1. Mitt ansvar. 
2. Mitt bidrag.
3. Min plan.

En fråga jag ofta får:
– Har’u något sug eller?

Det är förstås individuellt men nej, jag har inget sug. För ett år sedan bombarderades jag av tankar. Tankar på kvarterskrogen där jag brukade hänga. På Systembolaget när jag promenerade förbi. På alkohol, helt enkelt.

Jag hittade ett sätt att stoppa tankarna. Genom att fullfölja dem. Tänka hela vägen. Visst, de första glasen kommer sitta som en keps. Men sedan då? Ingen kontroll. Dagen efter: Allt jag har börjat bygga upp skulle vara bortkastat. Eller jag skulle i alla fall vara tillbaka på ruta ett på många sätt. Det vill jag inte. Jag vill inte det.

Tankarna har mer eller mindre försvunnit, och utan dem inget sug. Självklart önskar jag att jag kunde dricka normalt, som ni andra men det kan jag inte. Jag kan inte dricka alls. Inte med den här sjukdomen. Då är valet så enkelt att det blivit en känsla: Jag vill inte dricka.

Jag har varit nykter ganska exakt ett år nu, 365 dagar snart. En dag i taget. I min position handlar det också om att ta ansvar. Mitt ansvar är att göra allt som står i min makt för att inte dricka igen. Min behandling har pågått i tolv månader av tjugo, parallellt med den går jag i en självhjälpsgrupp. Det var ännu intensivare de första månaderna, idag lägger jag 10-20 timmar i veckan på mitt tillfrisknande. Jag kan inte vrida tillbaka klockan men jag kan se till att mitt missbruk aldrig mer får negativa konsekvenser, varken för mig själv eller någon annan.

Jag har förändrats som journalist under det här året. Jag är mindre ängslig. Jag skriver om sånt jag tycker är viktigt och intressant, ibland för att locka till debatt och ibland för att hålla uppe intresset kring fotboll i allmänhet och allsvenskan i synnerhet. Jag är tacksam för allt det stöd jag får. Jag har många fiender också. En modig journalist ska ha det tänker jag. Ju mäktigare fiender, desto bättre.

Jag reagerar som så många andra på vad som händer i samhället. Frustrationen och maktlösheten när främlingsfientlighet, rasism och nazism griper kring är svår att hantera men jag har lärt mig i behandlingen och programmet att jag aldrig kan göra mer än min del: Försöka skapa så mycket glädje och kärlek för så många som möjligt i allt jag gör. Jag är långt ifrån perfekt men det är ledstjärnor att bära med sig, ledstjärnor som går rakt emot allt vad nationalismen står för. Jag vet att många har liknande problem som jag, och ännu fler är anhöriga. Min mejl (robert.laul@aftonbladet.se) är alltid öppen för er.

Det har varit ett fantastiskt år. Jag har träffat en tjej jag älskar, jag har utvecklats som människa, en konkret skillnad är att jag i dag har en självkänsla.

Tidigare visste jag knappt skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Nu vet jag att självförtroende är det jag gör, självkänsla är det jag är.

Fram till för ett år sedan hade mitt liv hängt ihop tack vare en framgångsrik fotbollskarriär och mina journalistiska bidrag i Aftonbladet/Sportbladet. Jag var det jag gjorde.

Idag är jag nykter.

Jag har vänt min största svaghet (alkoholism) till en gigantiskt styrka (nykterhet). Det är bara jag som kan förstöra för mig själv nu genom att dricka. Ingen annan kan riva det jag har byggt upp under det här året. Det är bara jag som kan rasera allt. Det är en jättestyrka.

Det är min styrka.