Inga nya pengar för Quaison

av Robbie Lauler

Skrev om AIK:s ekonomi i går vilket blev omdiskuterat eftersom jag gick emot fotbollskanalen.se:s uppgifter att AIK skulle få ytterligare en miljon euro för Robin Quaison från Palermo till sommaren. Det stämmer inte, hävdade jag i krönikan.

Nu har jag pratat med vd:n Thomas Edselius som ger mig rätt:

– Det stämmer inte. Hela intäkten är redovisad. Sedan när pengarna betalas ut är en annan sak.

Alltså: Precis som jag och en del andra har konstaterat fick AIK 24 miljoner för Eero Markkanen och Robin Quaison. Dessa 24 miljoner kan sedan vara uppdelade på olika utbetalningar. Men det tillkommer inga nya pengar utan det är 24 miljoner som gäller (utöver bonusar om spelare gör x antal matcher och liknande men det är intäkter på en väsentligt lägre nivå).

Edselius sa också, apropå att summorna var lägre än vissa kanske hade förväntat sig:

– Vi äger inte alltid hela spelaren. Affärerna kan vara större men sedan ska pengarna delas mellan många olika parter.

(Det kan tyckas vara självklarheter men värt att påpeka ändå. Dessutom ska agenter ha betalt, spelaren själv ska ha en del, det finns vidareförsäljningsklausuler, det betalas solidaritetsersättningar och liknande. Tyvärr har också vissa agenter – ni får själva räkna ut vilka – börjat överdriva summorna något våldsamt senaste åren och lättledda journalister har gått på detta. Låt mig återkomma om den saken i en större granskning vid ett senare tillfälle).

Palermo betalade totalt, vet vi efter att kollega Disco publicerat delar ur avtalet på sin blogg, 18 miljoner kronor för Quaison. Av dessa tillföll AIK nio miljoner kronor enligt AIK:s Q3-rapport (totalt 24 miljoner i spelarnetto minus Markkanens uppskattningsvis 15 miljoner).

Men i Quaisons fall fanns inget externt ägande. Enligt AIK:s Q2-rapport fanns då bara externt ägande i Nils-Eric Johansson (50 procent) och Alexander Milosevic (30 procent). Det står till och med i Discos avtal att det inte finns något tredjepartsägande i Quaison. Det fanns heller inga vidareförsäljningsklausuler, och inga solidaritetsersättningar eller restavskrivningar att prata om eftersom Robin spelat i AIK sedan barnsben.

Så var tog de resterande nio miljonerna vägen?

Så här skriver AIK i Q3-rapporten: ”2) Spelarförsäljningar netto efter agentkostnader, restavskrivningar, solidaritetsersättning och vidareförsäljningsersättning till andra klubbar”.

Agenten har fått sin del, hur stor den är får vi ett hum om i nästa ekonomiska rapport. Men om en del av de nio miljonerna också har gått till Quaison, som många spekulerar i, då borde det också redovisas. Väl? Det står ju nämligen klart och tydligt i Discos Palermo-avtal att det är AIK som ska ha pengarna.

Alternativen är att Edselius bluffar om en kommande utbetalning nästa sommar (föga troligt) eller att det förhåller sig tvärtom, att det var Markkanen som AIK ”bara” fick nio miljoner för.

Allt förutsatt att avtalet Disco publicerar är korrekt, vill säga. Man kan också fundera på vilken part det är som har velat att det ska komma fram. Där kan vi utesluta AIK, kan jag lova.

Vi jagar vidare.

Apropå kritiken som rört att AIK hittills i år backat sju miljoner på driften (en summa som kan stiga uppemot femton miljoner på helåret), alltså att verksamheten inte går runt utan spelarförsäljningar, säger Thomas Edselius:

– Det är en av våra uppgifter att förädla och sälja vidare spelare. Det är där vi befinner oss i näringskedjan. Det är en del av vår verksamhet. 
– För att tjäna pengar som fotbollsklubb finns egentligen bara två vägar: Ett: Delta i Europaspel. Två: Sälja spelare.
– Om vi inte hade sålt Robin och Eero, då hade vi fått anpassat kostymen efter det.

