Arkiv för kategori missbruk

- Sida 1 av 1

Det kan inte fortsätta så här – om spel och spelreklam

av Robbie Lauler

Något som närapå golvade mig under min beroendebehandling var spelmissbrukarnas situation. Man ska inte jämföra grader i helvetet, men på vissa sätt är spelberoendet det värsta beroendet av alla.

Många missbrukare – oavsett vad man missbrukar – förlorar arbete, bostad, vänner och familj. Efter avslutad behandling handlar det om att börja bygga upp allt igen, brick by brick.

Spelmissbrukarna har ofta förlorat allt det här, dessutom med sådana astronomiska, ekonomiska skulder att de aldrig kan bli skuldfria igen under en livstid. Jag tänkte: vilken jävla uppförsbacke måste inte det vara ovanpå allt annat elände.

Jag själv – som hade kvar arbete, bostad och vänner, ja till och med en ganska bra fondportfölj – insåg att min egen resa med alkoholismen var rena nedförsbacken jämfört med de oerhörda härvor spelmissbrukarna försatt sig i genom sin sjukdom.

Ovanpå allt detta måste spelmissbrukarna idag hantera en fullständigt absurd mängd spelreklam. Som nykter alkoholist störs jag överhuvdtaget inte av alkoholreklam, jag upplever att den är ansvarsfullt utformad och jag ser den ärligt talat inte särskilt ofta. Jag tänker åtminstone inte på den. Där fungerar det bra, upplever jag.

Men spelreklamen…ja ni vet ju själva hur fan det ser ut.

I dag finns den överallt, och då menar jag verkligen överallt: på tv:n, i medierna, på busskurarna, i tunnelbanan, på sociala medier, nätsajter och i de populära poddarna. Samhället är fullständigt genomsyrat av spelreklam, på nästan alla nivåer. Och inte sällan är det stora, kända profiler som är ambassadörer och marknadsförare: Zlatan Ibrahimovic, Mikael Persbrandt, Sarah Sjöström, Måns Zelmerlöw och Henric Lundqvist. Varför vill de att vi ska spela mer (vilket ju är reklamens syfte)?

Dessutom har spelformer som nätcasinon tillkommit senaste åren och all modern forskning visar att det är den överlägset farligaste spelformen ur ett beroendeperspektiv: det går så fruktansvärt snabbt från insats till utfall, och förlusterna kan lika snabbt bli fruktansvärt stora. I min granskning av nätcasinon 2016 provspelade jag sex olika nätcasion och beskrev upplevelsen i en krönika: ”Efter en dryg timme på nätkasinot kommer tankarna. Ett bekant sug i kroppen. En känsla som är lätt att bli maktlös inför: Jag vinner nog nästa gång…”.

Det är detta man behöver förstå innan man skriver ledarkrönikor som Per Gudmundssons på SvD som på fullt allvar argumenterar för att reklamen inte är något problem eftersom antalet spelberoende inte blivit fler under hans mätperiod. Och särskilt mycket mer pengar spelar svensken inte bort idag jämfört med några år bakåt i tiden, har Gudmundsson räknat ut.

Men det är skillnad på att över lång tid förlora 50 000 på en Jack Vegas-maskin, jämfört med att spela bort 22 miljoner kronor på ett nätcasino som man stulit från sitt företag under ett drygt år. Till och med en avgörande skillnad. Och effekterna av den till mängden extrema och till utformningen hänsynslösa reklammangling vi nu ser är naturligtvis alldeles för tidigt för att kunna dra några slutsatser av. Hur kan Gudmundsson – med sin bräckliga bild av spelproblematiken – ha en susning om hur det här kommer påverka oss på sikt? Och hur kan man i så fall slå fast att det är utan risker. Det är nya svar byggda på daterade fakta, i bästa fall halvsanningar, oftare rent bedrägligt och förrädiskt.

Till sist: jag vet att folk kommer fråga hur jag kan jobba på Aftonbladet/Sportbladet som också pumpar ut reklam och dessutom startar en spelsajt. Det är klart att jag personligen önskar att vi inte gjorde något av det. Jag skulle gärna sänka min lön om så krävdes för att tidningen valde andra sorters annonsörer och inriktningar. Det har jag skrivit och argumenterat för många gånger, offentligt och i olika samtal.

