På allmän begäran – Blåvitt eller MFF?

av Robbie Lauler

I dag går det undan.

Jag kommer ihåg en ordväxling jag hade med min kollega Simon Bank, jag minns inte ämnet men jag sa:
– Fan, det här kommer vi att diskutera länge.
Bank, som så ofta ett steg före, svarade:
– Nä. I morgon är det en Twitterstorm om något nytt.

Det går så fort idag, i medierna och i de sociala nätdiskussionerna att den ena debatten hinner knappt börja innan nästa tar vid.

”Face down”-generationen – som även många av oss lite äldre plötsligt är en del av – behöver födas. När det inte händer något på ena skärmen sträcker vi oss snabbt efter en annan.

Till och med en vanligtvis klok, gammal man som Lasse Lava kapitulerade fullständigt i Viasat-studion i går kväll där han började med att säga att matchen mot Atletico Madrid inte var någon omöjlighet för MFF, skrockade nöjt i pausen över 0-0 för att efteråt falla ut i en rasande sågning mot Ricardinho i synnerhet och försvarsspelet i allmänhet. Lasse Lava spekulerade vilt i att MFF inte tagit sig an matchen med tillräcklig respekt för motståndarna och ifrågasatte Åge Hareides och lagets fokus och förberedelser. Men om Lasse Lava hängt med på vad Hareide och spelarna sa på pressträffarna före matchen hade han sluppit spekulera. Där framgick klart och tydligt att Hareide upprepade gånger beskrev Atletico Madrid som ett av världens bästa klubblag, och att fokus låg på att stoppa kantspelet och fasta situationer. Jag förstår att man pressas att hitta snabba svar och förklaringar i en tv-studio men den riktiga analysen var ju att när Diego Simeones mannar gick på pumpen i första halvlek så skruvade de om positionerna till andra. Efter ett mentalt tungt 0-1-mål rasade MFF ihop bit för bit. Men förberedelserna? Nej du, Lasse, inget fel på dem med tanke på hur det såg ut första 45. Faktum är att Malmö har gjort fem bra Champions League-halvlekar och en dålig. Där står vi just nu.

Det är som det är med det. Tiderna förändras, inget att bli gråhårig över.

Det var mot den bakgrunden jag i förra veckan bestämde mig för att plocka upp en av svensk fotbolls eviga frågeställningar: Vilket är Sveriges mest framgångsrika klubblag genom tiderna – IFK Göteborg eller Malmö FF? Frågan har kommit och gått sedan slutet av 1970- början av -80-talet (kanske längre än så) och aktualiseras dels genom MFF:s Champions League-medverkan, dels genom att de ”kvitterade” till 18-18 i vunna SM-guld (då håller jag mig till Svenska Fotbollförbundets officiella räknesätt).

Min tanke var att ta avstamp i historien, få bekräftat att Blåvitt är Sveriges mest framgångsrika lag genom tiderna, konstatera att Malmö dominerar just nu och sedan låta reportaget glida över i hur Göteborg ska göra för att resa sig och försöka ta igen det försprång Malmö nu har skaffat. Ett klassiskt reportageupplägg som egentligen handlade mer om Blåvitt än Malmö, det var själva poängen eftersom jag tidigare i år gjort flera långa läsningar om MFF, Djurgården och AIK bland annat.

Jag insåg inte riktigt sprängkraften. En vecka senare diskuteras detta fortfarande flitigt i både IFK- och MFF-läger.

Är det inte fantastiskt som kontrast?

Men i det nya tidevarvet avkrävs även vi journalister på detaljerade svar i allt från var vi står i bengalfrågan till hur många plus senaste kebablunchen får. Så på allmän begäran, om jag får uttrycka mig lite högtravande, och helt oavhängigt att jag själv är född och uppvuxen i Göteborg och nu har bott i Stockholm i 14 år: Så här tänker jag kring vilken som är Sveriges mest framgångsrika fotbollsförening genom tiderna:

IFK Göteborg. Övriga kommentarer överflödiga.

Nästa ämne?

Taggar allsvenskan

Ursäkta, det blev ju 0-5?

av Robbie Lauler

Det är på många sätt fantastiskt att följa den här Malmö FF-resan. Därför att du ser utvecklingen så tydligt från match till annan.

Från lite lätt chockskadade mot Salzburg borta men med ett bra resultat och tro på sig själva mot Salzburg hemma.

Och 1-2 blev 3-0.

Från försiktiga, ängsliga och försvarsinriktade mot Juventus borta till en ”De är inte bättre än oss”-attityd mot Olympiakos hemma.

Och 0-2 blev 2-0.

Och i kväll, borta mot fjolårsfinalisten Atletico Madrid, fortfarande försvarsinriktade (annat vore korkat) men med modet och beslutsamheten att flytta upp laget, få längd i anfallen, komma till avslut.

Ursäkta, det blev ju 0-5?

Visst, men första målet var mer än något annat väldigt onödigt. Sedan hamnade MFF i obalans i några minuter, pressen släppte för Atletico Madrid, två snabba till och plötsligt 0-3, matchen över. I slutet rasade MFF ihop, 0-5 är inget roligt resultat.

Men vi ska inte glömma att det är en riktigt dålig halvlek av sex hittills. Jag ser det mest som ännu en nyttig lektion, en instruktion i vad som händer när man tappar fokus på den här nivån och ett kvitto på att laget behöver en bättre vänsterback och kanske börjar bli lite slitet efter en lång säsong.

Det förändrar inte helheten, att det Malmö gör just nu är väldigt imponerande.

Malmö FF har inte bara öppnat Champions League-dörren på glänt, de har rivit ner hela jävla väggen på två månader. Det är bra för Malmö FF i det korta perspektivet, i det långa är det en fantastisk nyckel och möjlighet för svensk fotboll och framför allt övriga allsvenska topplag.

Jag påstår inte att Malmö ska hota de största och bästa. Men de fick fjolårsfinalisten att känna oro i åtminstone en halvlek. I match efter match visar MFF att de förtjänar  att vara i detta gruppspel.

För Malmö FF finns inga gränser, i alla fall inga som inte går att flytta en liten bit i varje match. Det gjorde det inte för IFK Göteborg på 1980- och -90-talet heller. Det behöver aldrig finnas några gränser för svensk klubblagsfotboll. Malmö FF har påmint alla om det.

Tiden då svensk fotboll på avstånd betraktade Champions League och Europa League som ointagliga fort är för alltid förbi. Det är bara för någon annan att plocka upp handsken och bli nästa lag som tar sig dit. Annars kommer Malmö att göra det igen.

Svensk fotboll har gått in i en ny fas även om det kanske inte känns så just i kväll.

Om den historiska matchfixningsdomen i Jönköping

av Robbie Lauler

Den åtalade 24-åringen friades men kan ändå dömas till två års avstängning av Svenska Fotbollförbundets disciplinnämnd.
Logiskt?
Ja, faktiskt.

Att 24-åringen som stod åtalad för grovt givande av muta skulle frikännas hade inte ens gett pengarna tillbaka om det gått att spela på utfallet.
Jönköpings tingsrätt tog fasta på att inte någon av de tre IFK Värnamo-spelare som utsattes för mutförsöket vittnade om att de pratat pengar med 24-åringen. Pengar nämndes först vid ett möte med två andra okända män.
Inte ens insatsen tillbaka på två satsade backar läsk, som sagt.

Men sista ordet är inte sagt i den här historien:

Dels kan åklagaren välja att överklaga vilket skulle vara intressant eftersom det fortfarande finns många stenar att vända på även vad gäller IFK Värnamos roll i härvan.

* Dels ska SvFF:s disciplinnämnd säga sitt en gång till. De har redan stängt av 24-åringen i två år men beslutet är interimistiskt. Nu plockas det upp igen eftersom ny information har tillförts.

Att 24-åringen – som är hemmahörande i en mellanhög fotbollsdivision – frias för grovt givande av muta är en sak: Det disciplinnämnden har att ta ställning till är om han  m e d v e r k a t  till att försöka få IFK Värnamo-spelarna att lägga sig.

I domen slås nämligen följande fast:
”Tingsrätten finner mot denna bakgrund övertygande visat att XX (den åtalade) var den person som träffade XX, XX och XX (IFK Värnamo-spelarna) på den aktuella parkeringsplatsen i Värnamo och där ställde frågan till spelarna om de var intresserade av att medverka till en läggmatch mot GAIS den 13 september 2013”.

