med morföräldrarna i ödsligt beläget hus på landet. Barnen åker dit och konstiga saker händer. På nätterna virvlar mormor runt naken i huset och klöser på dörrar. På dagarna kryper hon omkring under huset likt en jättelik spindel. Morfar samlar på nedbajsade blöjor i ett uthus på gården. Ibland får han för sig att han ska åka in till stan för att gå på maskerad. Vid ett tillfälle blir han påkommen med pipan till en grovkalibrig hagelbössa i munnen men förklarar att ”I was just cleaning it”.

Huvudpersonerna, två stackars barn i de tidiga tonåren, bestämmer sig för att göra någon form av dokumentärfilm om alla märkligheter. Via Skype meddelar de mamman – som åkt iväg på kryssning med en ny älskare – att mormor och morfar måste ha tappat det fullständigt:
– Mom, there´s something wrong with nan and papa.
– They’re just OLD, svarar mamman och sedan är det inte mer med den saken.

Så här håller det på i en hel fotbollsmatch plus tilläggstid innan M. Night Shyamalan vrider på med allt han har kvar, och vi förstår att mormor och morfar inte alls är ”mormor” och ”morfar” utan två förrymda mentalpatienter som slagit ihjäl de riktiga morföräldrarna med en slägga och stuvat undan liken i ett källarförråd.

I en svårförklarad slutscen gnuggar mental-morfar en nedbajsad blöja över ansikten på ett av de vid det här laget svårt traumatiserade barnen medan det andra rusar ut på gården där grannflickan dinglar från ett träd med en snara om halsen, allt till tonerna av operasångaren Enrico Caruso som ylar andra akten av Donizettis L’elisir d’amore, Una furtiva lagrima, på en öronbedövande volym.

Sedan kommer polisen, barnen återförenas med mamman och filmen är slut, förlåt för spoiler men den som har kommit så här långt i texten har knappast blivit sugen på att se filmen annat än i rent självskadesyfte.

Det är så många nivåer av konstigt, jag har så många frågor.

Hur tänker skådespelarna? Vi pratar om yrkesmänniskor med viss form av värdighet, de har ändå läst manus, de måste ha insett att historien framstår som påhittad av en psyksjuk fyraåring eller något ännu värre. Varför bajsblöjorna? Var kom de ifrån? Herregud, folk svälter, människor flyr från krig, hur kan SÅ MÅNGA MÄNNISKOR lägga VECKOR OCH MÅNADER på att tillsammans sätta ihop EN SÅDANA MONUMENTAL DYNGA till film som The Visit?

Kära Manoj, hur hamnade vi här? Allt är ju förstört.

Om ni någon gång i framtiden märker att jag vacklar, att jag börjar prata med värme och respekt om Sjätte Sinnet och Unbreakable, att jag överväger att ge M. Night Shyamalan en nionde chans, snälla skjut mig.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB