Ny dag, nya tag i mixade zonen inför landslagets träning.

Den här gången ställde jag mig bredvid Pontus Wernbloom. Som släppte mininyheten att han inte tror det blir någon förlängning med CSKA Moskva:
– Fyra och ett halvt år är lagom, sa Pontus.

Sedan är han sugen på att prova ett nytt fotbollsland innan han återvänder till IFK Göteborg, som han berättar om i intervjun här.

Frågan är var Pontus då hamnar? Ni minns väl den klassiska formuleringen om förhandlingen med CSKA: ”Han avslöjade sina vänsterideal, svepte vodkan och skrev på”.

…om Milan hör av sig kanske det låter så här:

”Han bad Berlusconi dra åt helvete, svepte grappan men skrev aldrig på”.

I alla fall.

På träningen hade Elfsborgs assisterande tränare Peter Wettergren (som är landslagsspion också) en framträdande roll och ledde en passningsövning. Intressant.

Kim Källström var på hugget och gav bland annat Kristoffer Nordfeldt en hårtork när målvakten släppte första hörnet på ett Seb Larsson-avslut. Fast Källström riktade hårtorken ifrån Nordfeldt som troligen inte hörde vad han skrek.

…apropå Kim frågade jag om ett rykte jag snappat upp, att hans fru hade fått jobb på Migrationsverket i Norrköping.
Kim garvade:
– Du får nog kolla dina källor.

Bredvid gick landslagschefen Lasse ”Tick-Tack” Richt som väste:
– Och det gäller inte bara i det här fallet.

Min kollega Johan Flinck har en intressant intervju i dagens papperstidning: Mittbacken Mikael Antonsson berättar om en nära döden-upplevelse: ”Jag var sekunder från att dö”, säger Antonsson.

…det är något av mr Flinchs specialitet det där, att fråga idrottsmän ”Har du varit nära att dö någon gång?”. En oskyldig fråga som de flesta svarar på och som ofta ger en bra rubrik och nästan alltid en läsvärd story.

Jag är dock besviken på att mr Flinch aldrig ställt frågan till mig för då jävlar hade han en fått sig en story till livs.

Här är de sju gånger jag har varit nära att dö:

1. Åtta år gammal. Klättrar i berg med min kompis Samuel. Börjar glida ner för en klippavsats, får tag i en rot, dinglar över kanten innan Samuel kommer till undsättning. Med gemensamma krafter får vi upp mig på säker mark.

2. 15 år gammal. Är på väg till fotbollsträning på MT5:an. Samma dag har jag plockat av 65-kubiket och 20-förgasaren. I en kurva frontalkrockar jag med en Saab 9000. Hjälmen, som jag har glömt att knäppa, flyger av och jag efter. Jag flyger över bilen och landar tio meter längre bort, smalbenet klyvs mot en trottoarkant, armen bryts, huvudet klarar sig (vad jag vet). Min lagkamrat ”Di Leva” (vi kallade honom så) satt bakom på moppen, han landar på ett vägräcke och svanskotan tar smällen. Damen i Saab:en är så chockad att hon aldrig märker att vi var två på mopeden och jag får en ny på försäkringen. Vad som hände med Saaben vet jag inte men det såg ut som att Tor hade slagit med sin hammare på motorhuven.

3. 16 år gammal. Kör cross på bondens åker utanför Partille. Maxar rakt över och när jag ska bromsa har fotbromsen skakat ur fästet. Någon handbroms finns inte. Jag far ut över en brant, ner mot Säveån, rakt in i ett träd. Crossen kilas fast där stammen delar sig tre meter upp i luften. Farsan och en granne får dra loss den med rep. Jag klarar mig utan en skråma, crossen också. Bonden mindre glad över att vi kört på hans grödor.

4. 17 år gammal. Steg för steg har vi hoppat högre och högre upp från berget ner i Kanalen i Jonsered. Den högsta avsatsen mäter vi till 22,9 meter med ett arbetsmåttband vi stulit från ett bygge vid Jonsereds fabriker. Vi kallar toppunkten för Enen. En dag bestämmer jag mig. Kanalen är bara 3,5 meter djup, så jag har skor på när jag hoppar. Givetvis går jag rakt ner i betongbottnen ändå. Men inte värre än att jag står på benen i dag.

(Här visar jag upp Kanalen i ett tidningsreportage i Aftonbladet för några år sedan. Då vågade jag bara hoppa från 15-metersavsatsen, man blir ju klokare med åren tyvärr…).

5. 20 år gammal. Vi har en nöt kvar att knäcka. Att simma genom Kanalens vattenfyllda tunnel (ni ser den skymta på bilden). Den är 100 meter lång, vad som finns där inne vet ingen. Vattnet är strömt och vi flyter in. Till en början inga problem. Halvvägs blir det becksvart. Tre fjärdedelar från slutet slår jag plötsligt i huvudet – vattenytan och taket har gått ihop. Vi håller fast oss med händerna i taket för att inte dras med i strömmen, min kompis Kalle får panik och vänder för att simma motströms 75 meter. Jag tar ett djupt andetag, dyker och simmar ner i det okända under vattnet så länge jag orkar. När luften är slut stiger jag upp, tack och lov finns det mellanrum att andas på och jag kan glida vidare genom utgången. Kalle kommer en timme senare, helt slut av att ha simmat tillbaka hela vägen. Snart dyker brandkåren upp som fått larm om vad som varit på gång: ”Är inte ni lite för gamla för sånt här?”, undrar de. Sedan börjar det brinna i ett hus nånstans och brandmännen far i väg.

6. 35 år gammal. Har firat midsommar med Miss Modins släkt uppe i Liden. På natten ska det badas. Vi hoppar från ett tak ner i vattnet. Jag dyker utan att kolla förutsättningarna. Dagen efter har jag en stor reva längs sidan av ryggen. Om jag dykt en halv meter åt vänster hade jag aldrig kunnat bjuda mr Flinch på de här historierna.

7. 37 år gammal. Första veckan efter semestern. Coach Kalle Karlsson tar ut mig i truppen för en division VI-match med Gamla Karlbergare. I 70:e minuten byter han in mig, tre djupledslöpningar senare har jag svår andnöd, i den 80:e plockar Kalle av mig. Fem minuter till på planen och jag hade gjort farfar sällskap i stället.

Vad gör du rubbe på, Flinck?

Just nu slukar jag allt jag kommer över om krokodilen som polisen hittade i en trädgård i Malmö.

Det handlar om en två meter lång nilkrokodil, tillhörande en skånsk knarkbaron (typ) som är misstänkt för häleri och artbrott.

I tio år hade mannen krokodilen i ett växthus:
– Jag hade gärna använt växthuset till något annat, sa mannens fru när historien uppdagades.

Krokodilen omhändertogs av den myndighet som omhändertar krokodiler på vift, och fördes i ambulans till hemlig ort (upphittade djur förs tydligen ofta till hemlig ort, och den hemliga orten visade sig denna gång vara Höganäs i närheten av Helsingborg).

Ett tag var det snack om att krokodilen skulle placeras i Göteborg, få bo på Universeum, döpas till Old Glenn och skaffa säsongskort på Gamla.

I Göteborg har vi nämligen en mycket fin tradition av den här typen av kräldjur. Ett av mina bästa barndomsminnen är besöken på Sjöfartsmuséet. Där bodde en slö gammal alligatorhona som hette Smilet (Smajlet på göteborska). Jag har för mig att hon var 80 år nånting, rörde sig ytterst sporadiskt men rymde en gång ner i kanalen. Om det nu är sant.

En dag var Smajlet död men den oerhört populära alligatorn finns än i dag att beskåda, uppstoppad på Göteborgs Naturhistoriska museum…

…inte mer än rätt alltså om den stackars nilkrokodilen från Malmö får komma till en stad som vet att uppskatta en god reptil.

Men så hörde jag på radion att det inte längre var aktuellt. I stället skulle krokodilen undersökas av en veterinär, och i värsta fall avlivas.

Ett sådant beslut kan aldrig accepteras utan motstånd och kamp. Ge mig ett plakat och demonstrationståg, och jag ställer mig först i ledet. Ni som inte är med är emot.

Nog om det tillsvidare.

Landslaget har samlats för ödesmatcherna mot Österrike och Tyskland. Jag hann aldrig fram till Erik Hamréns presskonferens, jobbade med Häcken-Malmö FF på Hisingen i söndags, men i mixade zonen var jag på plats. Den första spelare jag såg var Tobias Hysén.

Med en ambitiös grund till ett helskägg.

Allsvenskt guldstridsskägg eller VM-kvalskägg?

Nej.

Och nej.

– Det är mer att jag inte har orkat göra något åt det. Det kommer nog ryka nån gång under den här samlingen. Det handlar om allmän lathet.

Jag frågade Tobbe hur det var att ta emot beskedet om Malmö FF:s förlust? Sved 1-2 mot Djurgården ännu mer då?
– Absolut. Jag förstår att vi gick för vinst i slutet men det är klart att man tänker lite grand att vi borde hållit igen och värderat den poäng vi hade ännu mer. Men det är lätt att säga i efterhand.

Frågan är bara hur man försvarar sig mot den här mittbackslöpningen från Daniel Amartey? I 95:e minuten. En av årets prestationer i allsvenskan, helt klart.

Sverige kan hamna i ett liknande läge. Vad göra vid ställning 1-1 mot Österrike med tio minuter kvar? Gå för seger och riskera förlust – eller bevaka poängen och tro på en poäng mot Tyskland också?

– Byt in mig så gör jag 2-1, sa Ola Toivonen och flinade när vi frågade om hur Sverige resonerar vid ett sådant scenario.

Ola har en viss erfarenhet av att skjuta Sverige till mästerskap, minns Holland 2011, han är dessutom i form, har spelat de tre senaste från start för PSV och första målet kom mot Waalwijk i helgen.

Vem vet, kanske blir det en favorit i repris – fast den här gången är det ”bara” en playoff-plats på spel.

Jag tror att matchbilden får avgöra det där. Man spelar för seger förstås men går vi på knäna sista tio och det står 1-1 finns ingen anledning att gå ner på trebackslinje om Österrike har oss i brygga.

Zlatans fot är ”okej”, sa Hamrén. Jag reagerade på ordvalet. Men så är jag ibland överdrivet konspiratorisk också.

I dagens tidning drar jag mitt strå till stacken för att hjälpa Sverige till VM. Frågan är inte om någon kommer att missförstå det.

Utan hur många.

Matchkrönikan om Häcken-Malmö FF läser ni HÄR – den handlar om hur allt fler lag lärt sig att knäcka MFF-koden. Och att Häcken imponerade när de säkrade allsvenska kontraktet 2014. Och att Malmö är en match närmare SM-guldet.

Det här blogginlägget tänkte jag ägna åt MFF-tränaren Rikard Norling.

Vi brukar fascineras av hans retorik, de bevingade formuleringarna.

I dag var han på ett mer obegripligt humör.

Direkt avskrift av Iphoneinspelningen:

Rikard, du sa på presskonferensen att du tyckte det var en jämn match men jag noterade knappt att ni skapade en målchans medan Häcken hade rätt många? Det är ju det det handlar om nånstans.
– Alltså, det beror ju på hur man… Alltså, vi får inte till heta… De har ju fler heta, vi öppnar upp oss i andra, vi jagar, men trots att vi jagar mot ett sådant gäng som Häcken som är bra på det så…(stön)…det blir ju en matchbild men… Alltså fram till första halvleks inledning så blir det… Jag tycker det är bättre efter halva första men…(stön)…målen kommer till på ett sätt som kanske inte speglar matchbilden.
Varför inte det?
– (skratt) Ehh…eller målen kommer till på…(skratt)… ett sätt som handlar mer om…(stön)…kanske inte lagtaktiska bitar utan från nån hörna och nån som Peter sa – det blir en kontring.
Du verkar ha lite svårt att sätta ord på vad det var som hände där ute?
– Nä men jag känner att jag försöker sätta de ord som jag vill sätta. När spelarna slår upp tidningarna i morgon så finns det vissa saker jag vill att de ska läsa och vissa saker jag inte vill att de ska läsa. Om det finns något jag tycker är mindre bra så kommer jag att ta det med spelarna i så fall.
– Är ni nöjda nu?
Det vete fan men vi får la inte så mycket mer?
– Det är bra att du inte är nöjd.

Så kan det vara ibland ute på det allsvenska fältet. Men det är klart jag är nöjd, det blev ju en helt okej krönika – och ett småroligt blogginlägg. Inte fy skam en allsvensk söndagkväll när det inte hände ett smack i guldstriden, förutom att Malmö FF är en match närmare SM-guldet.

Jag har ju en fast sida varje fredag som ägnas åt allsvenskan. När man skriver bra om svensk fotboll får man beröm, när man tar upp eventuella problem är man en idiot.

Jag brukar välja ett ämne som är på tapeten, den här veckan hade jag tre alternativ: Johan Seguis supportermarsch, Jörgen Lennartsson-petningen eller härvan i Helsingborg. HIF-härvan skriver min kollega Johan Flinck om på startuppslaget och Lennartsson hade jag redan avhandlat på bloggen, därför skrev jag om Segui då det dessutom dök upp ny information i går kväll som visade att Dagens Nyheters beskrivning av hur kramen gick till inte var rättvisande.

Att vissa skulle reagera negativt på ämnesvalet var väntat – mindre väntat var att jag skulle få flest negativa reaktioner från Hammarbyare.

Det handlar om det här stycket:

”Det enklaste är att göra som Staffan Thorsell i Hammarby:

– De kallar sig supportrar men de är sabotörer. De som måste maskera sina ansikten när de går på fotboll är i fortsättningen inte välkomna på Söderstadion, sa Thorsell och initierade en kompromisslös strid mot de mörka krafter som finns runt Bajen.

En månad senare avgick han som ordförande på grund av hot. Det var hösten 2009, vad gott kom ur Thorsells goda men godtrogna intentioner?

Hammarbys svarta svans finns kvar, en bomb placerades vid nya arenan, Gaisare attackerades och slagsmål utbröt vid en familjeläktare under match”.

Jag ville visa på en motpol mot Seguis ”dialog med allt”-linje. Som inte fungerade, även om det är Thorsells attityd som oftast applåderas från tv-sofforna.

Jag kan förstås inte veta om det var Hammarbyare som hotade Thorsell även om det insinueras i texten. Det har folk dock inte reagerat på, däremot insinuationen om bomben. Jag vet förstås lika lite som polisen vem eller vilka som placerade den skarpa laddningen på Tele 2 Arena. Jag slår visserligen aldrig fast att bomben var utplacerad av någon eller några med Hammarbysympatier för att stoppa Djurgårdens testmatch, upprördheten var ju stor i den här vevan, men jag skulle ha varit tydligare och lagt till att ingen vet vem eller vilka som placerade ut bomben.

Det var väntat att Jörgen Lennartsson fick kicken från Elfsborg.

Ja det finns de som faktiskt hävdar det.

Men det var väl ändå allt annat än väntat?

Trots det allsvenska fiaskot kan det a l d r i g vara väntat att en tränare sparkas när han tagit laget till en ligatitel och till ett Europa League-gruppspel på de knappa två år han varit i föreningen. Inte i Sverige. Inte i Elfsborg. Inte fyra omgångar från allsvenskans slut.

Det var, tvärtom, en bomb från en molnig himmel.

Ju mer jag läser om det, desto mer framstår det som att spelarna har varit en avgörande del. Och visst, ibland skär det sig totalt mellan truppen och tränaren. Men grundregeln är att spelare inte ska bestämma sådant. Det finns alltid ett gäng som är missnöjda med tränaren, normalt de som inte får spelar så mycket som de önskar. Skillnaden i Elfsborgs fall är att här tycks de som spelat varit lika missnöjda (Anders Svensson, Stefan Ishizaki, Lasse Nilsson och några till).

Det brukar talas om att ”tappa omklädningsrummet” och visst, det har en viss relevans, det betyder ungefär att en tung del av spelartruppen börjar känna att den här tränaren tar jävligt konstiga beslut, han hänger inte med helt enkelt, och inte fan vinner vi några matcher heller. Men termen används nog oftare av fotbollsskrönikörer än i styrelserummen.

Samtidigt är dagens Elfsborg, med Anders Svensson i spetsen, ett grinigt jävla gäng. Det är positivt på många sätt men knappast någon lätt miljö att ta sig in i. Se på Mohamed Bangura som fick skit anonymt i lokalpressen av lagkamrater för att han inte ”gav allt för laget”. När slutade Elfsborg ta sådant inom gruppen? Samtidigt har det florerat rykten om att det funnits ett utbrett missnöje med Celtic-lånets höga lön.

Kanske var även det ett problem kopplat till Lennartssons ledarskap, att spelarna ansåg att Bangura inte var värd de chanser han fick.

Nu har spelarna i alla fall fått sin vilja igenom, därmed blir det upp till bevis. Om det var Lennartsson som var ”problemet”, gäller det att de presterar bättre framöver nu när ”problemet” är röjt ur vägen.

Upp till bevis, som sagt.

Den andra förklaringen jag ser mig skymta är att Elfsborgs ledning inte accepterade resultaten. Att de har resonerat enligt linjen ”Vi ska vara ett topplag, avsteg från den vägen accepteras inte”. Att de vill skicka en signal till spelartruppen och framtida nyförvärv att Elfsborg är och ska förbli ett topplag, här måste Olle motas i grinden, en allsvensk mellansäsong kan inte accepteras, det måste hamras in och försöka åtgärdas omgående.

Det är i så fall en smått revolutionerande strategi i vår jämna allsvenskan där till och med de större föreningarna kan köpa en och annan mellansäsong.

Däremot det här med att Elfsborg inte spelar ”rolig fotboll” längre…jag vet inte, det kanske spelar roll det också men jag minns inte någon större besvikelse över guldet i fjol.

Om Elfsborg hade slagits i toppen i år tror jag inte där spelat någon roll alls.

…i så fall tar man väl inte in en tränare som Klas Ingesson vars första kommentar var att ”Fotboll är en löpsport. Vi måste börja löpa mer”?

Peter Wettergren är kvar, han överlever sin tredje tränare som assisterande och jag antar att det blir han som drar upp linjerna nu, medan Ingesson blir ansiktet utåt och den som jobbar med gruppdynamiken och lagsammanhållningen.

…sedan tar Wettergren tar över själv?

Jörgen Lennartsson betraktades fram till igår som en av Sveriges mest intressanta tränare, jag vet att han hållits högt i förbundskorridorerna sedan U21-EM 2009. Men självklart hamnar glorian lite på sned nu. Det är inte kört för Lennartsson men han behöver studsa tillbaka, jag gissar att han gör det i Kalmar FF.

…och så tar Nanne Bergstrand över Djurgården, så många fler tränarbyten vet jag inte om det blir.

Visst, mycket snack om Rikard Norling men när jag frågade honom i går sa han att han inte hade hört ett ljud från Malmö-ledningen om att han skulle tvingas sluta efter säsongen. Så kan det förstås bli ändå.

Den allsvenska guldfrossan kom till Swedbank och höll på att stjäla poäng igen.
Den hade inte räknat med att Erik Friberg kunde nicka.
En nick, ett mål, för Malmö.
En nick, ett mål, för SM-guld.

”Lätt bäst i serien, lätt bäst i serien”.
Nä, det var inte jag som sjöng det.
Det var Malmö FF:s hemmaklack som gungade vidare långt efter slutsignalen.

– Malmö tar guldet. Jag säger det av två anledningar. Dels för att de fick den här trean i kväll, dels för att de tveklöst är det bästa laget vi har mött i år.
Nä, det var inte jag som sa det heller, det var Mjällbys kloka tränare Anders Torstensson.

– Nu är det klart, sa Jiloan Hamad och det gick en kollektiv ryckning genom det församlade pressuppbådet innan han tillade med ett snett leende:
– Nä, jag skojade bara. Det är fyra matcher kvar. Mycket kan hända.

1. Malmö FF, 54 poäng, +23.
2. IFK Göteborg, 50 poäng, +18.
Det säger tabellen med fyra omgångar kvar.

Vad jag säger?
Jag konstaterar att det inte ens räcker att Blåvitt går rent sista fyra för att stoppa den skånska guldjakten.
Tre MFF-segrar och avståndet är ointagligt.

Förmodligen kommer det inte att behövas, Malmö kan mycket väl vinna årets allsvenska på 60 poäng (tre färre än snittet sedan 16-lagsserien infördes).

Guldfrossan?
Den besegrade Malmö efter 84 tålmodiga minuter på Swedbank i går kväll.
MFF gjorde inte någon av deras bättre matcher mot Mjällby, det dröjde en halvlek innan de kom underfund med motståndarnas 4-5-1-uppställning som låste ytterbacksspelet och gjorde det trångt centralt.

Skillnaden mellan halvlekarna var i mångt och mycket att medan MFF i första halvlek blev frustrerade när de tvingades ut på kanterna, började de betrakta det som en möjlighet i andra.

Jag frågade Rikard Norling hur många mål Malmö har gjort på inlägg-nick tidigare i år?
– Inte något, sa han.
Om Norlings minnesbild är korrekt, jag har själv inte hunnit kontrollera saken, dröjde det alltså till 84:e minuten i femte omgången från slutet.

Ricardinho första impuls var att ta med bollen inåt i planen. Men Malmö hade mycket folk i straffområdet efter hörna och vänsterbacken lyfte den mot bortre stolpen i stället.
Där fanns 179 centimeter Erik Friberg, mittfältaren som själv hävdar att han inte kan nicka, på direkt order från assisterande tränaren Daniel Andersson. Ingen i Mjällby brydde sig om att markera honom.

Med en Wim Kieft-stöt fast utan skruv (Holland-Irland EM 1988 ni som minns) studsade bollen förbi Mattias Asper och i nät vid bortre stolpen.

Mr hundra procent – nu även med huvudet.

Jag vet inte om ni såg firandet på Malmö FF:s bänk men det sa det mesta om målets betydelse. Till och med Lasse Lagerbäck hade nog slagit i taket om han suttit där.

När allsvenskans skickligaste fotbollslag även gör mål på inlägg, med spelare som inte kan nicka, då kan väl det här bara sluta på ett sätt: Med att Malmö FF vinner allsvenskan 2013.

De har dessutom varit starkast under den allsvenska superveckan som tog slut i går.
På åtta dagar har MFF tagit nio poäng mot Blåvitts sex, AIK:s fyra och Helsingborgs två.
De har inte släppt in ett enda mål den här perioden och Filip Helanders comeback i mittförsvaret ska inte underskattas.
– Han är nog topp i allsvenskan vad gäller mittbackar, sa Rikard Norling och den ende som protesterar mot det är möjligen Helsingborgs Roar Hansen.

Mot Mjällby behövde varken Helander eller Pontus Jansson slita ihjäl sig defensivt, Mjällby kom sällan över halva planen. Bollinnehavet stannade på 65-35 men som Anders Torstensson uttryckte det:
– Det kändes som 80-20.

Som det brukar vara att möta Barcelona. Eller vad säger John Alvbåge?

SUPERVECKAN DAG 8

Resan: Från Kalmar till Malmö.

Körda kilometer: 2022.

Färdkost: Letade i 15 mil efter en pizzeria. Utan framgång. E22:an är ett svart hål vad gäller mat.

På bilstereon: Studio Ett diskuterade AIK-ordföranden Johan Seguis kramande med en maskerad supporter. En komplex fråga. Det går inte att kategoriskt hävda att det är fel med dialog, det går inte heller att hävda att dialog är helt okomplicerat. Men varför hävdar Segui att han inte minns?

Känsla: Guld.

Match: Malmö FF-Mjällby 1-0.

Tipset: 3-0.

Spaningen: När Malmö inte gjorde någon vidare match, då tog klacken i desto mer. En tung uppvisning i läktarsång.

De vinner guldet: Malmö FF.

En frispark precis utanför Kalmars straffområde, 15 sekunder senare låg bollen i andra målet.
15 sekunder.
Längre tid tog det inte att släcka IFK Göteborgs gulddröm.
Kan Mjällby väcka den till liv igen?

På presskonferensen efter Kalmar-IFK Göteborg 2-1 bad Nanne Bergstrand att få ställa en fråga till journalisterna för omväxlings skull:
– Hur många av er har haft 13 rätt på tipset?
En kompakt tystnad sänkte sig över pressrummet på Guldfågeln arena innan Nanne fortsatte:
– Det är inte så jävla lätt att tippa. Speciellt inte nu mot slutet då det är ett mentalt spel också. Jag tror inte att guldstriden är avgjord, sa Nanne.

Nanne har rätt.
Guldstriden är inte avgjord, vare sig i teorin eller praktiken.
Men jag har svårt att tro eller hitta vettiga argument för att Malmö FF skulle sjabbla bort läget som har uppstått. Seger mot Mjällby i dag och det skiljer fyra poäng ner till Blåvitt. Plus bättre målskillnad.

Jag frågade IFK-tränaren Mikael Stahre om han tror att Mjälby kan rubba Malmö?
– Nej, löd det korta och tydliga svaret.

Mjällby må vara en av de mest positiva överraskningarna i årets allsvenskan men att de skulle vinna eller ta poäng på Swedbank är föga troligt.

IFK hade därför behövt vinna mot Kalmar men det var ett energifattigt Göteborg jämfört med matcherna mot AIK och Gefle. Inte så konstigt då det var Blåvitts tredje match på sex dagar.
– Man ska inte skylla på det men jag tror att ni såg att det var trötta ben. Det var jobbigt. Jag är så trött nu att det är helt sjukt. Trött, bitter, sur – alltihopa, suckade Philip Haglund.

Efter en första halvlek utan målchanser blev det mer händelserikt efter paus. IFK Göteborgs bästa period i matchen sammanföll med att Robin Söder klev av i 53:e minuten, Sam Larsson flyttades in som släpande anfallare och Pontus Farnerud tog plats på vänsterkanten. Farnerud låg inom loppet av fem minuter bakom ett antal bra chanser. Men Tobias Hysén sköt över, Farnerud själv sköt över och sedan träffade Hysén gaveln.

Med Farnerud på planen lyckades Göteborg med något de inte hade klarat tidigare – att spela sig igenom Kalmars tidiga och aggressiva förstapress. För en utomstående betraktare framstod det som märkligt att Pontus inte startade – men enligt tränare Stahre handlar det om hans höftproblem.
– Han var fortfarande sargad efter AIK-matchen. 45-60 minuter var realistiskt att han skulle klara. Första halvlek var ändå ett ställningskrig, nu blev det en positiv effekt när han kom in i stället, menade Stahre.

Den effekten varade dock bara i sju minuter, sedan kom det för den här matchen så viktiga 1-0-målet. Om Björnar Holmviks vänsteravslut höll hög klass var de 15 sekunderna dessförinnan mer pikanta för flera Blåvitt-spelare:

* Sam Larsson sköt på kraft rakt in i muren i stället för att välja en placeringsfrispark från det nära avståndet.

* Philip Haglunds lösa hemåtnick.

* Adam Johansson som inte tog ett beslut utan hamnade på mellanhand.

* John Alvbåges placering i målet.

1-0 till Kalmar efter en timmes spel, knappt tio minuter senare sköt planens gigant David Elm 2-0 från ungefär samma avstånd. De tunga distansskotten var i mångt och mycket de enda chanser hemmalaget skapade så det går inte att klaga på effektiviteten.

Då fanns det mer att klaga på hos tabelltvåan.

Utöver Farnerud var det egentligen bara Mattias Bjärsmyr som höjde sig över mängden, samtidigt som en normalt pålitlig spelare som Jakob Johansson tog ovanligt enkla felbeslut.

Han var som sagt inte ensam om det.

Slutet blev ändå dramatiskt. Hyséns reducering i 79:e minuten gjorde att Blåvitt lyckades hitta den energi som behövdes för en slutforcering. Haglund fick läget men fläkte bollen över och på tilläggstid styrde Elm in 2-2 i eget mål men efter att ha blivit knuffad av Bjärsmyr. Domaren Andreas Ekberg blåste frispark till Kalmar och det fanns ingen anledning att protestera vilket Göteborgsspelarna inte heller gjorde efteråt.

Kalmar har nu en god chans på den tredje Europakvalplatsen, David Elm har sent omsider blivit anfallsförstärkningen laget behöver, dessutom framgångsrik som tredje mittback i slutfasen mot både Öster och IFK Göteborg. Kalmar brottades bra på mittplan och Henrik Rydström slog knappt bort en boll trots att han oftast spelade den framåt.

AIK och Helsingborg får definitivt se upp.

SUPERVECKAN MATCH 7

Resan: Från Göteborg till Kalmar.

Körda kilometer: 1578.

Färdkost: Ett niopack chicken mcnuggets och en dubbel cheeseburgare.

På bilstereon: Kollegan Fitness-Wagner satt bredvid och höll låda om någon småländsk by som heter Trekanten.

Känsla: Skog.

Match: Kalmar-IFK Göteborg 2-1.

Lauls tips: 1-2.

Spaningen: Efter att Nanne Bergstrand frågat presskåren om de haft 13 rätt på Stryktipset, frågade jag Nanne om han själv hade haft det? Och jodå, en gång. ”Jag vann några tusenlappar”, sa Nanne. Själv har jag haft tolv som bäst så Nanne vs Laul – 1-0.

Match i dag: Malmö-Mjällby.

Lauls tips: 3-0.

De vinner guldet: Malmö FF.

Jag trodde att vi hade klarat av den här diskussionen men tydligen inte.

Efter Skånederbyt levererade Guillermo Molins följande sågning av IFK Göteborg:
– De spelar på det sätt de kan efter de spelare de har. Sitter med två spelare som är destruktiva mittfältare som köttar. Vi har inte en defensiv spelare på planen. Alla är kreativa och det är en stor skillnad mot IFK som spelar fotboll som man gjorde för 20 år sedan.

Men är det verkligen sant?

Vad är kreativ fotboll?

Är inte kreativ fotboll att göra mål och ta poäng?

Så här ser statistiken ut för respektive lags mittfältare:

IFK Göteborg
Sam Larsson – 4 mål, 7 ass = 11 poäng.
Jakob Johansson – 4 mål, 2 ass = 6 poäng.
Philip Haglund – 7 mål, 1 ass = 8 poäng.
Lasse Vibe – 1 mål, 6 ass = 7 poäng.
Totalt: 32 poäng.

Malmö FF
Jiloan Hamad – 8 mål, 5 ass = 13 poäng.
Markus Halsti – 1 mål, 1 ass = 2 poäng.
Simon Thern – 4 mål, 1 ass = 5 poäng.
Emil Forsberg – 5 mål, 2 ass = 7 poäng.
Totalt: 27 poäng.

Okej, jag har inte nämnt Erik Friberg som har gjort fem mål (noll assist) men jag har heller inte nämnt allsvenskans näst bästa spelare alla kategorier – Pontus Farnerud.

Farnerud är ett geni som hade gått rakt in i startelvan i MFF och alla andra allsvenska lag också, AIK ville ha honom, Helsingborg drömmer om honom, tyvärr är han svårt plågad av skador och årets säsong tycks bli hans sista.

Det är en spelare jag som journalist kan ställa mig upp för att applådera när han kliver in eller ut från en allsvensk match. Det borde Molins också göra om han nu gillar Barcelona. Pontus Farnerud är det närmaste vi kommer en Xavi eller Iniesta i allsvenskan.

Brottarfotboll?

Jag vet inte.

Det handlar väl snarare om att anpassa sig efter motståndet.

Mot Gefle spelade Blåvitt som Bayern München: Energi, fart, kraft.

Mot AIK?

Mest kraft.

Eller som Philip Haglund uttryckte det när jag diskuterade saken med honom efter Gefle-segern:
– Mot AIK spelade vi annorlunda. Där handlade det faktiskt bara om att vinna duellerna och spela loss till nästa spelare. I dag var vi med i speluppbyggnaden på ett helt annat sätt. Kalmar känns som att det blir en blandning av AIK och Gefle.

Jag tycker, om jag ska vara helt ärlig, så här: Det är ingen större skillnad på Blåvitts och MFF:s centrala mittfält. Markus Halsti är inte särskilt mycket mer spelskicklig än Philip Haglund, ingen av dem är särskilt spelskicklig alls, de har andra uppgifter och kvaliteter. Jakob Johansson kan göra det mesta Simon Thern kan göra med en apelsin fast Jakob har ett närkampsspel också. Jiloan Hamad är resor bättre fotbollsspelare än Lars Vibe men Sam Larsson/Pontus Farnerud är klart bättre än Emil Forsberg.

Den stora skillnaden mellan lagen – den enda skillnaden – är att MFF har mycket mer bolltrygga ytterbackar. Och det blir för ögat väldigt tydligt eftersom MFF kan börja sina anfall den vägen. Ricardinho och Miiko Albornoz är fantastiska bollbehandlare med allsvenska mått mätt, Emil Salomonsson och Adam Johansson är det inte. Men om IFK Göteborg hade kunnat starta som de vill, med en frisk Ludwig Augustinsson – då hade skillnaden varit mindre även i den för ögat så avgörande speluppbyggnadsfasen.

Så var landar vi?

Jo, i att MFF har en poäng mer just nu.

Det är det allt handlar om.

Superveckan blev sörjarveckan för både AIK och Helsingborg.
Den som trodde att Blåvitt skulle kliva på förlorartåget fick tänka om redan efter en halvtimme mot Gefle.
Fem omgångar från slutet är guldstriden definitivt en stadskamp mellan Göteborg och Malmö.

Varje gång IFK Göteborg vinner en fotbollsmatch vandrar laget ner till klacken för att sätta sig på rumpan i en lång rad. Efter någon sekunds tystnad börjar supportrarna skråla ”Pippi Långstrump”-melodin för full hals varpå spelarna studsar upp och dansar med.

Andra lag har liknande firanden – det här är Blåvitts.

Efter segern mot Gefle kom spelarna knappt upp på fötter, och något tryck i dansstegen var det inte tal om.

Fullt förståeligt med tanke på omständigheterna.

IFK ska spela tre matcher den här veckan, tre matcher inom loppet av sex dagar.

Det sliter på kroppar och hjärnor.

Den mentalt svåraste matchen klarades av i går.

Mot AIK kommer saker som inställning och attityd av sig självt, det tvingas fram av publikinramningen och rivaliteten.

Efter den positiva urladdningen i måndags kväll var tränaren Mikael Stahres stora uppgift inför mötet med Gefle få spelarna att tända till igen. Redan i omklädningsrummet efter AIK-segern satte Stahre fokus på att ”Pelle Olssons armé” närmade sig stadsgränsen.

Om strategin lyckades?
Tja, det stod 3-0 efter 29 minuter.
Den första halvtimmen kan närmast liknas vid en explosion.

Eller, om vi ska fortsätta med krigsreferenserna: Jag inbillar mig att det påminde om när romarna jämnade Karthago med marken år 146 f.Kr. Byggnader revs, fåror plöjdes och salt ströddes för att ingen gröda någonsin skulle kunna gro igen.

I alla fall.

Efteråt frågade jag mittfältaren Philip Haglund om de hade laddat upp på något speciellt sätt?
Och jodå:
– Vi pushade varandra hur mycket som helst i omklädningsrummet och på uppvärmningen.
Gör man inte alltid det?
– Jo, men nu skrek vi åt varandra. Vi drog verkligen igång det. Vi ville känna allvaret, nu är vi med i en strid man inte får uppleva så många gånger under sin karriär, sa Haglund.

”Titta inte på tabellen”, är en vanligt förekommande fotbollsklyscha.
”Titta på tabellen”, menar Mikael Stahre:
– Det handlar om att hämta energi från tabelläget. Vi spelar ju om ett SM-guld, som han uttryckte det efter presskonferensen i går.

Fotboll är förstås mycket mer än vilja, inställning och det mentala. Den som har studerat IFK Göteborgs senaste matcher har kunnat notera följande:

* Av sju mål har fyra kommit efter inkast, långa som korta (1-0 och 2-0 i går, 2-0 mot AIK och det sena avgörandet i Halmstad som hade upprinnelsen i ett inkast till vänster).

* När allsvenskans målfarligaste anfallsspar tryckte bak Gefles backlinje blev det öppet för mittfältarna att avsluta på volley.

* Sam Larsson gjorde mål som inhoppare mot Halmstad, fixade en straff som inhoppare mot AIK samt var Göteborgs bäste under inledningshalvtimmen i går där han även sköt det vackra 3-0-målet efter one touch-upprullningen till höger.

* IFK Göteborgs bästa passningsspelare, Pontus Farnerud, vågade vilas till den rent kvalitetsmässigt svårare motståndaren Kalmar på söndag.

Men, allt detta till trots: Känslan i det blåvita lägret i går kväll var mer lättnad än glädje.

Det berodde förstås på att den sista timmen på Gamla Ullevi var jämn, rent av ett visst övertag för Gefle.

Blåvitt tog större risker tidigt på offensiv planhalva och tappade boll. Forwards fuskade i försvarsarbetet. Jakob Johansson och Haglund var plötsligt tvåa in i duellerna. Laget hamnade allt som oftast på ”fel sida bollen”.

När sådana ytor uppstår är Gefle ett farligt lag. Jakob Orlov och Simon Lundevall sköt i stolpen, Jonas Lantto spelade fram Orlov till reduceringen och plötsligt var det IFK Göteborg som tackade domaren Tobias Mattsson att han blåste för halvtid.

En remarkabel scenförändring och en påminnelse för de guldjagande Göteborgsspelarna att ta skitjobbet även då man leder med 3-0.

Andra halvlek svängde fram och tillbaka, allt avgjordes i 63:e minuten när Mikael Dahlberg fick öppet skottläge från straffpunkten och sköt mot hörnet John Alvbåge precis hade lämnat:
– Man brukar känna på träffen när bollen ska gå in. Den här gången kändes det så, sa Dahlberg.

Det trodde vi på läktaren också – men Alvbåge hann ner med högerarmen. Därifrån mattades Gefle allt mer och Göteborg kunde spara krafter inför söndagen.

Utan avstängde Kjetil Waehler men gissningsvis med Pontus Farnerud i startelvan då bollskicklighet kan bli en avgörande faktor mot ett Kalmar som släppt in minst antal mål i allsvenskan tack vare det tidiga återerövringsspelet.
Vapnet mot det?
Bollskickliga mittfältare som kan spela sig ur förstapressen.

SUPERVECKAN DAG 5

Resan: Från Helsingborg till Göteborg.

Körda kilometer: 1209.

Färdkost: En flaska Ramlösa. Naturell. Mineralvatten ska vara naturellt. Det är en viktig gränsdragning. Mineralvatten är mineralvatten, frukt är frukt.

På bilstereon: Efter fem dagar på roaden inser jag verkligen magnituden av Niklas Orrenius avslöjande om Skånepolisens registrering av romer. Finns inte ett program i P1 som inte tar upp det. Årets avslöjande i svensk press? Snarare århundradets avslöjande.

Känsla: Bokmässa.

Match: IFK Göteborg-Gefle 3-1.

Tipset: 2-0.

Spaningen: Eftersom Gefle saknade bortafölje hade Göteborg placerat en barnklack – ”Young Fellows” – på bortasektionen. I första halvlek hördes tre kraftiga explosioner och vi tänkte att nu är huliganåterväxten tryggad. Men det visade sig vara tre ballonger som small.

Match i dag: Nu vilar superveckan till på söndag, sedan avslutas den med Kalmar-Blåvitt och Malmö-Mjällby på måndag.

De vinner guldet: Malmö FF. Eller IFK Göteborg.

Det finns många förklaringar till att Helsingborgs gulddröm dog på Olympia i går.
Men kan någon förklara vad som har hänt med målvakten Pär Hansson?

Vi backar bandet till januari. Landslaget är i Thailand på den årliga vinterturnén och målvaktstränaren Lasse Eriksson gör ett utspel på förbundets hemsida: Pär Hansson är på väg att bli nummer två i Blågult.
Efter Andreas Isaksson, före Johan Wiland.
– Pär var med i EM som en av tre, nu handlar det om att ta nästa steg, att bli en av två, sa Eriksson.

Några månader senare bestämmer sig förbundskapten Erik Hamrén för att satsa på Isaksson, Wiland – och Kristoffer Nordfeldt.

Pär Hansson?

Tja, han gick från att vara Isakssons arvtagare till fjärdekeeper.

På två månader.

För den som har följt årets allsvenska är det inte helt förvånande. Hansson har inte varit dålig men han dominerar inte på det sätt vi vant oss vid att se.
Tvärtom.
I Skånederbyt höll Pär på att ställa till det redan efter tjugo minuter då han tvekade vid en utrusning och lät Guillermo Molins hinna före. Mittbacken Peter Larsson räddade situationen på mållinjen.

Malmös första mål föregicks av ett lika tveksamt Hansson-ingripande när han släppte retur på Molins beskedliga skott ur dålig vinkel. Helsingborgs försvarsspel har darrat under hösten, en bidragande orsak tycks vara att backlinjen inte kan lita på lagets målvakt på samma sätt som förut.

Men Pär Hanssons ”formsvacka” förklarar inte allt.

HIF:s guldchans försvann egentligen när Alejandro Bedoya lämnade och May Mahlangu skadades i samma veva. Få allsvenska startelvor klarar en sådan dubbelsmäll, till slut kostar det för många poäng.

Att förlora med 3-0 hemma mot Malmö FF är värre för tränare och spelare att förklara bort.
Visst är MFF ett skickligare lag individuellt. De vann av egen kraft snarare än att HIF gav bort segern.
Men sättet det såg ut på? Att Helsingborg inte ens tog kampen? I ett derby? Inför ett fullsatt Olympia?

När Simon Thern – en av allsvenskans sämsta närkampsspelare – kunde tackla undan rutinerade Christoffer Andersson i en ”axel-mot-axel”-duell anade vi hur det skulle sluta.
I snudd på en förnedring.
När jag sammanfattar derbyinsatserna hittar jag inte en enda i Helsingborgsspelare som lyfte sig över medelmåttligheten. Trots att de var tvungna att göra det för att hålla en gulddröm vid liv.

SUPERVECKAN DAG FYRA

Resan: Från Växjö till Helsingborg.

Körda kilometer: 978.

Färdkost: En bättre påse löst.

På bilstereon: Nordegren & Epstein.

Känsla: Kross.

Match: Helsingborg-Malmö FF 0-3.

Lauls tips: 2-2.

Spaningen: I går uppmanade jag fotbollens representanter att kliva fram om de anser att den svenska domarstandarden är för låg överlag. HIF:s klubbdirektör Paul Myllenberg gjorde det – då svarade Jonas Eriksson med en snudd på felfri insats i Skånederbyt.

Match i dag: IFK Göteborg-Gefle.

Lauls tips: 2-0.

De vinner guldet: Det vete fan.