Jag blir inte förvånad om Khennet Tallingers disciplinnämnd kommer fram till att den tvååriga fotbollsavstängningen kvarstår men jag tycker det är klokt att frågan prövas igen.

Det ser kanske ologiskt ut vid första anblicken men så länge disciplinnämnden gör en ny prövning, med den nya information som finns tillgänglig, är det faktiskt fullt logiskt att idrottsförbund och domstolar kan komma till olika beslut eftersom de inte nödvändigtvis tittar på exakt samma sak.

Rättsprocessen har fått stor uppmärksamhet och säkerligen varit jobbigt för alla inblandade. Att 24-åringen frias för grovt givande av muta förefaller klokt mot den bevisning åklagaren presenterade.

Men att något hände kring den aktuella matchen står bortom allt rimligt tvivel. Därför är fotbollen och idrotten den stora vinnaren. Ju mer uppmärksamhet sådana här saker får, desto besvärligare att genomföra i det fördolda i framtiden.

Jag tror att många idag har dragit öronen åt sig, både lättledda och dåligt betalda fotbollsspelare och de kriminella nätverk som tycks anstränga för att förstöra idrotten.

DETTA HAR HÄNT

* Tre spelare i IFK Värnamo ska ha först ha blivit erbjudna pengar, sedan pressade och till sist hotade för att förlora med två mål mot Gais i superettan i fjol. Matchen slutade 2-0 till Gais men var polisanmäld redan två dagar före avspark.

* Polisen kom senare en 24-årig man på spåren som åtalades för grovt givande av muta men på onsdagen friades han av Jönköpings tingsrätt.

* Tingsrätten konstaterar att 24-åringen hade ett möte med spelarna men att pengar aldrig nämndes. Pengarna nämndes först vid ett möte med två andra, okända män. Vid det mötet närvarade aldrig 24-åringen. Åklagaren lyckades aldrig bevisa någon koppling mellan 24-åringen och de okända männen, enligt en enig tingsrätt.

Kan Nanne locka Rasmus Elm till Söder?

av Robbie Lauler

Malmö FF är Sveriges mest framgångsrika fotbollsförening just nu. De har under ett par år haft också haft allsvenskans högsta omsättning (182 miljoner 2013).

MFF:s matchintäkter ökade 2013 till 43 miljoner kronor – sponsor- och reklamintäkter låg kvar på drygt 62 miljoner – medan souvenirförsäljningen ökade till 11,5 miljoner kronor.

Publiksnittet låg 2013 på 16 000 åskådare på Swedbank stadion, en arena MFF äger till 75 procent men samtidigt bär stora ränte- och amorteringskostnader för.

Hammarby – som precis besegrade Östersund med 4-2 efter tre mål av Nahir Besara – gör i år sin första hela säsong på Tele 2 Arena. Deras publiksnitt närmar sig på 20 000 per match. Det ska bli väldigt intressant att läsa bokslutet för 2014.

När det gäller Bajen pratar många om betydelsen för allsvenskan utifrån att de skulle höja hela seriens publiksnitt: Dels genom hemmapubliken, dels genom att det blir ytterligare ett lag med stort bortafölje.

Det är nog dags att börja prata om den ekonomiska kraft som är på väg upp också. Mellan 2012 och 2013 ökade inte Hammarbys intäkter, de sjönk från 57,5 till till 55,9 miljoner (exklusive spelarförsäljningar) men det lär se annorlunda ut efter den här säsongen. Och framför allt kommande år om föreningen spelar korten rätt.

När jag intervjuade MFF:s ekonomichef Henrik Carlsson och vd Niclas Carlnén varnade båda för Bajen på sikt, även om varken de eller jag vet exakt vad årets publiksuccé betyder rent ekonomiskt.

Utmaningen om Hammarby når allsvenskan blir att hålla i framgångsvågen, så att det inte plötsligt tvärvänder och allt hamnar i gungning för att starten är för dålig. Det svänger fort i fotboll, och särskilt i storklubbarna.

Därför behöver spelartruppen spetsas till ordentligt. Hammarby är i dag kvalitetsmässigt på jämn nivå med Gif Sundsvall och Ljungskile, två lag ingen skulle tippa särskilt högt om de också går upp i allsvenskan.

Sportchefen Mats Jingblad har säkert redan spanat in både Jonas Lindberg och Markus Gustafsson, och kanske ett par till från Ljungskile, men Bajen skulle må bra av ett par namn med erfarenhet från riktigt hög nivå.

Kan Nanne Bergstrand kanske locka Rasmus Elm till en nystart på Söder? Det var nog inte för inte som Nanne lyfte fram Rasmus som den bästa spelare han någonsin tränat i Olof Lundhs podd. Mittfältarens kontrakt med CSKA Moskva går ut till sommaren men han har inte tränat med klubben nu i höst på grund av sina sjukdomsproblem. Är jag för fantasifullt lagd om jag får ett plus ett till två där?

Taggar superettan

I am Finland

av Robbie Lauler

Har tillbringat helgen i Jönköping, bland annat för att skriva det här reportaget och den här sidotexten, om matchfixningshärvan som rullats upp runt IFK Värnamo och polisens mobiltrafikanalys. Historisk rättegång i Jönköpings tingsrätt på måndag, jag är på plats och kanske till och med liverapporterar, vi får se.

…tyvärr är intresset för den typen av mer granskande sportjournalistik extremt lågt. Jag måste nog hålla med chefredaktör Jan Helin: ”Folk säger att de vill läsa en sak, sedan läser de något helt annat”. Men jag kämpar på, jag tycker det är roligt att jobba med lite mer grävande och längre saker, det är utvecklande. Och framför allt: Det behövs samhällsbärande journalistik även på sportsidorna.

På hotellet tidigare under kvällen kopplade jag av i bubbelpoolen, följt av bastun. När jag satt där och svettades vinglade en tungt salongsberusad man in, helt näck, med en pilsner i näven. Efter ett tag grymtade han missnöjt och pekade på hinken med vatten. När jag tömt det mesta över aggregatet grymtade han igen, nu mer avslappnat. Själv har jag aldrig varit någon stor bastubadare och fick strax fly. Precis när jag bytt om och skulle lämna omklädningsrummet kom mannen ut för att fylla upp hinken. Han pekade på sig själv, skrattade och sa: ”I am Finland”.

Det var dagens mest överflödiga kommentar.

Skämt åsido, man ska väl inte raljera kring fördomar på det här sättet men historien är sann in i minsta detalj. Det verkade vara en skön lirare dessutom.

Två dagar i Jönköping har annars inneburit två besök på två av stadens många kebabrestauranger. Här har ni betygen:

*Evergreen åt jag en kebabpizza vid namn Batman (kebabkött, skinka, sås). Ett utmärkt namn på en pizza förstås, och jag blev inte besviken. Den går dock inte in på min topplista. Det blir L L L för den goda intentionen och ett grundkoncept jag sympatiserar med men råvarorna höll inte samma klass.

*San Marino dagen efter blev det en vanlig, rak standardkebab och betyget stannar på L L L där också. Bättre råvaror men inget sting i såsen.

Om Malmö är Sveriges bästa kebabstad, Stockholm den sämsta och Göteborg har ett par enskilt starka kort men saknar Malmös bredd så bedömer jag Jönköping som en intressant utmanare. Men det finns en hel del att jobba på.

Är inte det här en fotbollsblogg?

Jo just det, det var Sverige-Liechtenstein det skulle handla om. Johan Elmander i stället för Branimir Hrgota var snackisen i startelvan, och det var fascinerande att på avstånd betrakta hur fans och experter slet sitt hår i förtvivlan över detta på Twitter. Inför en match mot Liechtenstein, alltså. Liechtenstein.

Jag tycker precis tvärtom.

Varje beslut Erik Hamrén tar som inte kan anklagas för att vara rakt igenom populistiskt bör hyllas. Om Zlatan är förstaforward, Ola Toivonen andraforward, Johan Elmander tredjeforward och Branimir Hrgota fjärdeforward, och de två första saknas, då är det klart att Elmander ska starta. Dessutom passar han på många sätt bättre till den förväntade matchbilden. Nä, den här gången var det Hamrén som visade ledarskap medan experterna gick på den populistiska linjen. Jag är helt övertygad om att internt bland spelarna var detta Hamrén-beslut logiskt, givet och självklart. Däremot hade det nog suckats och gnisslats en del om förbundskapten ”gjort som journalisterna vill” ännu en gång. Sedan att Elmander blev för stillastående och isolerad är en annan sak. Det var hans och lagets brist i matchen, inte ett felbeslut av Hamrén.

Om jag skulle haft någon synpunkt på startelvan, vore det varför inte Sebastian Larsson spelade högerback i stället för Pierre Bengtsson. Det är konstigt på riktigt (om det nu inte var så att Larsson sa nej).

Men ska man inte satsa ungt och nytt? Det kan man absolut göra. Nabil Bahoui gjorde bra ifrån sig senast, Emil Forsberg i dag. Men det är ingen naturlag att nya spelare måste starta för att växa in i en landslagskostym. Det fungerar utmärkt med ett relevant inhopp, och till slut fick Hrgota sina 25 minuter och skapade bra chanser – men inga mål – mot ett utspritt, tröttkört och svagt motstånd. Hans tid kommer.

Sverige vann med 2-0, Forsberg skulle varit med i målprotokollet, Erkan Zengin och Jimmy Durmaz gick för tredje matchen i rad i främsta ledet för det nya svenska landslaget, Zengin snodde en frispark från Kim Källström av bara farten, succéexperten Anders Svensson bjöd på en gräslig ordvits, till slut sköt Liechtenstein ett skott på mål, Jarelind bommade Svenssons helikopterfint-skämt och det lät som att de drygt 20 000 på Friends till och med sjöng emellanåt.

Det var en helt okej kväll framför tv:n nu när det inte gick någon Beck-film på fyran.

Rör på fötterna!

av Robbie Lauler

Såg Sverige-Ryssland framför tv:n och kan inte påstå att jag är särskilt besviken. På förhand kändes det som en match som borde sluta 0-0 eller 1-1. Det gjorde den.

Sverige utan Zlatan Ibrahimovic, Albin Ekdal och en vänsterback som högerback är inte bättre, inte ens på hemmaplan, och inte mot ett Ryssland som emellanåt såg rätt oorganiserade ut för att vara tränade av Fabio Capello.

Sebastian Larsson sköt straff i fel skor och fel höjd, och med facit i hand borde Kim Källström snott åt sig bollen.

Jimmy Durmaz och Pontus Wernbloom var bra, Nabil Bahoui gjorde en helt okej tävlingslandskampsdebut men bäste svensk hade jag sällskap av i soffan: tv-experten Anders Svensson.

Jag vet inte om han går hem i alla stugor men för oss som har spelat en del fotboll är han klockren. Han famlar inte efter starka åsikter eller spetsiga teorier, Anders förklarar lugnt och någorlunda pedagogiskt varför det blir som det blir, vad som är bra respektive dåligt samt petar in någon intressant och rolig detalj här och där (som när Anders påpekade att stängt tak passade Kim Källström bra). Detaljerna borde han bjuda på fler av men han har många landskamper kvar att kommentera så det blir tid för det också.

…rätt lustigt egentligen, Anders har varit med i landslagssammanhang sedan 1999, nu är det 2014 och ändå landar man i slutsatsen att Anders var bäst efter ännu en match.

Sämst var försvarsspelet på Rysslands 1-0-mål. Kan inte påminna mig om att jag har sett särskilt många så enkla mål på den här nivån. Ska man hänga någon får det bli Andreas Isaksson. Hans ingripande var så lökigt att till och med en VM-94-hjälte kändes sig manad att skicka mig ett SMS: ”Man pratar om att försvarsspelare ska avstyra skott. Om försvarsspelet är som många vill så behöver man inte ha någon målvakt. Det var knappt styrfart på bollen som ”Isak” släppte in. Flytta på fötterna!”.

Jag brukar försvara Andreas Isaksson i vått och torrt mot förvirrade troll som tror att det avgörande för en fotbollsmålvakt är vad han gör med bollen vid fötterna men här får jag nog hålla med kritikerna: Rör på fötterna!

Ny chans på söndag, hemma mot Liechtenstein. Det känns väl inte glödhett, nej. Ändå är Sveriges chanser fortsatt goda att nå EM i Frankrike eftersom det är så EM-kvalen fungerar nuförtiden. Vilket tyvärr gör dem tämligen ointressanta.

Nu ska jag åka till Jönköping, ta in på hotell och sträckläsa Torbjörn Nilssons nya bok Förstå spelets idé. Det kallar jag en helg det.

Taggar landslaget

Om SVT:s granskning av tillträdesförbuden

av Robbie Lauler

Har ägnat en stund så här på kvällskvisten åt att sätta mig in i turerna efter SVT:s granskning hur tillträdesförbud tillämpas inom svensk fotboll.

Det har min själ inte varit helt lätt.

Det är från början en ganska omdiskuterad fråga där många vill peka på bristande rättssäkerhet, till exempel.

Jag har inga ambitioner att med detta blogginlägg redogöra för alla delar i granskningen, det är SVT:s story och mig veterligen har den inte slagits upp särskilt stort av andra medier eftersom första inslaget var relativt otydligt (upplevde i alla fall jag).

TT följde upp en annan av SVT:s vinklar och den publicerades däremot i många medier. Det handlade om Gais som gett sin version på egna hemsidan.

Johanna Lerneby, som gjort granskningen, är vad jag har förstått genom åren en kompetent grävande reporter och journalist. Jag har inte hittat bevis för att sakuppgifter eller tillvägagångssätt varit felaktigt i det publicerade materialet men om klubbar och supportrar anser det, så finns Granskningsnämnden till för att reda ut just sådant. Det går att anmäla via länken ovan. Med tanke på det höga tonläget i diskussionen vore det faktiskt intressant om det prövades. Jag tror nämligen att utgången av en sådan granskning skulle få ett ganska stort nyhetsvärde med tanke på engagemanget vi ser i sociala medier.

I alla fall.

Jag tycker det är bra när skickliga, grävande reportrar utanför sportredaktionerna granskar idrotten. Det uppmuntrar jag gärna, mer sånt. Svensk fotboll bör inte vara en verksamhet som är rädd för att bli granskad, tvärtom. Svenska elitfotbollsklubbar måste klara att bli hårt granskade, det kravet tycker i alla fall jag att man kan ställa.

Däremot har jag över tid – just när det gäller den här typen av ämnen – ofta fått känslan att journalister och tyckare som befinner sig en bra bit ifrån idrotten har en inställning som lite förenklat kan beskrivas som: ”Nu ska vi dra ner brallorna på fotbollen och visa att den inte alls gör något åt våldet och risksupportrarna”.

Och nog fanns det en tid då det gick att kräva väldigt mycket mer av klubbar och föreningar, intresseorganisationer och förbund. Men den upplever jag nog är förbi om vi ska tala i generella termer.

Egentligen är det fullständigt självklart men allmänjournalister tycks ibland glömma denna självklarhet: Dagens genomkommersialiserade och stenhårt mediebevakade elitfotboll vill ju för guds skull inte ha våld eller bråk vare sig på eller runt arenorna, eller för den delen supportrar som slåss i grusgropar och på krogar i föreningens namn mot andra våldsmän.

Det säger ju sig självt att det är negativt för precis allt en fotbollsklubb sysslar med. Vad skulle vara uppsidan med att resonera i termer ”Nåja, lite våld har ju ingen dött av” när det var precis vad som hände så sent som i den ohyggliga tragedin under allsvenska premiären när en Djurgårdssupporter misshandlades till döds? Jag förstår inte inställningen jag ibland möter bland journalister som inte jobbar med fotboll eller ishockey, att våld och stök skulle vara något klubbarna mest ryckte på axlarna åt.

Sedan går det självklart att hitta fall om man gräver skickligt och djupt där saker har gått fel, misstag gjorts och någon förening valt en annan linje för de anser att den faktiskt är bättre i just det fallet med mera, och så vidare. Men jag upplever att anslaget och avtrycket Lerneby och SVT satte är just att klubbarna nog egentligen mest struntar i om det bråkas och stökas.

Det är en allvarlig anklagelse och felaktig bild, är min subjektiva bedömning efter 13 år som fotbollsjournalist.

Har han flyttat hem ännu, Zlatan?

av Robbie Lauler

Han såg faktiskt inte särskilt engagerad ut där på Parc des Princes när PSG sänkte Barcelona. Och Helena Seger behöver tydligen en ordentlig arenaupplevelse för att slita sig från smartphonen.
Så vad säger ni, är det inte dags för Zlatan Ibrahimovic att flytta him?
Den där jävla Champions League går ju tydligen inte att vinna även från Malmö nuförtiden.

Med ytterligare tio miljoner in på kontot, och hopp om ännu fler framöver, kan Malmös intäkter stiga bortom 250-miljonerssträcket totalt. Det är möjligt att skattmasen ska ha lite mer än föreningen först trodde men MFF har råd med det också.

Även rankingpoängen trillar in och hur var det nu – bra eller dåligt för svensk fotboll?

Zlatan Ibrahimovic i allsvenskan, bra eller dåligt för svensk fotboll?

Ja, jag är seriös.

Zlatan har visserligen muttrat om att han aldrig ska spela i allsvenskan igen men det gjorde väl Henke Larsson också i många år. Sedan ändrade han sig, och grät av glädje och tacksamhet när Helsingborgsfansen firade hans sista match på Olympia.

Tiderna förändras, det blåser nya vindar i svensk fotboll och då kan vi lika gärna låta oss svepas med.

Malmö FF dominerar snacket i fotbollsvärlden just nu – från New York Times till Gnagarforum. Allt medan Markus Halsti firade segern mot Olympiakos på Burger King.

Som en mästare, eller hur är det fansen brukar säga?

Halsti och Ibrahimovic i samma fotbollslag, det finns länder som skulle pantsätta sina oljekällor för att få se det hända.

Zlatan Ibrahimovic och Markus Rosenberg på topp i Malmö FF:s representationslag, bättre sent än aldrig. Skulle Åge Hareide hitta ett nytt taktiskt genidrag i att spela med en forward får han väl gå ner på högerbacken.

Zlatan alltså.

Skämt åsido, Hareide spelar alltid med två forwards.

Så småningom ska Simon Bank dela ut guldbollen och även om Blåvitt låg bra till i måndags tror jag att Rosenberg har seglat upp som favorit nu.

Eller som det låter på fotbollsarenor runt om i Europa som vill se mål: ”Ge Mackan bollen”.

Jag tror ju inte Zlatan skulle spela gratis men gör upp ett kontrakt där han får en miljon för varje allsvensk arena han säljer ut så är det åtminstone 30 millar per säsong.

Om vi ska vara helt ärliga, seriösa och uppriktiga: Det kanske är en omöjlig dröm att få se Zlatan Ibrahimovic spela allsvensk fotboll igen men oddsen har åtminstone inte försämrats.

Tiderna förändras, det går fort i hockey och som MFF-fansen skulle uttrycka det:

Har han flyttat hem ännu, Zlatan?

Mästarna från Malmö det är ni

av Robbie Lauler

Det föll ett stilla regn över Malmö när vi vandrade bakom MFF-supportrarna genom Pildammsparken. Vi hade precis stannat till vid Midos livs och bunkrat upp med två dosor snus (man vet ju aldrig vad som händer) och bakom mig i kassakön överhörde jag två tonårstjejer:

– Såg du matchen i går?

– PSG-Barcelona?

– Ja.

– Den var fet.

Det skulle bli fetare.

Eftersom det pratas Champions League i Champions League-staden vände jag mig om och frågade om de inte skulle se den riktiga matchen.

– Jo, på tv, svarade tjejerna.

Det sägs att Malmö hade kunnat sälja tre gånger så många biljetter som de 20 000. Ändå har priserna hållits nere för fansen: Säsongskortsinnehavare och medlemmar har kunnat handla paket till samtliga tre hemmamatcher för 600 kronor.

Jag frågade tjejerna hur de trodde att matchen skulle sluta.

– Inte vet jag, sa den ena.

– Vi kan inte se in i framtiden, sa den andra.

Det är många som har tävlat i att döma ut MFF:s chanser under den här resan. Som Lasse Lava, Viasat (”De klarar inte närkampsspelet i Europa”). Som Markus Johannesson, SVT (”De hade tur”). Som Magnus Sjöholm, författarlandslaget (”De kan inte stå i mur”).

Men inte i kväll, inte i Malmö.

I pressrummet var det mer journalister och tv-folk än på en svensk landskamp. 160 stycken om vi räknar in de sändande kanalernas personal.