Därmed kan vi nog lämna AIK:s Q3-rapport och fundera vidare på om Jörgen Lennartsson är rätt man att ta över IFK Göteborg. Jag kan faktiskt se logiken vilket jag skrev om redan i måndags.

Taggar allsvenskan

Frågan som gnager: Kunde det ha slutat med poäng?

av Robbie Lauler

Tränaren Åge Hareide hade inför returmötet med Atlético Madrid tryckt på en högre aggressivitet och tuffare attityd, att MFF måste komma närmre inpå motståndaren, att de inte ska kunna rulla in mål mot en samlad backlinje som i andra halvlek senast (5-0).

Och jodå, spelarna hade lyssnat och lärt.

0-5 blev 0-2, ännu ett kliv framåt, MFF måste vara den här Champions League-turneringens lydigaste och noggrannaste elev.

Malmö satt ihop bra, den högre aggressiviteten bet men vid några tillfällen tog spelare kliv tillbaka, inte fram, och då blixtrade Atlético skoningslöst. Överlag var Markus Halsti och Enoch Kofi Adu strålande på mitten, hög internationell klass på framför allt Adu.

MFF fick problem när Atlético Madrid överbelastade på Ricardinhos vänsterkant, det var där chanser skapades och mål kom. I bortamötet var Ricardinho dålig, den här kvällen fick han ovanpå på det en omöjlig uppgift när Arda Turan, Juanfran och Raúl Garcia konsekvent stormade fram.

Bakom 2-0 till fjolårsfinalisten döljer sig alltså en i stora delar kvalitetstung MFF-insats. Gång på annan byggde MFF anfall där outtröttlige tvåvägshögerbacken Anton Tinnerholm spelades loss.

(Ja, det är klart att han är ett bättre alternativ än att som Erik Hamrén gjort, spela en felfotad Pierre Bengtsson till höger).

Frågan som gnager: Kunde det slutat på ett annat sätt, med poäng?

Jag tänker på straffen som Mark Clattenburg berövade Isaac Kiese Thelin på: När förseelsen fortsätter in i straffområdet ska det vara straff även om regelbrottet börjar utanför. Lex Demichelis vs Messi från häromåret.

Jag tänker på Markus Rosenberg som drog sin egen frisparksretur i stolpen, efter att en Atlético-back stoppat bollen med handen.

Jag tänker kanske framför allt på mönsterkontringen strax före halvtidsvilan där Rosenberg hittade Emil Forsberg på ett tillslag och endast en sämre förstatouch skiljde från att få med en kvittering in i omklädningsrummet.

Malmö hade chanser och möjligheter men föll till sist mot ett bättre lag utan att MFF behöver sågas eller kritiseras för det, tvärtom ska de hyllas, berömmas och plussas.

Ibland är fotboll med sina astronomiska ekonomiska skillnader inte krångligare än så.

Det är Mats Grens bygge nu

av Robbie Lauler

IFK Göteborg sparkar Mikael Stahre efter en andraplats och första reaktionen är förstås: WTF?!

(Eller ja, det beror på vem du frågar. När jag messade farsan som tjatat om ”Skecka hem stockholmaren” sedan dag ett lät det annorlunda: ”E det sant? Öppna champagnen”, tyckte farsan).

För oss lite mer neutrala och reflekterande betraktare är det klart att det känns cyniskt och hårt att en tränare som precis grejat en andraplats får sparken. När hans lag är näst bäst i serien.

Däremot går det att förstå hur sportchefen Mats Gren tänker för det här är hans beslut, hans bygge nu. Och föreningen har precis ändrat målsättning: Från ”Topp tre” till ”Vi ska vinna guld nästa år” (även om jag tror att det som sker idag är en del av ett mer långsiktigt tänk).

Det var under gamle sportchefen Håkan Mild som kontraktet med Stahre förlängdes, nu bygger Gren nytt på Kamratgården. Det är Mats Gren som ska ansvara för den röda tråden, för de sportsliga framgångarna, för inriktningen på den fotboll IFK Göteborg ska spela. Varför i så fall vänta ett år med att börja genomföra det?

När jag träffade Gren (och klubbdirektören Martin Kurzwelly) för längre intervjuer häromveckan var de tydliga på att akademiarbetet måste betala sig bättre och jag tror att de söker ett helhetstänk här. En förändrad spelarutbildning, fler egna produkter som når hela vägen fram och en till viss del modifierad spelmodell med större fokus på den individuella utvecklingen.

Exakt vad det innebär får väl Gren & Co. återkomma till men jag skulle kunna tänka mig en tränarlösning med Janne Jönsson som huvudtränare med Niclas Alexandersson och Torbjörn Nilsson som individuella utvecklingstränare vid sidan. Kanske inte just de namnen men ett upplägg i den stilen. Det är uppenbart att Blåvitt också söker namn som är knutna till föreningen ur ett historiskt perspektiv, dock inte nödvändigtvis som huvudtränare.

Skecka hem hallänningen? Nja, jag tror Janne Jönsson skulle slippa Stahres geografiska uppförsbacke. Det samma gäller Jörgen Lennartsson och Tor-Arne Fredheim, exempelvis.

Enligt Martin Kurzwelly, IFK Göteborgs klubbdirektör, söks dock endast en huvudtränare, Magnus Edlund blir kvar som assisterande. Ny chefstränare ska vara utsedd inom 10-14 dagar, enligt Kurzwelly.

Taggar allsvenskan

Årets bästa spelare och tränare

av Robbie Lauler

På torsdag är det dags för Offsides och C Mores allsvenska gala där vi är ett antal journalister, spelare och tränare som röstat om allsvenskans bästa spelare/tränare i olika kategorier.

Omröstningen gjordes för snart två veckor sedan, vilket är lite synd, och framför allt blir nog Henke Larsson lidande. Tror många hade haft honom högre på sin tränarlista om vi då vetat att Falkenberg faktiskt skulle klara sig kvar. Å andra sidan har både Åge Hareide och Alexander Axén gjort fantastiska insatser. Men som sagt…

I alla fall, så här röstade jag (övriga från Sportbladet som röstat är Simon Bank och Oskar Månsson):

 

Allsvenskans Stora Pris – Årets mest värdefulla spelare

1. Lasse Vibe, IFK Göteborg.

2. Markus Rosenberg, Malmö FF.

3. David Accam, Helsingborg.

4. Alhassan ”Crespo” Kamara, Örebro.

5. Ricardo Santos, Åtvidaberg.

Årets allsvenska målvakt

1. Kevin Stuhr Ellegaard, Elfsborg.

2. Robin Olsen, Malmö FF.

3. Kenneth Höije, Djurgården.

4. Patrik Carlgren, AIK.

5. Emil Hedvall, Gefle.

Årets allsvenska försvarare

1. Filip Helander, Malmö FF.

2. Johan Larsson, Elfsborg.

3. Erik Johansson, Malmö FF.

4. Anton Tinnerholm, Malmö FF.

5. Sebastian Holmén, Elfsborg.

Årets allsvenska mittfältare

1. Nabil Bahoui, AIK.

2. Emil Forsberg, Malmö FF.

3. Markus Halsti, Malmö FF.

4. Simon Gustafson, Häcken.

5. Jakob Johansson, IFK Göteborg.

Årets allsvenska anfallare

1. Markus Rosenberg, Malmö FF.

2. Lasse Vibe, IFK Göteborg.

3. David Accam, Helsingborg.

4. Isaac Kiese Thelin, Malmö FF.

5. Henok Goitom, AIK.

Årets allsvenska tränare

1. Åge Hareide, Malmö FF.

2. Alexander Axén, Örebro.

3. Henrik Larsson, Falkenberg.

4. Jens Gustafsson, Halmstad.

5. Peter Swärdh, Åtvidaberg.

Årets allsvenska nykomling

1. Patrik Carlgren, AIK.

2. Ludwig Augustinsson, IFK Göteborg.

3. Gustav Engvall, IFK Göteborg.

4. Carlos Strandberg, Häcken.

5. Linus Wahlqvist, IFK Norrköping.

Taggar allsvenskan

Tid för rannsakan

av Robbie Lauler

Allsvenskan 2014 – och mitt tips från i våras inom parantes:

1. Malmö FF (3).

2. IFK Göteborg (2).

3. AIK (1).

KOMMENTAR: Att hitta rätt topp tre-lag är godkänt men med tanke på Malmö FF:s överlägsenhet ser det inte helt lyckat ut att jag hade MFF trea. Å andra sidan inget konstigt tips med tanke på hur förutsättningarna var i våras. Malmö har med tanke på omsättningen bland tränare, ledare och spelare gjort en överjävligt stark säsong. Samtidigt som framför allt AIK presterade sämre än förväntat. Blåvitt kryssade tidigt bort sig från guldstriden.

4. IF Elfsborg (6).

5. BK Häcken (4).

6. Örebro SK (11).

7. Djurgårdens IF (5).

8. Åtvidabergs FF (9).

9. Helsingborgs IF (8).

10. Halmstads BK (15).

KOMMENTAR: Mittenskiktet slutade ungefär som jag tippade med två undantag: Örebro och Halmstad som presterade långt mycket bättre än jag trodde i våras. I båda fallen förtjänar tränarna att nämnas, Alexander Axén och Jens Gustafsson. ÖSK är förmodligen årets största positiva utropstecken med Crespo Kamara i spetsen.

11. Kalmar FF (7).

12. IFK Norrköping (13).

13. Falkenbergs FF (16).

– – – – – – – – – – –

14. Gefle IF (14).

– – – – – –– – – – –

15. Mjällby AIK (10).

16. Brommapojkarna (12).

KOMMENTAR: Här är mitt tips lika underkänt som BP:s och Mjällbys säsonger. Falkenberg den stora sensationen under tränaren Henrik Larsson. Även Kalmar har förstås underpresterat mot bakgrund av den fina vårsäsongen. Jag lovade att renovera om Falkenberg klarade sig kvar, så kommer det att bli. Men alla FFF-fans ska veta att fördröjningseffekten på mina jumbotips kan vara skoningslös. Fråga BP eller Bojan Djordjics basker.

Alla träd växer till himlen

av Robbie Lauler

Jag minns min första intervju med honom. Det var stort. Jag hade som ung fotbollsspelare, precis som många andra, följt och inspirerats av ”Klabbe” i både Blåvitt och landslaget. Skottet som smet strax utanför bortre stolpen mot Costa Rica VM 1990. Hur han växte till ”Baltikums Maradona” under VM 1994 och blev en av de viktigaste bronshjältarna.

Det var januari 2002. Klas var 33 år och skulle sluta med elitfotbollen. Jag hade precis börjat som fotbollsjournalist. Ett av mina tidiga större jobb för Aftonbladet. Jag ville att det skulle bli bra.

På fotograf Lars Rosengrens bild sitter han på en stubbe, armarna över knäna, bössan vilandes mot axeln, blicken riktad in mot skogen. Det är en rofylld bild. En bild av ett Sverige som inte längre finns. Klas nämner tre saker som varit viktiga i hans liv:
– Fotboll, Italien och skogen. Skogen har alltid varit min stora passion.

Jag frågade om karriären verkligen var över? Han var fri från kontraktet med Marseille men Elfsborg, IFK Göteborg och IFK Norrköping hade erbjudit nya:
– Ja, jag svär vid mina barn. Du får komma upp och skjuta mig om jag ljuger, sa Klas och skrattade på sitt karaktäristiska vis. 

I stället tänkte han spela med Ödeshög IK i division fem. Elitfotbollskarriären var över:
– Det skulle vara om Barcelona ringde och behövde mig, då lovar jag att fundera på det, flinade Klabbe.

Han hade humor. Det var en person du lyssnade på. Inspirerades av. Litade på. Tyckte om. Och då kände jag honom inte ens. Jag kan inte föreställa mig vilken förlust det måste vara för alla som stod Klas Ingesson nära.

Våren 2009 skrev jag om honom igen. Cancerbeskedet kom som en chock. Klabbe? WTF? Det var den siste man trodde att sådant bet på. ”Jag hoppas att du vinner den här fajten också”, skrev jag här på bloggen.

Han vann. Hela tiden. Varje dag. 2000 dagar och nätter i rad besegrade Klas Ingesson cancern. Han tränade till och med Elfsborg med framgång under tiden. Sjösatte ett projekt som är att av svensk fotbolls mest intressanta. Samtidigt besegrade han cancern med vänstran.

Klas Ingesson hade i början av karriären en begränsad teknisk talang. Men med okuvlig vilja och inställning i träning och match förädlades han till en av våra största fotbollsspelare i modern tid. Han var skicklig med bollen även om den gamla stämpeln emellanåt levde sitt eget liv.

Det sägs att inga träd får växa till himlen.

Klas Ingesson hade nog svarat att det beror på vilken inställning de har.

I dag har han flyttat vidare, och frågar ni mig är det bara en tidsfråga innan det växer en hel jävla skog där uppe.

Så att Klabbe kan vila i frid.

Operation: Historieskrivning

av Robbie Lauler

Redan när Sportbladets långa intervju med Friends-vd:n Thomas Perslund publicerades härom månaden tyckte jag att det osade katt.

Inget fel på intervjun, absolut inte, men jag reagerade på en formulering som återkom: Att Friends ledning inte hade svarat på kritik på två år.

Den föreföll märklig eftersom det bara i Aftonbladets textarkiv finns ett tiotal artiklar senaste två åren där just Perslund pressas på att förklara olika problem. Vilket han även gjort i en lång rad andra medier. Jag förstod snart att det var viktigt att det formulerades exakt så, att Friends ledning svarade på kritik ”för första gången”.

En omstart, en nystart.

Bilden klarnar allt mer.

Samtidigt som det raljerades och drevs med Perslunds uttalanden bland förståsigpåare och allmänt intresserade på sociala medier antar jag att artikeln fick exakt den spridning och det genomslag Thomas Perslund och PR-byrån (?) som hjälper Friends hade önskat.

Thomas Perslund använde ett vid första anblicken befängt uttryck – att Friends skulle vara ”en gudagåva”. Varför säger karln så? Det var lätt att tycka att han gjorde sig till allmänt åtlöje men måste givetvis varit noga planerat och väl genomtänkt, och inget han råkade haspla ur sig. Friends-vd:n kan säkert anklagas för mycket ogenomtänkt men nog fanns en tanke bakom intervjun, och en plan vad som skulle sägas. På Twitter och Facebook visste ironin inga gränser, och artikeln spreds precis som vd och PR-folket rimligen hoppades på. De sociala medierna och kapitalet i samma båt.

Allt kändes där och då som en del av en större räddningsaktion för Friends varumärke, ett första steg i att börja tvätta bort ett skamfilat rykte. Där strupen tycktes blottad men det i själva verket var garden som höjdes.

Det blev mer uppenbart när jag läste den normalt kritiskt inställda och ambitiösa Idrottens Affärer-bloggaren Dan Perssons inlägg i morse: ”Friends Arena, på väg mot fas 2”.

Innehållet har ett visst nyhetsvärde, nämligen att det blir Peab som tar över hela Svenska Fotbollförbundets ägarandel i fastighetsbolaget. Att SvFF skulle göra sig av med innehavet under 2014 är i sig inte nytt, det nya är Perssons tydliga spekulation att det blir Peab som tar över de sista elva procenten (även om det är just en spekulation).

Vidare skriver Dan Persson att förhandlingarna med franska Lagardère om ett övertagande av driftsbolaget snart är i hamn vilket får ses som ett logiskt antagande då allt ska vara klart innan årsskiftet. Alternativet skulle vara att förhandlingarna håller på att braka samman.

Men det är uppenbart att Dan Persson har kommit över information om vad som är i görningen men inte har hela bilden klar för sig. Den mest intressanta formuleringen är nämligen denna:
”Problemet för Friends nu handlar om bilden av arena i media och hos konsumenterna. Här finns det anledning för ägarna att ha is i magen och påbörja en relansering först när man vet att det går att leverera på alla områden. Det är klart att arenan om två-fyra år kan börja ses som den nationalarena den är skapad att bli. Det har gjorts massor med misstag med Friends. De är ältade många gånger och det finns ingen anledning att upprepa dem”.

Den relanseringen tycks i allra högsta grad påbörjad. Dels genom Thomas Perslunds långa intervju, dels genom Perssons eget blogginlägg där han plötsligt svänger från en tidigare kritisk hållning till en betydligt mer positiv. Alla journalister går att köpa, för rätt mängd information. Det ligger i journalistikens natur och behöver inte ens vara något negativt. Fas två kanske blir en succé?

Efter ekonomin är Friends största problem den usla gräsmattan. Men i Dan Perssons blogg levereras plötsligt ett häpnadsväckande påstående, att problemen är mer eller mindre över:
Rätt tydliga indikationer på att gräsmatteproblemen är på väg att bli lösta kommer också. Kan vara så illa att det rört sig om fel skötsel men nu har det kommit in mer kompetens”

Mer ingående än så utvecklas alltså inte det som på alla sätt vore en enorm nyhet: Att Friends efter tio olika gräsmattor från lika många länder (typ) plötsligt skulle ha löst alla problem.

Om det får man tro vad man vill men det slår mig att det hölls en presskonferens i Borås häromveckan. Där demonstrerades en ny form av hybridgräsmatta. Men det kanske bara råkar sammanfalla i tid.

Allt ovanstående sammanfaller i alla fall med den nyhetsintensiva period som nu väntar. Bokslut och årsredovisningar ska färdigställas, avtal ska slutas, historieskrivningen pågår för fulla muggar.

Vad alla inblandade parter lär försöka få fotbollsrörelsen att tänka mindre på är att SvFF sålde Råsundas mark för 500 miljoner kronor, löste skulder för 150 miljoner och investerade 350 miljoner i en ny nationalarena. Om några månader vet vi vad de förmodligen fick för de 350 miljonerna: Förmånen att vara hyresgäster.

Samtidigt kan ägarna Peab, Solna Stad och Fabege täcka ägarförluster genom arenastaden som ju måste bli klar någon gång.

Men har inte SvFF långt mycket bättre kommersiella möjligheter med Friends över tid än man någonsin skulle fått med Råsunda? Jo, men med 350 satsade och förlorade miljoner gäller att det finns ett landslag som levererar och fyller arenan. Annars blir Friends bara ett monument över ett förbund som satte sprätt varenda spänn utan att få särskilt mycket tillbaka.

Det får beskrivas som en god sportslig utmaning för Erik Hamrén & Co, trots allt.

Legalisering vs förbud: 960-37

av Robbie Lauler

Jag skriver om allsvenskan på bloggen, i tidningen och på nätet. Följaktligen inbillar jag mig att mina följare på Twitter – de är snart 40 000 plus alla som avföljt av olika anledningar men ändå är där och kikar emellanåt – är den typ av fotbollsfans som är intresserad av just allsvenskan.

Det är liksom ingen mening att följa @robbielauler på Twitter för att få senaste nytt om Real Madrid eller PSG eller någon annan del av den genomkommersialiserade och pengasjuka internationella klubblagsfotbollen.

Jag koncentrerar mig på svensk fotboll i alla dess former. Men det är en annan diskussion.

I dag fick jag ett förslag av en följare att göra en bengalpoll. Det var problem och elände på Borås Arena igår, en pjäs exploderade just framför en stackars brandman som riskerar att bli invalidiserad, uppskjuten avspark och förlängd halvtidsvila, hårda ord av Elfsborgs ordförande Bosse Johansson, Djurgårdens säkerhetsansvarige Mats Jonsson talade mer lösningsinriktat om polisanmälningar, långa tillträdesförbud och individer som får ta böterna.

Min bild är egentligen att fotbollen är mer överens än tidigare. Sef, SFSU och polisen jobbar tillsammans för att hitta en tillåten och laglig väg som majoriteten sedan ska kunnas enas kring (där ingår givetvis inga så kallade ”bangers” om jag ska vara övertydlig). Tyvärr inträffar skandalscener som i går plus diverse kraftutspel från allt från samordnare till journalister till klubbledare som gör att det känns som att frågan är tillbaka på ruta ett minst en gång i veckan.

Men jag tror att det går framåt, mot en en hederlig svensk gammal kompromiss.

Bengaler och pyroteknik behöver per definition inte vara ett problem även om det förstås ska hanteras varsamt. Det här var det ingen som tyckte var något problem, snarare smart och snyggt…

Skärmavbild 2014-10-23 kl. 14.54.59

 

 

 

 

 

 

…igår var det däremot problem, det verkar alla vara överens om.

Mig ger bengaler ingenting. Jag går inte på fotboll för att se pyroteknik, tifon eller lyssna på sånger – jag går dit för att jag är en fotbollsnörd. Jag vill se om Party-Janne spelar 4-4-2 eller 4-2-3-1 och hur skillnaden blir med Andreas Johansson som mittback.

Jag går dit för att se Simon Gustafson flyta fram över planen och röra vid bollen som om den vore en övermogen frukt som faller sönder om den inte behandlas varsamt nog.

Jag går dit för att se Markus Halsti äga ett mittfält, Lasse Vibe utmana en backlinje på egen hand och Kenneth Höije nolla ännu ett lag.

För att se lilla Utsikten kliva upp i eliten för att de varit smartare än många Göteborgskonkurrenter, för att se Ljungskile utmana stora Hammarby men också för att se den glädje det kommer att skapa när Bajen tar steget upp. För att se Vasalunds 03:or lära sig niomanna.

Det och mycket annat går jag på fotboll för. Oftast för att jag jobbar med fotboll.

Men det är jag det.

Jag förstår att andra går dit för andra saker, det är kanon, det gör fotbollen mer levande, attraherar fler men just elden och röken och framför allt de förbannade smällarna skrämmer tyvärr bort en och annan också.

Jag är gammal punkare och minns hur jag själv resonerade om nån jävel hade synpunkter på att man spelade musik eller drack folköl på fel ställe. Nu är jag några år äldre, och ser att båda sidor behöver kamma till sig lite i den här frågan för att komma överens. Jag tycker bilden ovan är ett bra exempel, det var inga hårda ord från myndigheter och klubbföreträdare då. Ultrasgrupperna har funnits i 10-15 år nu och behöver inte ta i så att det ser ut som slaget vid Lützen, det skapar bara massa onödig irritation och spänningar och försenade avsparkar.

På uppmaning av en av mina Twitterföljare gjorde jag i alla fall en sådan där förhatlig ”Favoritmarkera om du dricker mjölk ur glas, retweeta om du dricker direkt ur paketet”-undersökning.

Frågan löd: På allmän begäran: En bengalpoll. Pyroteknik – bu eller bä? Favoritmarkera för ”Legalisera nu!”, retweeta för ”Förbudet kvar – tuffare tag”.

Av resultatet att döma är majoriteten av mina 40 000 Twitterföljare ointresserade av frågan. Men bland de som är intresserade, är majoriteten starkt för en legalisering. På sju timmar blev ställningen 960-37. 96 procent av de som orkade engagera sig vill alltså hitta en tillåten väg.

Det behöver förstås inte säga så mycket men det stärker min inställning i frågan: Hitta en tillåten och laglig väg inför 2015, låt det sedan brinna under ordnade och kontrollerade former.

Funkar inte det, tja då får man väl pröva något annat.

Taggar allsvenskan

Allsvenska drömelvan 2014

av Robbie Lauler

Formationen är enkel.

4-4-2. Lasse Vibe och Markus Rosenberg måste med.

Därför börjar vi där, med två anfallare.

Målvakt har varit svårast, Patrik Carlgren är nog årets genombrott men har släppt in för många mål, Robin Olsen har briljerat men främst i Champions League.

This is the fuckin’ allsvenskan.

Så det får bli Kevin Stuhr Ellegaard. Ni kan kritisera mig för det valet, varsågoda.

Man vill ju ha med en sådan som Guilermo Molins egentligen men han har gjort för få matcher. Man vill ha med Anton Tinnerholm också men då skulle inte Johan Larsson få plats. Lurigt. Det blev det offensivaste valet, jag vet inte om det är rätt.

När jag tog ut vårens elva fick jag säckvis med skit från AIK:arna för att Celso Borges inte platsade, det gör han inte nu heller, inte ens nära, inte ens på bänken. Jag hade rätt där, ni hade fel, detta har inte varit Borges allsvenska år, hur grym han än var i VM.

David Accam? Ja ja ja men vem ska han peta?

Jag vill egentligen ha Alexander Axén som årets tränare men det går ju inte att komma runt att Åge Hareide har gjort det ingen lyckats med, nämligen att försvara ett guld. Axén är Årets Högmo, det är ingen dålig utmärkelse det heller.

…och tänk om Henrik Larsson räddar kvar Falkenberg, tränarkonkurrensen är hård i år.

Nog tjafsat, den allsvenska elvan 2014 är denna:

Kevin Stuhr Ellegaard (Elfsborg)

Johan Larsson (Elfsborg), Filip Helander (MFF), Erik Johanson (MFF), Ludwig Augustinsson (Blåvitt)

Nabil Bahoui (AIK), Markus Halsti (MFF), Simon Gustafson (Häcken), Emil Forsberg (MFF)

Markus Rosenberg (MFF), Lasse Vibe (Blåvitt)

Tränare: Åge Hareide (MFF).

Bänk: Robin Olsen (MFF), Anton Tinnerholm (MFF), Kari Arkivou (Häcken), Sebastian Holmén (Elfsborg), Jakob Johansson (Blåvittt), Oscar Lewicki (Häcken), Enoch Kofi Adu (MFF), David Accam (HIF), Crespo Kamara (ÖSK), Henok Goitom (AIK).

Synd att Markus Halsti är från Finland bara, annars är nog detta lag jämnbra med Erik Hamréns landslagsgäng. Zlatan i stället för Vibe, Isaksson i stället för Ellegaard, sedan snackar vi. Men utan Halsti rämnar bygget. Med Halsti i laget hade Brasilien antagligen vunnit över Tyskland i VM.

Taggar allsvenskan

Om nazismen och Johan Segui

av Robbie Lauler

Det är som det är med juridik.

Vi kan tycka att tre nazister som ska ha knivhuggit en ”färgad” man bör låsas in för gott, släng bort nyckeln.

Bevisen höll inte,

Jag har bevakat – och medverkat – vid tillräckligt många rättegångar för att förstå att om bevisningen inte håller så är det viktigare ur ett samhällsperspektiv att de misstänkta släpps fria.

Vår anklagelsepunkt kvarstår, de är nazister.

Nazister är definitionen på samhällets mest misslyckade människor.

När inga alternativ finns kvar, då blir du nazist.

Ingen föds till att bli nazist.

Det är det alternativ som kvartstår i en till drivet ond och förvirrad hjärna när du ruttnat på allt.

Idag går tre nazister fria, det juridiska samhället lyckades inte knyta dem till ett brott.

Men de är fortfarande nazister, hjältar i deras läger.

AIK:s ordförande Johan Segui myntade uttrycket ”Ge dem en kram” om supportrar som hamnat snett: Han må ha ha använt kontroversiella metoder – och det gör han fortfarande – och jag vet ärligt talat inte om han är en hjälte eller skurk men jag förstår resonemanget.

Vi har i dag nazister på våra gator, en ”färgad” man har blivit knivhuggen, tre av samhällets mest misslyckade människor stod åtalade.

Finns det en väg tillbaka?

Kanske, om vi ger dem en kram.

Vi kan och vi ska vara stenhårt principfasta i vår avsky och vårt avståndstagande mot denna vidriga rörelse som attraherar samhällets mest misslyckade men för att komma någonstans enligt Seguis logik: Ge dem värme och kärlek.

Nu mer än någonsin tidigare.

Sida 14 av 397
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB