Något som närapå golvade mig under min beroendebehandling var spelmissbrukarnas situation. Man ska inte jämföra grader i helvetet, men på vissa sätt är spelberoendet det värsta beroendet av alla.

Många missbrukare – oavsett vad man missbrukar – förlorar arbete, bostad, vänner och familj. Efter avslutad behandling handlar det om att börja bygga upp allt igen, brick by brick.

Spelmissbrukarna har ofta förlorat allt det här, dessutom med sådana astronomiska, ekonomiska skulder att de aldrig kan bli skuldfria igen under en livstid. Jag tänkte: vilken jävla uppförsbacke måste inte det vara ovanpå allt annat elände.

Jag själv – som hade kvar arbete, bostad och vänner, ja till och med en ganska bra fondportfölj – insåg att min egen resa med alkoholismen var rena nedförsbacken jämfört med de oerhörda härvor spelmissbrukarna försatt sig i genom sin sjukdom.

Ovanpå allt detta måste spelmissbrukarna idag hantera en fullständigt absurd mängd spelreklam. Som nykter alkoholist störs jag överhuvdtaget inte av alkoholreklam, jag upplever att den är ansvarsfullt utformad och jag ser den ärligt talat inte särskilt ofta. Jag tänker åtminstone inte på den. Där fungerar det bra, upplever jag.

Men spelreklamen…ja ni vet ju själva hur fan det ser ut.

I dag finns den överallt, och då menar jag verkligen överallt: på tv:n, i medierna, på busskurarna, i tunnelbanan, på sociala medier, nätsajter och i de populära poddarna. Samhället är fullständigt genomsyrat av spelreklam, på nästan alla nivåer. Och inte sällan är det stora, kända profiler som är ambassadörer och marknadsförare: Zlatan Ibrahimovic, Mikael Persbrandt, Sarah Sjöström, Måns Zelmerlöw och Henric Lundqvist. Varför vill de att vi ska spela mer (vilket ju är reklamens syfte)?

Dessutom har spelformer som nätcasinon tillkommit senaste åren och all modern forskning visar att det är den överlägset farligaste spelformen ur ett beroendeperspektiv: det går så fruktansvärt snabbt från insats till utfall, och förlusterna kan lika snabbt bli fruktansvärt stora. I min granskning av nätcasinon 2016 provspelade jag sex olika nätcasion och beskrev upplevelsen i en krönika: ”Efter en dryg timme på nätkasinot kommer tankarna. Ett bekant sug i kroppen. En känsla som är lätt att bli maktlös inför: Jag vinner nog nästa gång…”.

Det är detta man behöver förstå innan man skriver ledarkrönikor som Per Gudmundssons på SvD som på fullt allvar argumenterar för att reklamen inte är något problem eftersom antalet spelberoende inte blivit fler under hans mätperiod. Och särskilt mycket mer pengar spelar svensken inte bort idag jämfört med några år bakåt i tiden, har Gudmundsson räknat ut.

Men det är skillnad på att över lång tid förlora 50 000 på en Jack Vegas-maskin, jämfört med att spela bort 22 miljoner kronor på ett nätcasino som man stulit från sitt företag under ett drygt år. Till och med en avgörande skillnad. Och effekterna av den till mängden extrema och till utformningen hänsynslösa reklammangling vi nu ser är naturligtvis alldeles för tidigt för att kunna dra några slutsatser av. Hur kan Gudmundsson – med sin bräckliga bild av spelproblematiken – ha en susning om hur det här kommer påverka oss på sikt? Och hur kan man i så fall slå fast att det är utan risker. Det är nya svar byggda på daterade fakta, i bästa fall halvsanningar, oftare rent bedrägligt och förrädiskt.

Till sist: jag vet att folk kommer fråga hur jag kan jobba på Aftonbladet/Sportbladet som också pumpar ut reklam och dessutom startar en spelsajt. Det är klart att jag personligen önskar att vi inte gjorde något av det. Jag skulle gärna sänka min lön om så krävdes för att tidningen valde andra sorters annonsörer och inriktningar. Det har jag skrivit och argumenterat för många gånger, offentligt och i olika samtal.

Borde jag i så fall säga upp mig? Vissa tycker ju det. Själv anser jag att det vore det dummaste jag kan göra som journalist. Som journalist bör man fortsätta att granska spelbolagen samt att rapportera om avigsidorna med spel. Att säga upp sig för att undvika en ogenomtänkt hyckelridebatt skulle bara leda till att en mindre kritisk röst än min fick min roll på tidningen, medan jag själv fick ställa mig nere på torget i Solna centrum med ett plakat. Då är det bättre att utnyttja min position.

Jag tycker varken att alkohol, spel eller spelreklam bör förbjudas. Men det kan heller inte fortsätta se ut som det gör nu kring spelet, oavsett vad ledarskribenter som Per Gudmundsson hävdar. Så låt oss andra fortsätta kampen för de medmänniskor som är på väg ner i skiten, i stället för att vi som tycker någorlunda likadant kräver av varandra att vi ska säga upp oss från våra arbetsplatser.