Hösten 2017 började jag som tränare för Unite Stockholms tjejlag. Det var min enda erfarenhet av att träna tjejlag och en av mina första funderingar var: Varför är inte barn- och ungdomsfotbollen mer blandad? Varför tränar inte pojkar och flickor ihop? Det skulle öka respekt, förståelse och utveckla individerna både som människor och spelare.

Till och med inom internationella fotbollsförbundet Fifa (i andra avseenden en av världshistoriens mer konservativa institutioner) har man insett att ju färre restrikriktioner gällande könsblandade lag, desto bättre mår fotbollen, barnen, ungdomarna, rörelsen. Utveckling på många olika plan.

Budskapet jag försökte hamra in i vårt tjejlag var att krossa glastaket. På samma sätt som att miljontals pojkar världen över försöker kopiera Messis och Mbappés finter och dribblingar kan ni också göra det! Majoriteten av alla pojkar och flickor kommer aldrig bli någon ny Messi eller Mbappé, men det ska aldrig få finnas något hinder i strävan eller drömmen hos barn och ungdomar att bli ”den nye Messi eller Mbappé”. Ingen tjej ska någonsin behövs höra, känna eller tänka:

– Jag kan inte bli så där bra för de är ju killar.

Den glastaket behöver krossas och en väg dit är via mer blandade barn- och ungdomslag. Den grävande TV4-reportern Andreas Sundberg har närmat sig detta i ett Kalla Fakta-reportage, inte exakt samma vinkel, men ur ett könstillhörighetsperspektiv, och det faktum att svensk fotboll på sina håll ligger flera steg efter. 

Inom Svenska Fotbollförbundet pågår sedan maj 2017 en utredning på området och jag kan inte se någon annan fortsättning på frågan än att den nu får nytt bränsle inför SvFF:s årsmöte i vår. Vilka övergripande regler och riktlinjer ska gälla för enskilda föreningar? När sätter Riksidrottsförbundet ner foten för att hela idrottsrörelsen ska marschera i kapp med samtiden?

Att det finns utmaningar med mer blandade lag – till exempel en risk att spelare slutar innan detta blir en ny norm – är just en utmaning att hantera och förhindra när framtidens normer formas, och inte något som bör stå i vägen för en nödvändig och oundviklig förändring. Istället ställs det nya sorters krav på framtidens ledare (det kommer det alltid att göra) att hantera de nya situationer som uppstår. De borde ses som möjligheter, inte hinder.