1. Mitt ansvar.
2. Mitt bidrag.
3. Min plan.
4. Min styrka.

Det har varit ett otroligt arbetsår för mig personligen. Det började med granskningen av nätkasinon och spelmissbruk. Fortsatte med Laul vs Lasse under fotbolls-EM i Frankrike. Sedan åkte Laulinho till OS i Brasilien. Och till sist: Jag bevakade USA-valet på plats. Däremellan fullt fokus på allsvenskan.

Nu?

Nu har det blivit dags att städa skrivbordet, som det heter.

I röran hittade jag mitt första anställningsavtal med Aftonbladet, från maj 2001. 16 år sedan. Nästan 17. I princip hela den vuxna delen av mitt 40-åriga liv.

Hög tid för ett nytt kapitel.

Från årskiftet är jag tjänstledig, och kommer att befinna mig i Washington, som hemmaman. Jag tror att alla moderna män mår bra av att sköta markservicen åt en kvinna åtminstone ett år av sitt liv. Fokus på pajbak, tvättmaskinen och dammsugning.

I december tar behandlingen slut som jag gått på sedan oktober 2015. Då är jag om inte friskförklarad så i alla fall färdigbehandlad. Alkoholism går inte att bota men den går att behandla. Jag blir aldrig frisk men jag kan leva ett friskt liv så länge jag inte tar det första glaset. Vi alkoholister behöver nämligen aldrig bekymra oss för andra eller femte eller tionde glaset, det räcker att vi håller oss ifrån första glaset. Så funkar den här sjukdomen på gott och ont.

Under behandlingen har jag lärt mig att leva i nuet: En dag i taget. Jag är nykter en dag i taget, jag lever en dag i taget, det viktigaste först. Försöker ta tag i de problem som uppstår, njuter av de glädjeämnen som erbjuds.

Står detta i vägen för framtidsdrömmar?

Nej.

Jag har drömmar, jag har mål. En dröm går i uppfyllelse nu. Jag får chansen att bo utomlands utan att behöva jobba, utan bojor och begär, bokstavligen. Jag tillhör de privilegierades skara men börjar för första gången på länge känna mig fri i själen också. Jobbstress och beroende är utbytt mot en tjej jag älskar, ett förhållande jag vill satsa på, ett nyttigt och hälsosamt liv (nåja).

Ett annat mål är mer materiellt. Jag har sedan tidiga tonåren varit intresserad av motorfordon. Jag minns den euforiska känslan när jag första gången körde moped. Jag var tolv år, fick prova Kalle Ljungs handväxlade Crescent Compact på en parkeringsplats i Jonsered. Jag fastnade direkt, och satte ribban högt: Till min 15-årsdag skulle jag spara ihop till en splitter ny Honda MT5:a. I tre vintrar sålde jag jultidningar för att nå högsta premiegruppen. Sedan krängde jag premierna också (det var en stereo, ett tv-spel och något jag inte minns). I februari 1991 hade jag sparat ihop de 12 000 kronorna som behövdes för lås och hjälm också, det var en förmögenhet för mig. Men det gick, och en vitröd MT5:a var äntligen min. Oj vilken lycka.

Motorintresset har hängt med sedan dess. Jag trimmade moppen, jag skaffade cross, jag jag tog så småningom körkort när jag kunde finansiera det, jag har haft en rad olika bilar men en dröm har aldrig blivit av: Att äga en Ford Mustang.

När jag så gick in i behandling i oktober i fjol funderade jag på något projekt vid sidan av, och jag behövde inte grubbla länge: Om jag kunde lägga undan de stålar jag tidigare brukade bränna på krogen, hur lång tid skulle det ta att spara ihop till en sprillans Mustang, en röd?

På ett drygt år har jag fått ihop runt 150 000 kronor vilket är en bra grundplåt, och lagom till USA-flytten är den beställd:
En röd Ford Mustang.
Med den mindre, miljövänligare turbofyran förstås.