Glömt allt ni har läst, hört och sett tidigare om den här landslagssamlingen.

När landslagshösten 2016 summeras, när vi blickar tillbaka till september/oktober så kommer vi varken prata om Ola Toivonen, John Guidetti eller svaga publiksiffror. Det är frågor som lever vidare, som kommer få nytt liv på olika sätt.

Nä, när vi tittar tillbaka om ett par år så kommer vi att prata om hur svensk landslagsfotboll äntligen löste två av dess absolut största problem senaste tio åren.

Problem som gäckat både Lasse Lagerbäck och Erik Hamrén, problem som Hamrén aldrig lyckades lösa, problem som Lars-Jan nu inte bara fått ordning på utan redan har gjutit i cement.

Det beror mest på att fotbollsgudarna vill Sverige väl, och på att pendeln har börjat slå i en annan riktning än att Lars-Jan gjort några fantastiska genidrag.

Jag talar förstås om svensk landslagsfotbolls gordiska knutar: Högerbacksfrågan och mittbacksparet.

Nu har Sverige för första gången under -10-talet en trupp med två högerbackar, och ett mittbackspar som håller hög kvalitet på riktigt.

Det här är inga små saker, det har tagit tio jävla år att komma hit.

Ni vet hur det sett ut: Mikael Lustig är ofta skadad, och när han varit borta har yttermittfältare, vänsterbackar och mittbackar fått rycka ut till höger. Det har kort sagt varit omöjligt att få fram ett vettigt alternativ till den skadeplågade stackars Lustig. Det har pratats om Mattias Johansson, Anton Tinnerholm och Emil Salomonsson men ingen av dem har över tid visat sig tillför tillräckligt för en svensk A-landslagsplats.

Mot Bulgarien stod han plötsligt där, lika ung som självklar: Emil Krafth, 21. Ordinarie i Bologna, högt hållen internt av landslagsledningen. Klart godkänd i defensiven, bidragande i offensiven (assist till 2-0) och bäst av allt: Bakom Krafth trycker IFK Norrköpings Linus Wahlqvist, 19, på, med ännu större potential.

Inget ont om Tinnerholm och Salomonsson men det finns en anledning till att de har fyllt både 25 och 27, och fortfarande är kvar i allsvenskan: De är fansfavoriter, inte landslagsmässiga fotbollsspelare. Tyvärr har en del lokaljournalister gått på hajpen (ping @markuswulcan).

I alla fall: Nu har Sverige två dugliga högerbackar i en och samma landslagsstrupp. När hände det senast? Micke Nilsson var också en nödlösning från början även om han utvecklades till en bra högerback.

Nästa glädjebesked gäller mittbacksparet. Hur länge sedan är inte DET? Med Erik Johansson/Andreas Granqvist var Erik Hamrén något på spåren men Johansson slutade i landslaget innan det han bli något av det.

I dag har Sverige ett respektabelt mittbackspar i Victor Nilsson Lindelöf och Andreas Granqvist. ”Vigge” och ”Granen”.

Vi får backa till Olof Mellbergs/Daniel Majstorovics dagar men även de svajade en del, och fan vet om inte Mellberg/Petter Hansson egentligen var Sveriges senaste gedigna mittbackspar som höll över tid. Vi pratar 2008.

Så nog är det två extremt viktiga bitar som har löst sig under senaste landslagssamlingarna.

När det gäller resten – vem som ska spela bredvid Marcus Berg, hur publiksiffrorna ska ökas, varför Johan Guidetti och Jimmy Durmaz (!) duckade medierna efteråt (”Skulle hämta familjen…”) – så kommer allt det där att diskuteras vidare, och ta nya vändningar och turer.

Jag är inte till exempel inte helt säker på att Ola Toivonen startar mot Frankrike, då kan Guidetti mycket väl vara tillbaka i elvan. Och vad gäller publiksiffran 21 777 är inte den så dålig en regnig måndagkväll för ett landslag som inte hade bevisat något alls. Dessutom när ett fullständigt anonymt och generalblekt Bulgarien stod för motståndet

3-0 är bästa sättet att försäkra sig om att de som var på plats i går kommer tillbaka, och lockar med sig ytterligare ett par tusen till nästa match. En fotbollsnation av Sveriges kaliber kan inte ta för givet att landslaget ska dra 40 000 åskådare per kvalmatch som snittet var på Zlatans tid.

Jag tycker 20 000-25 000 åskådare är en normal siffra i en sådan här match, sedan kan den säkert stiga när det handlar om mer namnkunnigt motstånd.

Den kan stiga ytterligare om svensk fotboll får fram ett par ”Superswedes” igen, ”Vigge” är på god väg, matchens bästa spelare igår (ja, jag var med i juryn). U21-landslaget gör allt man kan begära av dem – och lite till. Joel Asoro och Alex Isak är spelare som redan ställt sig i ”Superswedes”-kön, och Carlos Strandberg står där sedan tidigare. För att nämna några.

Jag gör mig inga illusioner om att Sverige ska nå VM 2018, det får bli en bonus men EM 2020 ser jag redan fram emot.

Till sist: Alla som vill ha större rubriker om planstormaren som sprang in på Friends efter slutsignal: Vill ni verkligen ha större rubriker än de här? Det är ju skrattretande. Jämför ni det verkligen med den här jätteskandalen i allsvenskan? I så fall är mitt tips: Tänk om, tänk rätt.