Borde jag i så fall säga upp mig? Vissa tycker ju det. Själv anser jag att det vore det dummaste jag kan göra som journalist. Som journalist bör man fortsätta att granska spelbolagen samt att rapportera om avigsidorna med spel. Att säga upp sig för att undvika en ogenomtänkt hyckelridebatt skulle bara leda till att en mindre kritisk röst än min fick min roll på tidningen, medan jag själv fick ställa mig nere på torget i Solna centrum med ett plakat. Då är det bättre att utnyttja min position.

Jag tycker varken att alkohol, spel eller spelreklam bör förbjudas. Men det kan heller inte fortsätta se ut som det gör nu kring spelet, oavsett vad ledarskribenter som Per Gudmundsson hävdar. Så låt oss andra fortsätta kampen för de medmänniskor som är på väg ner i skiten, i stället för att vi som tycker någorlunda likadant kräver av varandra att vi ska säga upp oss från våra arbetsplatser.

Peter Kotilainens historia spöar både Leif GW:s och Lennart Johanssons

av Robbie Lauler

I helgen medverkade jag i en intervjupodd, och på gymmet i dag undrade min Sportbladet-vän Krokko hur det hade gått.
– Ungefär som vanligt tror jag. Jag får ju nästan alltid samma frågor, sa jag.

Det börjar med kontaktannonsen om Zlatan. Fortsätter med att jag blev alkoholist. Hur jag hängdes ut av en huliganfirma. Sjöng förnedrande om en kollega. Och blev nykter vid 40 års ålder.
…eller på ren löpsedelssvenska:
Skrev kontaktannons om Zlatan – 
blev alkoholist
Nu berättar Robert Laul, 42, om firmanfilmerna, fyllesångerna och vägen till nykterhet

Krokko log:
– Ja ja, men du har ju i alla fall en historia. Vad har jag? Ingenting.
Du utsågs till Sveriges bästa sportjournalist 2017? försökte jag.
– Njä, det är ingen historia, menade Krokko.

Sedan tränade vi klart, åt lunch och jag gick hem och började fundera på det där med att ”ha en historia”.

Under året som gått har jag intervjuat två personer där samtalen naturligt kommit in på döden: Leif GW Persson, 73, och Lennart Johansson, 89. GW är kriminologen som blev Sveriges mest folkkäre person. Johansson svensken som startade Champions League. Det är inga dåliga historier. Unika historier. Beundransvärda.

Jag kunde inte sluta grubbla på det Krokko sagt om ens historia. Jag vill ha en bättre historia! tänkte jag. Jag vill…jag vill…men jag kom inte på något. Jag provade med olika grejer jag gjort och varit med om, men inget kändes bekvämt. Min historia är min historia, på gott och ont.

Men så läste jag i dagens Sportbladet om den finske VM-guldhjälten i innebandy, Peter Kotilainen. För två år sedan inlagd på behandlingshem på grund av sin alkoholism, endast 22 år gammal:
– Jag drack alldeles för mycket alkohol och hela mitt liv var på väg åt fel håll. Jag var nere på botten och förstörde mina egna känslor med alkoholen. Jag har alltid varit en person som behöver kickar i livet. När det inte kom från innebandyplanen, så sökte jag dem på fel väg, berättar han.

Att ta tag i sina problem vid så ung ålder är oerhört imponerande. Dessutom att gå ut och berätta om det i förebyggande syfte, för att hjälpa andra, som 24-årig, offentlig person. Stänga alla dörrar. Spara så mycket lidande för andra och honom själv. Ju tidigare samhället kan fånga upp och erbjuda missbrukare hjälp, desto större blir samhällsvinsten. Fångar vi upp människor innan de fyllt 25 är väldigt mycket vunnet.

Peter Kotilainens historia – att bli medveten om sin problematik redan som 22-åring – ja det spöar nog fan både Leif GW:s och gamle Johanssons stories. Det är en historia jag själv hade velat ha.

Kategorier missbruk
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB