IFK Göteborgs största problem är inte om Jakob Johansson, eller möjligen Sam Larsson, försvinner till FC Köpenhamn. På bänken finns ersättare som förtjänar speltid.
Blåvitts problem är att laget inte tycks tro på sig själva just nu.
Inte ens mot en nykomling på hemmaplan.

Henrik Larsson var en ovanligt smart fotbollsspelare ute på planen. På Gamla Ullevi visade han att han är en smart tränare också.
Åtminstone en uppmärksam sådan.
”Henke” hade gjort läxan, han vet att IFK Göteborg kan få stora problem om de pressas strategiskt och genomtänkt. Så i stället för att backa hem lät han forwards och yttermittfältare stänga IFK Göteborgs uppspelsvägar högt upp i planen för att sedan fylla på med hög aggressivitet.
– Vi ville så klart att de skulle tvingas slå långa bollar. Vi har rejäla spelare i mittförsvaret och hela mittfältet gjorde ett fantastiskt jobb på andrabollarna, sa Henke efteråt.

Falkenberg dikterade villkoren, det blev brottarfotboll i alla riktningar.

Nog för att Blåvitt är regerande mästare i den viktklassen men dels mötte de nu en värdig motståndare som centrerade klokt med ytterfältarna, dels är det ingen matchbild IFK önskade att hamna i på hemmaplan mot en förväntad tabelljumbo.
Efter tio pigga förstaminuter utan att göra mål övergick Göteborgs anfallsförsök i en överdriven stress som ledde till obegripligt enkla misstag under större delen av matchen.
Det var till slut ett fifty-fifty-domslut från att ”Henkes” nykomlingar tagit en poäng borta mot en av förhandsfavoriterna. Men domaren som heter Glenn (Nyberg) blåste straff till Göteborg trots att han är från Borlänge.

Varför hackar IFK Göteborgs spel så? undrade nog många av de 11 400 åskådarna på Gamla Ullevi som knappt orkade jubla vid slutsignalen.
Mikael Stahre brukar hävda att man måste ta hänsyn till motståndaren också, på gårdagens presskonferens med tillägget:
– Om alla matchplaner alltid skulle hålla hade alla matcher alltid slutat 100-100.

Så jag frågade Sam Larsson i stället, den IFK-spelare som oftast och mest bryter mönster i Lasse Vibes frånvaro. Det var när Sam vände och vred sig runt och förbi två-tre man på vänsterkanten, och spelade in bollen till Martin Smedberg-Dalence tio minuter in på andra halvlek, som Blåvitt hittade tillbaka till något som liknade bolltempo och rörelse igen.
– Det är väl det som är problemet, att det ska krävas en så klar målchans för att vi ska vakna till. Det är som att vi måste känna att vi måste höja oss och att vi kan höja oss, sa Sam och tillade:
– Lite är det nog en självförtroendefråga, vi har ju egentligen individuella kvaliteter som gör att vi kan skapa målchanser ur ingenting.

Tränare Stahre har redan fått mycket kritik för att han inte har utvecklat Göteborgs offensiva spel sedan fjolåret, i går fanns alltså tendenser till att spelarna inte riktigt tror på sig själva samtidigt som Stahres matchcoaching gick att ifrågasätta: Dubbelbytet Darijan Bojanic och May Mahlangu in, Smedberg Dalence och Malick Mané ut, innebar en 4-2-3-1-uppställning som kändes mer som en startuppställning med resultatet att spelet kom av sig på nytt.

Det dröjde till 83:e minuten innan Sam Larsson åter bröt mönster, öppnade upp för Johansson, straff, 1-0, tre poäng, Marcus Sandberg höll nollan men inte mycket mer att ta med sig från ett möte med lilla Falkenberg.

Jo, en sak till förresten. May Mahlangu gjorde ett nytt bra inhopp och vill man leta efter det positiva kan man se en eventuell försäljning av Jakob Johansson till FC Köpenhamn (han har bara sex månader kvar på kontraktet) som ett naturligt sätt att få in Mahlangu i en 4-4-2-startelva bredvid Gustav Svensson. Var det något Mahlangu kom in med i går, förutom sina trumpinnar till ben, var det just känslan av självförtroende och en ”ge-mig-bollen”-attityd.

Mer problematiskt förstås om det är Sam Larsson som Ståle Solbakken har spanat in och vill betala för men även där finns hyggliga ersättare i truppen (Bojanic).

Om jag fått värva en spelare från IFK Göteborg i dagsläget hade jag gått all in på Ludwig Augustinsson trots att inte han heller var sig lik mot Falkenberg. Handlar det möjligen om självförtroendet där också? I så fall varför efter ”Luddes” starka inledning?

Från: Magnus Herbertsson, nyhetschef Sportbladet
Tjipp!
Idag fredag och på måndag är Stefan Holm nyhetschef istället för mig.

Från: Peo Larsson, nyhetschef sportbladet.se
…och för webben:
Hampus Hagman nyhetschef fredag.
Jag frikopplar mig själv för annat.
Punkt slut.

Från: Johan Flinck, reporter Sportbladet
…och för Skåne:
Edvin Flinck, reporter fredag till söndag.
Jag frikopplar mig själv för att grilla på min nya barbequestation.
Punkt slut.

Från: Robert Laul, reporter/krönikör Sportbladet
…och för Göteborg: Marcus Wulcan, reporter, tv-reporter, krönikör, lajvare och pappersmaterialansvarig för Blåvitt-Falkenberg fredag kväll.
Jag hade tänkt jobba men hoppar på frikopplingstrenden för att fiska öring i
Ramsjön.
Punkt slut.

Från: Johanna Frändén, reporter/krönikör Sportbladet
Paris är obemannat!
Det regnar. Palla jobba.

Från: Petra Thorén, reporter Sportbladet
Solen skiner i Särö. Jag tar cykeln till middag med Charlotte Kalla. Hard work:)

Från: Therese Bosta, reporter Aftonbladet TV
Simon är väl klassad tv-reporter nu? Då tar han mitt jobb på News.

Från: Peo Larsson, nyhetschef sportbladet.se
Ok, det höll i fem timmar.
Jag är tillbaka i produktion.
Punkt slut.

Det går inte att alltid luta sig mot parollen ”Rör inte vår tabell” men så långt det är möjligt tycker jag att man ska göra det.

Det ska åtminstone krävas en hel del för att rita om den även då det ”bara” spelats fem omgångar.

Jag tänker förstås på Åtvidabergsspelarna Mohammed Abubakari och Emanuel Dogbe vars arbets- och uppehållstillstånd har löpt ut men där den förstnämnde spelat samtliga fem matcher medan Dogbe sett ett par från bänken.

Åtvidaberg ansöker nu om nya tillstånd, en process som vid idrottsärenden generellt tar upp till en vecka eller två, enligt Migrationsverket.

Låt säga att spelarna får sina arbets- och uppehållstillstånd förnyade om två veckor. Är det då rimligt att Åtvidaberg ska bestraffas med 0-3 i de redan spelade matcherna där Abubakari har deltagit? Jag tycker inte det.

Det borde väl ses som ett ”administrativt misstag” vilket regelverket, som jag läser det, ger utrymme för.

Men ska spelarna vara tillgängliga i nästkommande match/matcher, under tiden ärendet behandlas, nu när uppgifterna är kända? Ja, det tycker jag. Med den skillnaden att Åtvidaberg då tar en medveten risk att bli retroaktivt bestraffade ifall Migrationsverket av någon anledning inte beviljar de tillstånd som krävs.

Fyller reglerna då någon funktion? Ja, det tycker jag också. För om Migrationsverket inte beviljar ansökningarna om förnyade tillstånd bör det finnas en möjlighet för fotbollen att kunna bestraffa bakåt i tiden.

Det är klart att det ska vara ordning och reda på alla papper, och att saker ska göras i rätt tid men vill vi ha ett system som är så nitiskt i just denna fråga, att det ritar om en sjättedels tabell för att en ansökan lämnades in på tok för sent? Nästa gång är det någon annans förening som drabbas av en sådan kanslitabbe.

Jag har ingen aning om det här resonemanget är vare sig logiskt eller i linje med exakt hur alla paragrafer är skrivna i SvFF:s regelbok, jag har inte jobbat med ”fallet” men det är min snabba och något grunda betraktelse just nu.

Tycker jag då att föreningen Åtvidaberg, och spelarna, därmed ska gå helt fria? Vad sänder det för signaler till att ha ordning och reda på tillstånd och annat? Nej, jag tycker att samhället ska bestraffa spelarna och Åtvidaberg på samma sätt som Aftonbladet och jag själv hade bestraffats om det var jag som hade skrivit artiklar utan arbets- och uppehållstillstånd:

Viktigt om sanktioner mot arbetsgivare

Från och med 1 augusti 2013 införs ett EU-direktiv som innebär att en arbetsgivare eller uppdragsgivare som medvetet eller på grund av oaktsamhet anställer någon som inte har rätt att vara eller arbeta i Sverige kan få betala en straffavgift, fråntas rätten till alla offentliga stöd, bidrag och förmåner under fem år, bli återbetalningsskyldig till tidigare utbetalda bidrag och/eller dömas till böter eller fängelse.

Men rör inte tabellen.

Försvarsspel är  en del av fotbollen. En ganska väsentlig sådan. Om man av olika anledningar inte anser sig ha ett spelarmaterial för att möta motståndaren på annat sätt än genom att täppa till bakåt är det en mer beundransvärd strategi än att anfalla bort sig. Åtminstone sett till de egna fansen som man ytterst alltid spelar för.

Ingen kan nämligen påstå att det är särskilt lätt att stå emot ett lag som Atlético Madrid som de spelar just nu, och dessutom på deras hemmaplan. Men Chelsea klev rätt in i matchen, det dröjde nästan en kvart innan de rullade den första passningen inom laget på egen planhalva. I stället skickades bollen konsekvent så långt upp som möjligt, lagdelarna kunde flytta efter, därmed blev det aldrig någon anstormning från hemmalaget.

Det brukar slarvigt sägas att det handlar om att parkera bussen men riktigt så enkelt är det ju absolut inte. Faktum är att Chelsea knappt hamnade fel med laget en enda gång.

Inte ens de (få) gånger Chelsea anföll med fler spelare än Torres hamnade de fel. Avvägningen mellan att försöka direktåtererövra eller falla var i det närmaste kliniskt utförd vid dessa tillfällen.

En gång kom Willian galet mot Juanfran, det var i första halvlek, då höll topplocket på att gå för Mr Mourinho.

Tänk också på att utöver alla skador Chelsea hade sedan tidigare försvann Petr Cech och John Terry under matchen.

Hade Atlético Madrid en enda riktigt öppet avslutsläge, utan att någon Chelsea-spelare åtminstone var där för att störa? Visst blev det lite öppnare sista tjugo som alltid när trötthet blir en faktor men ändå? Som Mourinho sa i Viasat-intervjun:
– Chelseas målvakt behövde inte göra en enda viktig räddning.

Sådan där fotboll dödar intresset bland den breda publiken, skrev någon till mig på Twitter. Nja, jag är tveksam, jag tror att tillräckligt många kommer att fortsätta att vara intresserade även efter denna Champions League-semifinal.

Jag tror att det utvecklar fotbollen. Jag tycker att det är lika vackert som en bländande offensiv. Jag tycker att ovissheten – Ska detta verkligen hålla? – är grymt spännande och underhållande. Jag gillar dynamiken när olika skolor och filosofier möts. Jag tror det är bra för fotbollen. Det måste också kunna ses som en seger för fotbollen.

Om Chelsea vinner returen, vill säga.

Efter fyra mål, 33 avslut och en domare som inte riktigt hängde med i tempot är det dags att andas ut efter en av de mest händelserika och intensiva matcherna hittills i årets allsvenska.
Vad passar då bättre än att varva ner med lite försvarssnack?

I gårdagens tidning ställde jag frågan vilka som kan utmana Malmö FF i år. Jag fick på sätt och vis svar på tal direkt: Hemma mot Djurgården kom MFF:s första poängförlust samtidigt som Elfsborg vann borta mot Falkenberg. Plötsligt leder mästarna ”bara” med tre poäng, och ryktet om den allsvenska guldstridens död visade sig betydligt överdrivet – om det ens hann börja spridas.

Matchen på Swedbank stadion visade om inte annat att det största hotet mot Malmö i dagsläget är Malmö själva. Närmare bestämt lagets försvarsspel. Utan att ta något ifrån Djurgården i allmänhet och pigga yttrarna Simon Tibbling och Haris Radetinac i synnerhet var det två ganska enkla mål bortalaget tilläts göra.

Först en omställning där backlinjen (minus Ricardinho plus Markus Rosenberg) inte hängde med alls. Sedan gav Pontus Jansson bort bollen utanför eget straffområde vilket ledde till 2-2-kvitteringen.

Erton Fejzullahu fixade inte bara Djurgårdens poäng, han hade också en poäng när han efteråt konstaterade att ”Ska man vara med i Champions League måste man vara tuffare och bättre där”. En självklar slutsats men risken finns att Malmö FF får det jobbigt också i allsvenskan om de släpper till för många så enkla mål.

Även om MFF dominerat inledningen av allsvenskan kan saker se annorlunda ut efter ett transferfönster, och när laget ska hantera tvåfrontskriget allsvenskan/Europakval, om inte defensiven sitter bättre. Åge Hareide är en rutinerad tränare som ställer stora krav på spelarna, alltså pekade han själv på faran i samband med presskonferensen:
– När vi trycker på, som vi vill göra på hemmaplan, är det alltid en risk att det uppstår kontringar. Men vi måste vi bli bättre på att hantera de bitarna. Det är en lärdom vi måste dra, sa Hareide.

Offensivt hade han inte lika mycket att klaga på. Malmö gjorde två mål (Molins och Eriksson), gick miste om åtminstone en straff (Faltsetas vs Rosenberg) och kom totalt till tolv avslut i Djurgårdens straffområde. Rosenberg och Simon Thern (trots magsjukan) bidrog mest och bäst med de avgörande instick och lösningar som avslöjade sprickorna i Pelle Olssons försvarsorganisation.

Ändå var Olsson, till skillnad från hans norske kollega, nöjd med Djurgårdens defensiv:
– Vi försvarade oss väl i vår formation, sa Pelle på presskonferensen och eftersom det var Pelle Olsson som sa detta var jag tvungen att fråga om jag verkligen hade hört rätt.
Ni släppte till tolv avslut i ert straffområde. Om det är bra försvarsspel, vad säger då det om Malmö?
– Det säger en del om MFF som öser på med väldigt många spelare och är duktiga i ”en-mot-en”-situationerna. Där har vi mer att hämta i grässpelet, vi spelar ju på konstgräs för det mesta. Det var det vi pratade om i paus, att i det individuella försvarsspelet måste vi få stopp på dem på ett bättre sätt. Men i det kollektiva försvarsspelet och i relationen till varandra håller vi ihop det på ett bra sätt, menade Pelle Olsson.

Mest olycklig på Swedbank stadion var annars domaren Bojan Pandzic som oavsett vad man tycker om de omdiskuterade straffsituationerna tycktes ha svårt med det höga tempot och de många heta situationerna. Något som förstås slog mot båda lagen. Till Pandzics försvar ska sägas att så här hög är inte intensiteten i alla allsvenska matcher, långt ifrån.

För de drygt 14 000 på Swedbanks läktare var det en underhållande och händelserik drabbning, och klackarna gjorde sitt för att bidra med en väl godkänd ljudkuliss.

Resultaten fortsätter att gå Malmö FF:s väg.
Vinner de i kväll måste frågan redan ställas:
Är det någon som har tänkt utmana regerande mästarna i år?

Tanken slog mig efter att Kalmar och IFK Göteborg spelat 1-1 på Guldfågeln Arena i en match där inget av lagen egentligen gick för segern. Varken KFF eller Blåvitt öste på framåt av rädsla för att blotta sig bakåt, att förlora den poäng de hade. De mål som gjordes och de chanser som skapades, kom antingen på fasta situationer eller efter motståndarens misstag.

Det var visserligen lagens tredje match på sex dagar men det är också två föreningar med breda trupper och inga stora skadebekymmer. Dessutom är det tidigt på säsongen, nog borde de orkat gå för tre poäng?

Efteråt rycktes det mest på axlarna.
– Ingen jätteglad Blåvitt-tränare men heller ingen jätteledsen, sa Mikael Stahre och fick medhåll av kollegan i Kalmar Hans Eklund.
Det påminde mig om Stahres uttalande efter 1-1 borta mot Brommapojkarna i måndags:
– Jag är långtifrån nöjd men vi kommer i alla fall härifrån med nånting. Det är ett ruskigt långt cykellopp och vi har bara kört de inledande etapperna.

Problemet för övriga lag med guldambitioner är att Malmö FF vunnit alla sina ”etapper” hittills. Vinner de mot Djurgården i kväll är MFF sex poäng före Kalmar, sju poäng före Blåvitt och åtta poäng före AIK som förlorade hemma mot IFK Norrköping i går.

Är Malmö så överlägsna att de kan jogga hem årets allsvenska? Inte om man studerar trupperna på papperet, både AIK och Blåvitt borde kunna bjuda bra motstånd men tydligen inte så här långt.

Medan IFK Göteborg var rädda att förlora poängen måste AIK:s förlust handlat om en ännu mer tveksam inställning. Att ena dagen köra över Djurgården i ett derby, för att i nästa stund förlora hemma mot IFK Norrköping ska egentligen inte kunna hända om det är fullt fokus på uppgiften, på vad som är viktigt för att vinna fotbollsmatcher.

Är det ett ledarproblem? Eller handlar det om att de flesta lag faktiskt inte har SM-guld som målsättning utan brukar nöja sig med ”topp tre”?

Kanske är det inte AIK och IFK Göteborg vi bör sätta strålkastarljuset på för att hitta en guldutmanare som vill, vågar och kan. Periodvis imponerade Elfsborg stort hemma mot Helsingborg innan påskhelgen, där finns idéer och ambitioner som är spännande att följa på sikt men är laget tillräckligt fysiskt för att hantera en grismatch i Falkenberg i kväll, på en knölig gräsplan där det snabba konstgrässpelet inte fungerar lika bra?

Eller Häcken som i skrivande stund är tvåa i tabellen. De har gjort flest mål men släppt in nästan lika många, och jag undrar om ett så svajigt försvarsspel kan räcka hela vägen.

Nä, det bästa är nog att Djurgården tar ansvar för guldspänningen i allsvenskan och sätter försvarsspelet lika hundraprocentigt som de gjorde på Swedbank i fjol, samtidigt som Amadou Jawo löper lika många mil som han gjorde då.

Det skulle ge den allsvenska toppstriden en omstart och alla guldutmanare en ny chans. Inklusive Djurgården själva.

Kyla, regn och blåst på Borås Arena.
Blixtarna stod Elfsborg för.
Laget som just nu gör ett seriöst försök att revolutionera svensk fotboll.
Helsingborg var aldrig nära att hänga med.

Det här med att våren skulle vara kommen till södra Sverige har Borås uppenbarligen struntat i. Regnet piskade över spelarna, det blåste något förbannat och temperaturen var inte mycket bättre. Så trots att två av allsvenskans mest framgångsrika lag senaste åren möttes är det svårt att klaga alltför högljutt på publiksiffran denna skärtorsdagsafton: 7237.
(Om det nu verkligen var så många, det såg betydligt glesare ut mellan bänkraderna…).

Med sådana yttre förutsättningar går det inte att gnälla särskilt mycket över fotbollskvaliteten heller, åtminstone inte om vi håller oss till hemmalaget Elfsborg.
Jag är imponerad.
Det kan bero på att det är första gången jag ser dem på plats i år, de har inte ”gått genom rutan” som det heter på tv-språk.
Men om det går att köra över en motståndare med 1-0 så var det precis vad Elfsborg gjorde mot Helsingborg. Det sägs att man ska ta det försiktigt i trafiken under påskhelgen men på Borås Arena hade hemmalaget definitivt inte lagt några ägg under gaspedalen.

Om jag så här efter en grådaskig kväll tillåter mig att överdriva en smula var vissa Elfsborgs-anfall två passningar från att revolutionera svensk fotboll. När varje löpning blir startskottet för en annan som följs av en tredje, och bollen på ett tillslag i sådan fart att de till slut inte ens hänger med själva.
Men den dagen de gör det…wow.
– Henning (Hauger) balanserar och när jag eller Viktor (Claesson) kommer ner för att hämta boll ska det vara en signal till nästa spelare att skjuta i väg. Stor rörelse centralt, positionsbyten och att ytterforwards kommer in gör det svårt för motståndaren, förklarar veteranen Anders Svensson.

Helsingborg såg, med vissa undantag, ut som ett gäng pensionärer på väg till påskbrasan.

En av de allra tydligaste skillnaderna mellan svensk och internationell fotboll är farten. Svenska lag saknar ofta fart, det gäller även dagens landslag.
Elfsborg spelar utan tvekan allsvenskans snabbaste fotboll.
– Det finns väldigt mycket energi och speed i våra unga killar. De som är snabbast är samtidigt de som är uthålligast. Det är ganska unikt, menar Svensson.

Allra störst problem hade HIF att få grepp om Viktor Claesson som for fram över det snabba och hala konstgräset med flygande steg. När Claesson växlade tempo drogs övriga Elfsborg med av bara farten. Claesson var ovanligt vårdad i passningsspelet och värderade klokt när det var läge att utmana respektive spela enkelt. Ska det äntligen lossna för spelaren som en gång kallades supertalang – eller var kvällens match ett undantag?
– Viktor är faktiskt en av de som är både snabbast och uthåligast i våra tester. En otrolig spelare, han är så nära att få ett fullständigt genombrott. Han har varit outstanding på försäsongen. Får vi bara loss spelet fullt ut kommer han utan tvekan att bli en av seriens mest spännande spelare, säger Anders Svensson.

Viktor Claesson är nu långt ifrån den enda som löper mycket, snabbt och bra i detta Elfsborg. Få allsvenska lag jobbar så konsekvent med att utnyttja fördelarna som en maxlöpning i rätt läge kan ge. Något som illustrerades av 1-0-målet i 44:e minuten: Vänsterbacken Niklas Hult snodde bollen av Christoffer Andersson och satte fart längs kanten. Inlägget landade hos lagets andra ytterback Johan Larsson som sköt bollen i mål via en olycklig Jere Uronen.

Kontring–ytterback hittar ytterback–mål. Tydligare än så kan en offensiv spelidé knappast uttryckas.

Fortfarande saknas den internationella tydligheten i och kring straffområdet men Elfsborg har onekligen ett intressant projekt på gång.
– Vi släppte till ett skott på mål, det är jag jättenöjd med. Framåt fick vi inte till det riktigt, vissa perioder tycker jag att vi är bra, sa tränaren Janne Mian som tillsammans med managern Klas Ingesson uppenbarligen ställer stora krav på spelarna.

Det ska bli väldigt spännande att se hur långt det kan ta Elfsborg på sikt.

Den svartgula armén marscherade söderut på jakt efter en vändning, den blårandiga stod redo att försvara en känsla och en trend.
AIK:s 3-2 på Djurgården betydde mer än tre poäng:
Värsta rivalen är inte längre obesegrad, tabellförsprånget är upphämtat, uppdraget fullbordat.

Inför derbyt hade Djurgården sju tunga poäng medan AIK haltat  fram till futtiga fyra. 90 brinnande, rökiga och högljudda fotbollsminuter senare inför 25 000 bengaler…f’låt åskådare (nästan lika många som på Bajens hemmapremiär) har båda lagen sju pinnar. Fortfarande ingen dålig start för Djurgården men till nästa omgång kan AIK ta med sig en känsla av att nu jävlar har det vänt.

Hur hamnade vi där?

Jodå, det studsade igång som den nya tidens konstgräsderbyn brukar: Mindre närkampsspel, mer matchplan, få överraskningar: AIK anföll med laget, Djurgården med sina anfallare.

Innan Djurgården hittade fram till deras första avslut på mål  – Daniel Amartey i 40:e minuten – hade AIK skapat fyra bra chanser och gjort 1-0.

Eftersom inget av lagen fick kantspelet att fungera stod striden centralt. Den matchen-i-matchen vann AIK:s mittfältsduo Panajotis Dimitriadis och Celso Borges i båda riktningar. De hittade instick framåt, de stod i vägen för omställningar.
– ”Panos” var lysande i dag, tillsammans med Celso, sa Andreas Alm på presskonferensen.

Allra bäst var AIK när de bröt mönster. Som när Dimitriadis plötsligt stötte högt i ryggen på Alexander Faltsetas, vann boll och sköt in sig mot Kenneth Höije.

Eller som när Borges slog en snabb frispark rakt in i planen när övriga förberedde sig på en längre lyftning, Dimitriadis vräkte på igen och Höije fick sträcka ut till en hörna. Det var på den hörnan Borges hittade Martin Lorentzson i förstaytan och 1-0 till AIK framför en jublande klack.

Mer symptomatiskt för en säsongsvändning blir inte ett mål: De nyckelspelare som kritiserats mest klev fram när det behövdes som bäst.

Underläget tvingade Djurgården att kliva högre men utan att förändra matchbilden särskilt mycket – bollinnehavet i första halvlek slutade 60-40 till AIK, ledningen var inte något att diskutera.

Inför andra halvlek var det Pelle Olsson som behövde förändra, men det var Andreas Alm som förändrade när en blyg Niclas Eliasson ersattes av Robin Quaison. Det gav AIK ett större hot från vänster, samtidigt som Nabil Bahoui började röra sig klokare från höger. Båda var involverade i 2-0-målet: Quaison vid förarbetet, Nabil avslutade efter att Höije boxat Henok Goitoms skott rakt ut i planen.

Det var AIK:s klart bästa match i årets allsvenska, anfallsspelet är redan nämnt och backlinjen släppte ifrån sig få målchanser. Andreas Alm träffade rätt i startelvsuttagningen, tydligt symboliserat av att Eero Markkanen passade på att skjuta årets mål (?) på Tele 2 Arena i samma minut Alm bytte ut honom.

Det var också en match som avslöjade att Pelle Olssons Djurgården har en god bit kvar, i synnerhet vad gäller hur de ska agera när de hamnar i underläge. Ju mer laget flyttade upp och förändrade, desto fler brister blottades.
– Jag tror det dröjde till 77:e minuten innan vi fick till ett anfall så som vi vill ha det, suckade Pelle Olsson som dock själv valde att inte försöka förändra något under pausvilan.

Som helhet saknade matchen under stora delar den nerv som brukar följa med ett derby. Efter Erton Fejzullahus straffmål föll AIK hem, lämnade frivilligt ifrån sig initiativet men inte ens då lyckades Djurgården störa dem särskilt allvarligt. Haris Radetinac 2-3 kom alltför sent.

Kanske hade sett annorlunda ut om domaren Jonas Eriksson dragit det röda kortet mot Kenny Stamatopoulos som domare brukar göra i den typen av situationer men Eriksson valde bara det gula vilket är det korrekta enligt boken.

Det förändrar inte helhetsintrycket att det här var AIK:s match från början till slut.

När viljan och modet att utveckla det egna spelet saknas är det bara segrar som räknas.
När Mikael Stahre säger att ”Vi kom i alla fall härifrån med nånting” efter 1-1 mot Brommapojkarna räcker inte det för att hålla missnöjet borta i och kring IFK Göteborg.
Det syntes om inte annat på de tillresta supportrarnas våldsamt besvikna reaktion vid slutsignalen på Grimsta.

Förutsättningarna för en fotbollstränare i en allsvensk storklubb består av tre möjliga vägar framåt:
* Att vinna genom en idé om att utveckla det egna spelet.
* Att vinna genom en destruktiv filosofi där motståndarens misstag utnyttjas.
* Att utveckla det egna spelet i hopp om att vinna på sikt.

Mikael Stahre är inne på sitt tredje år som tränare i IFK Göteborg. När han efter poängförlusten mot Brommapojkarna – som inlett allsvenskan med två raka förluster – skulle sätta fingret på skillnaden mellan Blåvitts två halvlekar konstaterade han:
– Det handlar mycket om bollvinsterna. Vinner vi boll ger det oss lägen. Men fotboll är en fysisk sport, det gäller att vara fit hela vägen. BP är bra på att spela, det är deras grej. Om man inte kommer åt dem kan det bli jobbigt.

Efter över två år som tränare är det just här Stahres lagbygge står, med en destruktiv spelfilosofi som inte lyckas besegra Brommapojkarna.

Jag tror att många i och kring IFK Göteborg upplever nuvarande situation som ett vägskäl. Den destruktiva fotbollsidén måste omgående syresättas med vinster, annars finns det inget att hoppas på.

I fjol såg vi vad som hände i Elfsborg när vinsterna uteblev. Plötsligt betydde guldet från 2012 inte ett skit. Spelare, ledare och fans tröttnade på Jörgen Lennartssons motståndsorienterade fotboll. De behövde något som drev dem framåt, gav dem anledning att gå dit, ett eget spel, en dröm, en känsla av att utvecklas, att bli bättre.

Samma tongångar hörs runt AIK även om Andreas Alms förtroendekapital bör vara större än Stahres.

När Jakob Johansson föll bort på grund av sjukdom ersattes han i går av hemvändaren Gustav Svensson med Stahre-motiveringen:
– Vi ville fortsätta att gå med kraftspelare centralt.

På bänken satt Darijan Bojanic och Joel Allansson. Jag har ingen aning om det hade blivit bättre med dem på planen, ett sådant facit går aldrig att få i fotboll, men det hade varit en signal i en annan riktning.

Jag får intrycket att Mikael Stahre inte riktigt litar på att hans lag kan spela fotboll, att de klarar att föra en match.

Kanske är det en riktig analys av Stahre men det är skillnad mot hur kollegan i Brommapojkarna, Stefan Billborn, resonerade efteråt.

På presskonferensen frågade jag Billborn vad som sagts i omklädningsrummet i paus, om det fanns någon magisk formell som förklarade scenförändringen som innebar att BP faktiskt körde över Blåvitt i andra halvlek:
– Kan vi hålla i bollen, vårda bollen och flytta bollen lite mer från sida till sida, då skulle vi kunna komma upp med bollen i höjd med deras straffområde. Där kan allt hända. När vi vågar spela som på slutet är vi faktiskt väldigt, väldigt bra, sa Billborn.

Det var alltså ingen större skillnad på BP:s matchplan mellan halvlekarna. Den röda tråden var att den lilla talangfabriken från Bromma utanför Stockholm fortsatte tro på sitt egna spel. Till slut orkade Göteborgs hårda bollvinnare inte hänga med i passningstempot.

Det har visserligen bara gått tre omgångar, vinner Blåvitt mot Åtvidaberg hemma på torsdag är det säkert ingen som tänker i de här termerna längre men Mikael Stahre har satt sig i en situation där just segrar är det absolut enda som räknas.

Och så lär det vara så länge viljan och modet att utveckla det egna spelet saknas.

Var precis nere på derbypressträffen på Kaknäs där representanter för Djurgården och AIK deltog. Blir en hel del artiklar i papper och på nätet inför derbyt förstås – bland annat en intervju med en ny talang – men jag passade även på att plocka upp en grej från matchen AIK-Örebro med Andreas Alm, nämligen de heta känslorna mellan mittbacken Alexander Milosevic och målvaktstränaren Lee Baxter efter slutsignalen.

Vad handlade det om, Andreas?
– (skratt) Det var nog vinnarskallar överhuvudtaget. Det var många som var upprörda efteråt. Många var besvikna över att vi tappade två poäng.
Var det om att ”Alex” inte skulle ha passat tillbaka till målvakt i samband med Örebros kvittering?
– Jag vet inte, jag gick förbi när jag skulle tacka domaren, jag hörde att de pratade men jag såg att de satt och pratade när vi åt mat efteråt också. Det är frustration när man inte vinner på hemmaplan men också ett tecken på att man vill mera. Det är bra. Sedan ska vi alltid vara respektfulla mot varandra men det tror jag nog att vi klarar av.
Vad tycker du – kan man anklaga bakåtspelet lika mycket som målvaktens bollhantering?
– Den studsar rakt upp på en tuva, det är omöjligt att bedöma.
Om ”Alex” hade skickat upp bollen över sidlinjen i stället för att spela hem hade ni haft tre poäng – eller kan man inte se det så?
– Så kan man ju se det men så är det ju i så fall med allt.

Nu mot Grimsta och allsvenska mötet Brommapojkarna-IFK Göteborg.