Med all respekt för övriga 14 lag:
Allsvenskan 2013 började på Borås Arena.
Och som den började.

När Elfsborg och AIK vandrade ut från spelargången möttes de av en fullsatt Borås Arena, två gulsvarta väggar, en inramning och en ljudkuliss som i andra sammanhang hade klassats som ett arbetsmiljöproblem.
Elfsborg-AIK var sist ut av den första omgångens åtta matcher och hälsningen till konkurrenternas tillställningar var tydlig:
– Tack för förfesten, nu öppnar nattklubben.
När Mohamed Bangura byttes in i 78:e minuten vrålade reportern Michael Wagner i mitt öra:
– Det känns som en guldfinal!
– Vad sa du? vrålade jag tillbaka.
På den ljudnivån var det.

Mindre imponerande att AIK-klacken (eller delar av den) inte hade mer finess än att ropa ”Visa pattarna” åt en kvinnlig sjukvårdare som hjälpte Elfsborgs Marcus Rohdén med en skada. Eller det alltid lika tröttsamma ”hora”-skanderandet.

Men det var enstaka plumpar i en i övrigt berusande läktarupplevelse som i kombination med intensiteten och nerven nere på konstgräset skapade exakt den känsla som kollegan Wagner försökte beskriva: det var som att SM-guldet stod på spel direkt.
Och för all del, Elfsborg och AIK är två lag som de flesta har tippat i den absoluta toppen i år.
Vi som inte har gjort det fick en del fundera på.

Elfsborg, som vanligt anförda av Anders Svensson men nu också med en begåvad norrman bredvid honom, markerade revir centralt och sårade AIK med hotande passningar framåt, mot den högra kanten i första halvlek, mot den vänstra i andra.
Det var ofta så det såg ut: om AIK täppte till en yta, hittade Elfsborg fram på en annan.
Att Gnaget ändå var närmast ett ledningsmål innan halvtidsvilan – Kennedy Igboananikes skott i underliggaren – framstod där och då som en tillfällighet. AIK anföll egentligen bara med två man, fler spelare hann inte upp innan Elfsborg vunnit tillbaka bollen.

Men Igboananikes avslut i straffområdet var ingen slump skulle det visa sig. För när AIK väl lyckades ta sig hela vägen fram var Elfsborgs försvarsspel påtagligt passivt och obeslutsamt. Vid Nabil Bahouis 1-0 hade Joackim Jörgensen eller Andreas Klarström enkelt kunnat hålla Henok Goitom felvänd i förstaläget men tvekade vem som skulle gå dit. Vid 2-1 var Elfsborg två-mot-en i straffområdet men Goitom fick avsluta i fred.
– Vi har två mittbackar där Jörgensen tränat mittfältare alla träningar fram till denna veckan och snabbt fick vikariera. Jon Jönsson har bara spelat 45 minuter sedan november, sa Jörgen Lennartsson som ändå påstod sig vara nöjd med försvarsinsatsen.
Det kan man kanske förstå mot nämnda bakgrund, men en samspelad backlinje hade knappast släppt in två mål på AIK:s fåmansattacker.

Utöver osäkerheten i eget straffområde imponerade Elfsborg alldeles oerhört i perioder, speciellt med tanke på att Viktor Claesson, Mohamed Bangura och Niklas Hult började på bänken, David Elm var sjuk och Tom Söderberg skadad.
Två gånger kom de tillbaka från underlägen, båda gångerna genom högklassiga prestationer av James Keene som oväntat la beslag på huvudrollen i matchen. Båda målen möjliggjordes av centrala bollvinster och AIK kommer att må bra av att få tillbaka Celso Borges där.
– Att de får stå så fria och slå bollen gör det svårt för oss där bak, sa Alexander Milosevic om Keenes 2-2-kvittering.

Som ni hör är jag inte lika imponerad av AIK:s prestation men vi ska komma ihåg ett par saker:
Gnaget är trögstartade av naturen, Elfsborg på Borås Arena är allsvenskans svåraste bortamatch, AIK tog en poäng, var nära att ta tre och fick igång Henok Goitoms målskytte direkt. Det är en start som det här laget och deras supporters kommer att växa av, närmast på Friends Arena nu på söndag.
Stackars Syrianska.

Allsvenskan är i gång och första dagen är lätt att sammanfatta:
Alla matcher slutade 3-0.
Två guldutmanare satte ner foten direkt.

De flesta guldtips inför årets säsong har handlat om Elfsborg, Malmö och AIK, något enstaka om Häcken.
Få eller inga har tippat IFK Göteborg och Helsingborg högst upp.
Först ut med en replik på det var Blåvitt.
På Ullevis golfgreen till gräsmatta försökte Häcken såga sig framåt centralt med fjolårets vägvinnande kortpassningskoncept men där var det stängt. Jakob Johansson och Philip Haglund tog bort det mesta, och när de råkade bli överspelade stod Mattias Bjärsmyr och Kjetil Waehler redo att ta nästa duell.
I första halvlek såg det nästan komiskt ut när Häcken spelade bollen rakt in de ytor där Blåvitt hade som mest folk utan att Moestafa El Kabir ens försökte gå i djupled. IFK släppte kanterna, slapp titta över axeln, klev upp i rygg och kunde vända på spelet när de vann bollen.
Då är det väldigt bekvämt att spela fotboll.
Men den tryggheten i ryggen vågade Jakob Johansson prova skott från 30 meter, Sam Larsson slå tunnlar och Philip Haglund storma fram i effektiva djupledslöpningar.
Fjolårets defensiva ängslighet som spred sig hela vägen fram till Tobias Hyséns avslut var borta i samma stund Stefan Johannesson blåste igång allsvenskan 2013. I nästa omgång väntar nykomlingen Brommapojkarna hemma på Gamla Ullevi och kanske har Blåvitt sedan fått den positiva öppning de har jagat utan framgång senaste tre säsongerna.
* * *
Häcken då – är det roliga över nu?
Nej, men det fanns ett tydligt systemfel som tränaren Peter Gerhardsson behöver korrigera. För om inte El Kabir kan erbjuda ett djupledsspel riskerar de att gå in i väggen mot fler motståndare, då finns det helt enkelt inga bra, centrala ytor att trilla boll på.
Ett större problem är Häckens målvaktssituation.
En kedja är aldrig starkare än den svagaste länken och i Häcken handlar det om målvakten Christoffer Källqvist som är en säkerhetsrisk. I går bjöd han på Göteborgs tidiga 1-0-mål och det var inte Källqvists första tabbe i matchen.
Om Häcken ska ta nästa steg – det vill säga vinna guld – är det en förutsättning att de lärt av fjolårets misstag. Av premiären att döma har de inte gjort det.
* * *
I stället var det IFK Göteborg som satte ner foten och visade att de kan bli att räkna med i år, precis som Helsingborg gjorde på Olympia. Nye tränaren Roar Hansen har pratat om ett mer passningsorienterat HIF och spelarna har sannerligen lyssnat noga under försäsongen – tolv passningar inom laget föregick David Accams vackra 2-0-mål.
Att det stod 3-0 efter 45 minuter förklaras enklast av det ett rörligt HIF mot ett oorganiserat Djurgården där tio spelare är nya jämfört med premiären mot Elfsborg 2012, endast Peter Nymann är kvar.
Med 3-0 i ryggen kunde Helsingborg ägna andra halvlek åt att träna försvarsspel och även om Erton Fejzullahu skapade ett par halvchanser var segern aldrig i närheten av hotad.
HIF kan titta framåt mot en säsong som har förutsättningar bli bättre än många trodde på förhand, Djurgården behöver titta närmre på om de verkligen har en tillräckligt bra backlinje för att vara så offensivt balanserade.
* * *
I Södertälje visade Kalmar skillnaden mellan ett mittenlag och bottenlag när de tryckte tillbaka Syrianska med 3-0 på bortaplan. Viktigt för KFF var att anfallarna Jonathan McDonald och Måns Söderqvist gjorde mål eftersom laget saknar en pålitlig målskytt, i alla fall på papperet.

…med senaste Bollklubben som gästas av Sportbladets Simon Bank och Blåvitts Mikael Stahre – två män som utger sig för att förstå Göteborg men inte ens drar på smilbanden åt min briljanta GBG-vits i början av programmet…

…orkar ni inte kolla på det, kan ni alltid repetera de allsvenska budorden som jag instiftade häromdagen:

1. Du ska inte ha andra ligor vid sidan av allsvenskan, då kommer du att bli besviken på kvaliteten.

2. Du ska inte protestera mot SvFF med plakat eller ramsor, ty SvFF kommer inte att lämna din förening ostraffad om du missbrukar SvFF:s namn.

3. Tänk på att hålla fredagen, lördagen, söndagen, måndagen, tisdagen, onsdagen och torsdagen heliga, ty allsvenska fotbollsmatcher kan spelas precis när fan som helst (så länge de inte krockar med Champions League).

4. Visa aktning för konstgräset, då har din förening kanske råd att bygga en ny arena.

5. Du ska inte drälla med bollen i april, ty inget lag som förlorat de två första matcherna har någonsin vunnit SM-guld.

6. Du ska stötta ditt lag i nöd och lust, för utan publiken är svensk fotboll blott en idrott bland andra.

7. Du ska ­inte stjäla Lennart Johanssons pokal två år i rad, för då är allsvenskan inte längre världens mest oförutsägbara och spännande fotbollsliga.

8. Du ska inte byta från en storklubb till en annan, då får du utstå hot och hat av fansen.

9. Du ska inte ha begär till de andra lagens stjärnspelare.

10. Du ska inte ha begär till de andra lagens stjärnspelare, inte heller till deras tränare eller egna kapital, ty om du värvar för mycket kommer du att kallas Real och utses till favorit, och då går allt garanterat åt helvete.

Med tanke på att flera ordinarie spelare hade fått ledigt måste landskampen mot Slovakien analyseras utifrån de individuella insatserna snarare än hur hur kollektivet fungerade.

Med det sagt, är det snudd på hopplöst att få till ett vettigt anfallsspel med en 4-2-3-1-uppställning och en ensam Tobias Hysén på topp på den här nivån (utan Zlatan Ibrahimovic). Sverige skapade inte en enda målchans i första halvlek. Det gick att räkna ut med röva och en krita att Sverige skulle få stora problem att få fast bollen i bra lägen och hitta snabba kombinationer. Där förstår jag inte riktigt hur Erik Hamrén tänkte på förhand, möjligen att han inte hade några andra alternativ. Men varför inte ett 4-4-2 med Erton Fejzullahu bredvid ”Tobbe”? Två anfallare får fast bollen bättre än en.

…Erton var piggare när han kom in vilket gjorde att Ola Toivonen fick mer utrymme men faktum är att det dröjde 90 minuter innan första och enda målchansen kom när Jimmy Durmaz sprang sig fri men avslutade lamt.

En målchans på 90 minuter, alltså. Det är givetvis för dåligt och planen kan man inte skylla på för Slovakien skapade fyra bra chanser på den.

Jag tror så här: även med Zlatan Ibrahimovic i laget bör Sverige, så länge Johan Elmander är skadad, överväga att gå över till 4-4-2. Eller en ännu enklare lösning som jag har tjatat om vääääldigt länge: Flytta. Upp. Zlatan. Närmare. Målet.

Förbundskapten Hamrén brukar efterlysa mod, och var det någon som klev in med stort mod var det debutanten Erkan Zengin som verkligen tog för sig på ett imponerande sätt. Men mod är inte enbart positivt i alla lägen, många av Zengins vågade passningar hamnade rakt i gapet på slovaker som kunde ställa om. Ett bättre lag hade straffat Sverige hårt.

Balansmässigt var det ett tillbakadraget Sverige som fokuserade på att hänga ihop defensivt. Precis som jag var inne på efter Irlandsmatchen tror jag det är positivt i långa loppet att Hamrén styr landslaget åt det hållet. Förhoppningsvis har han insett att det saknas spelarmaterial att vinna medaljer i VM eller rulla ut Holland borta, hur starka vi än må vara tillsammans. Jag påstår inte att det var bra i dag, jag påstår bara att färdriktningen är rätt.

Till sist några ord om Lasse Lagerbäck som kommenterade Sverige för första gången. Han gjorde det bra, noggranna analyser, tyvärr höll han sig väldigt mycket till enskilda matchsituationer utan att sätta Sverige och Erik Hamrén i ett större perspektiv och mot bakgrund av de problem de har brottats med en längre tid. Som när Lagerbäck i andra halvlek sa apropå de många svenska bolltappen:
– Nu måste Sverige hitta tillbaka till grunderna!

…där kunde han tillagt:
– Om Sverige nu hade haft några grunder…

Men man kan inte få allt, det var ändå intressant att lyssna på Lagerbäcks iakttagelser.

BETYGEN

Kristoffer Nordfeldt ++++
Bäst svensk sett över hela matchen. Fina räddningar på slovakisk närnick och friläge, bra i luftspelet, snabba igångsättningar. Mycket bra – och glömmer vi juniormisstaget som ledde till en farlig frispark blir det fyra plus.

–

Behrang Safari ++
Vänsterbacken klarade en ovan roll som högerback utan större anmärkningar.

Mikael Antonsson +++
Trygg och få eller inga misstag, fan vet inte om Antonsson utmanar Andreas Granqvist på allvar nu.

Jonas Olsson ++ (45)
Inledde med att söka Jane Björck på läktaren med första bolltouchen men spelade upp sig.

Oscar Wendt +
Comebacken i landslaget blev inte särskilt lyckad. Hade svårt defensivt och usla inlägg när han väl gick fram.

–

Samuel Holmén ++ (45)
Bra i positionsspelet, sämre i passningsspelet.

Anders Svensson +++ (45)
Bäste utespelare i första halvlek, bra passningsspel på få tillslag. Anders hänger med ett tag till.

–

Alexander Kacaniklic ++ (62)
Såg inte ut att trivas i den ovana rollen på högerkanten. Bromsade upp spelet i stället för att hota på det sätt vi är vana att se. Knappt godkänd.

Ola Toivonen ++
Klart underkänd i första halvlek men i andra höjde sig Ola och kommer undan med ett godkänt betyg tack vare den uppryckningen.

Erkan Zengin ++
Ville ha boll, höll gärna i bollen men riktningen var oftare från mål än mot mål. Men som debut betraktad var Zengins insats intressant.

–

Tobias Hysén + (62)
Till skillnad från mot Irland där ”Tobbe” tillhörde de minst dåliga fick han egentligen ingenting vettigt uträttat i dag.

ERSÄTTARE:

Rasmus Elm ++ (46)
Tog över kaptensbindeln efter Anders Svensson, ett sätt av Erik Hamrén att få honom att ta ännu mer ansvar. Spelade snabbare och rakare än mot Irland.

Pontus Wernbloom ++ (46)
Tillförde en hårdhet när han kom in som hade saknats så långt – men vissa tacklingar lite väl onödiga.

Per Nilsson ++ (46)
Klev fel vilket ledde till slovakisk målchans, annars skötte Nilsson sig bra.

Erton Fejzullahu ++ (62)
Kom in med energi men vägde som helhet lite för lätt.

Jimmy Durmaz ++ (62)
Alldeles för många enkla bolltapp i känsliga lägen. Men skapade faktiskt Sveriges enda målchans och då bjuder jag på ett godkänt betyg här också.

Det är sannerligen nya tider.

Visst fanns det ett och annat webb tv-team på den allsvenska upptaktsträffen i Helsingborg i fjol. I år, på Norra Latin i Stockholm, gick det det knappat att vända sig om utan att du stirrade rakt in i en kameralins. Det har hänt mycket på bara ett år.

Själv stod jag i Aftonbladets LIVE-studio mellan tio och tre och kommenterade vad tränarna sa på scen. Sedan knallade jag över till Norra Latin när det var dags för medierna att göra intervjuer.

…givetvis med en rosa mick och ett kamerateam i släptåg.

Nya tider, som sagt.

På scen var däremot allt som vanligt. Nanne Bergstrand och Henrik Rydström var fem plus, resten ganska jämngrå. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: duon skulle kunna uppträda i parkerna. Kanske från 2014, då är ingen av dem kvar i KFF?

Topp fem-citat från scen:

Nanne Bergstrand om frustrationen bland fansen 2012:
– Vi räddade många äktenskap i fjol. Det var många som kom hem till sin fru efter matcherna och hade fått ut sin frustration på Guldfågeln Arena.

Henrik Rydström om att han blev petad en match i fjol:
– Jag har ju alltid spelat, i 18 år, och så gör man inte det plötsligt. Man har förknippat sig själv med Kalmar och tänkt att ’spelar inte jag så spelar inte Kalmar FF’. Men det gjorde de, och publiken var där, så det var nog bra för mitt ego, att inse att det spelas matcher även utan mig.

Andreas Alms passning till Elfsborg som värvade Mohamed Bangura:
– De tog fel Bangura. Den andre (Teteh) gjorde fler mål.

Rikard Norling om Malmö FF:s talanger:
– Man kan säga att i Malmö FF poppar det upp spelare hela tiden; på sensommaren brukar de poppa upp som svampar. När man plockar fina primörer finns det bara plats för ett visst antal i korgen. Och i och med att det kommer upp så fina hela tiden så är det viktigt att man tillagar dem lite fint också så man får plats för nya.

Mikael Stahre om att vakna upp dagen efter en förlust:
– Det finns gånger man önskar att man var busschaufför istället.

Jag tyckte att Djurgårdens Magnus Pehrsson gjorde ett tydligt och bra framträdande, inte särskilt humoristiskt, men vi lärde oss något nytt om Djurgården och nånstans är det ju det allt går ut på.

Mer då? Tja, Jörgen Lennartsson lanserade ordet ”motgångsberedskap” (det hade en träff på Google innan i dag), Roar Hansen pratade om att även spelare med ”julgransfötter” kan bli bra passningsspelare om de rör sig rätt, Andreas Thomsson myntade målsättningen ”topp tolv”, Peter Gerhardsson avslöjade att han heter Kurt-Peter och Henok Goitom bröt mest mot klädkoden.

Som vanligt är Elfsborg guldfavorit, tätt följda av Malmö FF, så här såg det ut när tränare, sportchefer, spelare och journalister svarade på frågan ”Vilket lag blir svenska mästare?”…

1. Elfsborg – 29,7 %
2. Malmö – 22,4%
3. AIK – 14,5%
4. Häcken – 13,9%
5. Djurgården – 5,5%
6. Göteborg – 4,8%
6. Helsingborg – 4,8%
8. Brommapojkarna – 1,8%
9. Åtvidaberg – 1,2%

…övriga lag fick inga guldröster och hur Brommapojkarna lyckades få 1,8 procent begriper jag inte riktigt. Hur många mentometerapparter hade klubbdirektören Ola Danhard plockat på sig?

Mer om upptaktsträffen blir det i fredagens Bollklubben då vi gästas av en allsvensk guldtränare, dock inte de regerande mästarnas.

…under tiden kan ni värma upp med säsongspremiären av Sportbladets fotbollspodd om allsvenskan.

Eller senaste Bollklubben där Erkan Zengin testar vårens solbrillor om ni missat det…

Det lag som inte vågar pressa och stöta på motståndaren av rädsla för att sälja sig kommer sällan att vinna boll i bra lägen. Vinner man inte boll i bra lägen tvingas man anfalla mot samlade och organiserade försvar. Då krävs det att de bärande offensiva krafterna åtminstone har en hyfsat bra dag på jobbet för att det ska hända något. Det hade inte Zlatan & Co. i går i kväll.

Där har ni den grundläggande förklaringen till varför Sverige skapade så lite. Och skapar man inte mer än två bra målchanser på en match, då är risken överhängande att man lämnar planen mållös.

Självklart noterade även jag den skrämmande höga felprocenten i passningsspelet från Kim Källström och Rasmus Elm men det var inte där den stora skon klämde.

Den klämde framför allt i presspelet.

Det var tydligt att Sverige gick in i den här matchen med en uttalad inställning att inte bjuda på något i onödan som de fått så mycket kritik för under Erik Hamrén. Risken är förstås att pendeln då slår hela vägen tillbaka, att det blir försiktigt och passivt i stället, att man kommer snett in i det.

Så blev det mot Irland.

Jag diskuterade saken med Rasmus Elm efteråt:

– Vi ville inte att de skulle hitta in bakom vårt mittfält. I vissa moment väljer man då att falla ner en extra meter, sa Rasmus.
Men det är inga bollfantaster ni möter, ni kunde klivit fram och vunnit boll i bra lägen?
– Så är det. Men Robbie Keane försökte hitta den där ytan och han är rätt bra på det. Båda deras forwards var kvicka och rörliga och skapade oreda. Vår backlinje vågade inte kliva fram av rädsla för hotet bakom, vi vågade inte kliva av rädsla för hotet bakom. I andra kändes det bättre, då var det Irland som fick slå undan bollar i panik.
Men vad var sagt från början: var det ni spelare som gjorde fel som sjönk – eller var det taktiken det var fel på?
– Vi ska kunna göra det bättre.

Jag vet inte om jag tror på det sista. Eller jo, självklart kunde Sverige gjort det bättre men det handlar också om att Hamrén försöker få ordning på defensiven. En försiktigare matchplan än tidigare. Och Sverige höll i alla fall nollan, eller hur?

Jag brukar kritisera Hamrén, jag kritisera gärna Sverige när det är befogat, den här gången är jag inte riktigt lika kritisk som många andra verkar vara.

Tvärtom, jag tar hellre ett Sverige som försöker hitta tillbaka till någon form av defensiva grunder än ett Sverige som tror att de kan rulla ut Holland borta.

Vissa ville se ett byte på innermittfältet men nån jävla gång måste ju Hamrén också visa att ”Det är er jag tror på, det är er vi kör på, väx av det förtroendet!” i stället för detta evinnerliga hattandet fram och tillbaka. Därför köper jag att Kim och Rasmus blev kvar på planen i 90 minuter.

Nu gäller det bara att Erik Hamrén fortsätter på den inslagna vägen och släpper allt svammel och dravel om medaljer i mästerskap, alla tomma ord om hur starka vi är tillsammans och bygger vidare bakifrån och på kontinuitet i startelvan.

Offensiv kapacitet finns, även om de bärande spelarna med Zlatan i spetsen tappat formen allihopa på en och samma gång just i går.

För faktum är att rent kvalitetsmässigt var detta en av de sämsta landskamper jag nånsin sett, januariturnéer borträknade.

Svensk elitfotboll (Sef) är en intresseorganisation för alla 32 svenska elitfotbollsklubbar. De har precis haft ägarmöte nu på förmiddagen. Där togs ett principbeslut som rimligen dödar 51-procentsfrågan för överskådlig framtid.

De svenska elitklubbarna är nu överens om att 51-procentsregeln bör vara fortsatt ägd av Riksidrottsförbundet. Mot den bakgrunden kan jag inte se någon som helst anledning att Karl-Erik Nilssons styrelse driver vidare att riva upp grundskyddet för föreningsdemokratin på RF-stämman i maj.

Man kan säga att pamparna fick rätt till slut: nu är fotbollen enad – fast i att behålla 51-procentsregeln på RF-nivå.

Därmed förhindras en utveckling där en Abramovitj kan kliva in och ta kontrollen över svenska fotbollsklubbar, vilket får beskrivas som en seger för de föreningsmedlemmar som slitit hårt kring frågan.

Björn Erikssons rapport ”Mera glädje för pengarna” är klar och kan laddas ner på länken ovan.

När delbetänkandet kom i fjol sammanfattade jag det i en krönika, de delarna finns kvar i den fullständiga rapporten som också går på djupet kring ett område som bara berördes kort första vändan: den kriminella infiltrationen i storklubbarna i allmänhet och Stockholmsklubbarna i synnerhet.

Med hjälp av bland annat anonyma intervjuer målas en bild upp som sammanfattas så här av en idrottsledare:
”Det finns klubbar där kriminella nästlat sig in. De onda krafterna har kapat föreningar. Nu har vi grupperingar som vill ta över hela klubben. Varför ska en VD, sportchef, klubbdirektör eller liknande riskera sin familjs säkerhet, eller ännu värre, en oavlönad styrelseledamot? Det finns en tendens att förskjuta gränsen för vad som är OK”.

Enligt Björn Erikssons rapport är kriminell infiltration en realitet i dag. För att komma åt problemet föreslår han att polisen uppför ”10-i-topplistor” med de med mest drivande i respektive firmor.

Utredningen menar att det finns cirka 650-700 firmamedlemmar i Sverige. Att jämföra med cirka 20 000 organiserade medlemmar i supporterföreningarna. Det är alltså förhållandevis väldigt få personer som utgör ett stort problem, enligt Eriksson. Av dessa 650-700 firmamedlemmar finns cirka 400 i Stockholm, 175 i Göteborg, 50 i Helsingborg och 50 i Malmö. Det positiva enligt rapporten är att nyrekryteringen har bromsats upp senaste åren, samt att våldet har minskat.

Några av riskerna Eriksson målar upp med den kriminella infiltrationen är att det kan föra med sig att exempelvis ”motorcykelgäng” och ”annan organiserad brottslighet” i direkt anslutning till idrottsklubbarnas verksamheter bedriver såväl narkotikahandel som illegalt spel och kontanthandel (pengatvätt). Vilket vore förödande för idrottens gynnade ställning i samhället om det får ett utbrett fäste.

Samtliga 60 förslag i den 380 sidor långa rapporten är sammanfattade här, det innehåller allt från att vara mer restriktiv kring repriser på storbildsskärmar till att bengaler ska tillåtas i organiserad form och via ett ansökningsförfarande.

Polisnotorna skrev jag en artikel om i dagens tidning, som också berör infiltrationsproblematiken.

Den här takdiskussionen, alltså.

Jag kan inte påminna mig något tidigare exempel på en konflikt huruvida taket ska vara öppet eller stängt under en landskamp eller ligamatch. Lagen brukar vara överens: finns det ett tak, och det är svinkallt, snöstorm eller extremt regnigt, då åker taket på. Eller så kör man på ändå, fotboll är en utomhussport och det är lika för båda lagen. Det ovanliga i den här historien är konflikten.

Men nu har vi att göra med Giovanni Trapattoni, då är inget enkelt. Ser han en chans att jävlas, tar han den direkt.

I stället får den spanske domaren Alberto Undiano avgöra saken tillsammans med Fifas matchdelegat klockan 10.00 på fredag.

Utgångspunkten under normala omständigheter är öppet tak om lagen är oense. Men bedöms det att väderomständigheterna påverkar de spelmässiga förutsättningarna för negativt ska det vara stängt.

Jag skrev en krönika om den absurda situationen i går.

I efterdyningarna till landslagsbråket blossade en mer ideologisk debatt upp. Jag har fått reaktioner från folk som menar att fotboll Under. Alla. Omständigheter. ska spelas utomhus. Att vi inte har råd att bli bekväma i svensk fotboll. Alla som själva spelat i den här delen av världen har egna erfarenheter av att gneta på i köld och snålblåst på en frusen grusplan. Det har härdat oss till de kvinnor och män vi är i dag.

Jag kan inte låta bli att gilla resonemanget. Fotboll är en utomhussport. Punkt.

Samtidigt är inte allt svart eller vitt. Om det nu finns en arena med tak, och det råkar vara snöstorm ute, är det klart att man som spelare kommer att föredra att träna och spela i värmen med stängt tak. Vi spelar ju i princip inte vinterlandskamper i Sverige men Friends Arena ger möjligheten.

Därför röstar jag på stängt tak under nuvarande omständigheter i den aktuella matchen (förutsatt att det snöar som det gjorde häromdagen när landslaget tränade i rånarluvor och med orange bollar).

Hade det bara handlat om regn och blåst – öppet tak alla dagar i veckan.

Nog om det.

Erik Hamrén laborerade med en startelva med Tobias Hysén som spets framför Zlatan Ibrahimovic på grådagens träning. Jag var inne på det i samband med Alexander Gerndts nej, att nu blir det Hysén vi får förlita oss på. Men efter att Ola Toivonen spelade från start i holländska ligan i helgen borde det rimligen ha vägt över till hans fördel. Men tydligen inte.

…om det nu inte är en rökridå från Hamréns sida. Gårdagens träning var öppen och startelvan med Hysén radades upp till allmän beskådan. I dag är träningen stängd, då kan det se annorlunda ut.

Fördelen med Hysén är att Hamrén inte behöver ändra mot hur det skulle sett ut med Johan Elmander – en snabb löpare framför Zlatan mot en trög irländsk backlinje. Fördelen mot Toivonen är att han är bättre i den förväntade matchbilden: svenskt bollinnehav mot ett samlat försvar. Personligen ser jag helst att man skickar upp Zlatan så nära målet som möjligt. Det där går att vända och vrida på, det enda jag är säker på är att studerar man lagen på papperet ska Sverige vinna med 4-2.

3-2 är också okej men allt annat än tre svenska poäng är ett misslyckande.

Erik Hamrén hade presskonferens, den första inför VM-kvalet mot Irland på fredag, och några av frågorna kom att handla om Alexander Gerndt. Jag orkar inte upprepa hela historien och allt jag har skrivit tidigare utan nöjer mig här med ett reflektera över frågeställningen på dagens presskonferens. Vad jag anser om SvFF:s agerande över tid kring den misshandelsdömde landslagsspelaren framgår tydligt av mitt näst senaste blogginlägg.

I alla fall, Hamrén sa apropå att Gerndt första tackade ja och sedan tackade nej:
– När han blev varse om presskonferensen och det som hände efteråt mådde han inte bra helt enkelt. Det kan vara svårt att förutse det hela innan. Han ringde dagen efter och berättade att han inte mådde bra och inte kunde prestera. Han bad om ursäkt eftersom han förstod att jag hade andra problem också, att han inte visste det två dagar innan när han lovade mig. Men jag förstod hans känslor och respekterar hans beslut.

Men grundfrågan kvarstår: hur noga kontrollerade egentligen Hamrén saken? Om jag varit förbundskapten i den situationen hade jag frågat Gerndt:
– Alexander, är du beredd på att 5 000 människor buar åt dig när du springer in på Friends? Är du beredd på att svara på ingående frågor från 30 journalister första dagen du anländer?

Hamréns uppgift var att måla upp ett worst case scenario ur landslagets synvinkel, och därifrån göra bedömningen. Jag tror det är där det har brustit. Och jag tycker att ansvaret landar tyngre på Hamrén än på Gerndt i just den delen av frågan.

Nog om det.

Förbundskaptenen pratade också om att flytta upp Zlatan Ibrahimovic ett snäpp, till nummer nio-rollen. Trogna bloggläsare vet att jag tycker det är där Zlatan hör hemma, så nära motståndarens mål som möjligt.

Personligen tror jag på ett mellanting, jag tror det blir mer av ett 4-4-2 med Zlatan och Ola Toivonen på topp så länge han orkar. I förra veckan var jag inne på Tobias Hysén framför Zlatan men Toivonen spelade i helgen och gjorde det bra, han lär klara 60-70 minuter, och då är det den bästa lösningen.

Startelvan i övrigt, som jag tror att den blir, förutsatt att alla är friska på fredag (Martin Olsson har ju redan lämnat återbud)…

Isaksson
Lustig, Granqvist, J. Olsson, Safari
Larsson, Elm, Källström, Kacaniklic
Ibrahimovic, Toivonen