I den behandling och det tolvstegsprogram jag gick mot min alkoholism lärde jag mig skillnaden mellan att vara dysfunktionell och lösningsinriktad.

Den som är dysfunktionell har svårt att fokusera på sin del. Istället för att försöka påverka det man själv kan påverka, så skyller den dysfunktionelle på sådant som ligger utanför den egna kontrollen. Man skyller på andra, på annat.

I behandlingen lärde jag mig att identifiera mina brister. Sedan förändra mitt beteende. Aldrig skylla på olyckliga omständigheter, hela tiden fokus på mitt eget dåliga agerande, min förändring till det bättre. Det var en framgångsrik metod för mig.

När jag i vintras aningen motvilligt gjorde comeback på Sportbladet fick jag praktisera samma tankemodell ”i skarpt läge”, så att säga. Jag kunde inte påverka var cheferna placerade mig. Så antingen fick jag skaffa ett nytt jobb – eller så fick jag göra det bästa av situationen. Påverka det jag själv kan påverka.

Det har gått över förväntan. Att bevaka allsvenskan är kul igen. Podden med Per Bohman är en höjdpunkt. Responsen från er läsare fantastisk.

Men att möta fotbollsrörelsen på nära håll igen har också gjort mig fundersam. Idrotten har en särskild ställning i samhället. På den följer ett antal privilegier, men också många ansvarsområden.

Fokuserar fotbollen idag på det de kan påverka, eller ägnar sig fotbollen mer åt att skylla på andra?

Det är en fundering värdig hängmattan nu när Generalen ska ha lite välbehövlig semester under det allsvenska sommaruppehållet.