MFF hade till och med förstärkt organisationen med Ester Kristiansson från Svenska Fotbollförbundets pressavdelning. Ingen dålig Champions League-värvning.

Alla var där.

Till och med Anders Lindblad från Svenska Dagbladet som lagt ner sin sportredaktion.

Plötsligt gick jag rakt rakt in i en bröstkorg.

– Daj har jag inte sett på länge, var har du hållit hus? undrade Glenn Strömberg.

– Ja det är inte jag som far runt i Europa på de stora fotbollsarenorna, här hemma bevakar vi fotboll på gräsrotsnivå, sa jag.

Fast inte just i kväll.

Det slog mig att jag aldrig har jobbat på en Champions League-match tidigare. På 1990-talet hade jag klippkort till Ullevi fast inte i yrkets vägnar. Dagen efter Estonia sjönk, det var tveksamt om matchen skulle spelas men Blåvitt slog Barcelona med 2-1, Magnus Erlingmark och Jesper Blomqvist gjorde målen.

Det har visserligen spelats Champions League-fotboll i Sverige efter det. AIK:s Nebojsa Novakovic har gjort snyggare mål mot just Barca och Nicklas ”Liatorparn” Persson gjorde det senaste Champions League-målet för ett svenskt klubblag, Helsingborg mot PSG.

Nu, 14 år senare, är det dags att lägga ett nytt namn till vårt kollektiva fotbollsminne:

Tvåmålskytten Markus Rosenberg.

Här och nu minns vi förstås en hel del annat också:

Magnus Erikssons vänsterfot.

Isaac Kiese Thelins huvudspel.

Emil Forsbergs förstatouch och balans.

Erik Johanssons långa ben.

Robin Olsens reflexer.

Och så en sådan som Markus Halsti då, som det bara finns en av i Finland, världen och i Champions League.

Malmö FF mot Olympiakos på det som i de här sammanhangen kallas Malmö New Stadium, med reklamskyltar för ryska Champions League-partnern Gazprom, dock inga Greenpeace-aktivister.

En journalist från någonstans gick runt för att samla ihop tips. Mitt blev 2-2.

– Båda lagen kommer att göra mål.

Jag hade fel.

Drygt tusen Olympiakos-supportrar var på plats, MFF-klacken lät dem hållas till det närmades sig avspark., sedan mullrade det på som vi har börjat vänja oss vid:

Till attack! 

Kämpa på! 

För vår färg är himmelsblå.

Hela vägen ska vi gå.

Och sedan SM-guldet nå.

När spelet väl var igång infann sig den nerv som endast uppstår när två lag på samma nivå möts. Två lag skickliga nog att spela hem segern med tjusningen i en fråga ingen där och då kan svara på: Vem ska göra det?

Malmö FF har inte gått till Champions Leagues gruppspel för att ta reda på hur det är vara i Champions Leagues gruppspel. De har gått dit för att ta sig vidare till slutspel.

Den här gången med Åge Hareide-draget att spela 4-4-2 med Magnus Eriksson till höger på mittfältet. Ett drag Hareide skickligt hade maskerat genom att testa Eriksson på positionen först i andra halvlek mot Mjällby i helgen. Nu i ytan där Ibrahim Afellay aldrig föll ner, framför offensivt skicklige Arthur Masuako som oftast har blicken på offensiv planhalva.

Eriksson skapade sig själv utrymmet, vände inåt, la upp för vänstern och nådde Markus Rosenbergs huvud. Det som gav mål mot Mjällby, det som borde gett 1-0 till MFF redan 25:e minuten Olympiakos.

En individuellt skicklig men dåligt organiserad motståndare skulle släppa till fler chanser. Thelin kunde helt oattackerad skarva vidare en rensning från Robin Olsen, och när mittback och målvakt inte kunde bestämma sig för vem som skulle ta bort bollen, bestämde sig Markus Rosenberg för att skicka den i mål.

På läktarna viftade folk med halsdukar och tröjor. Dimman vilade över arenan. Det var nästan så du saknade en bengal eller två, där och då.

Det skulle spelas en andra halvlek också. Olympiakos ännu lite mer oorganiserade, Malmö FF lite tröttare, lite öppnare men aldrig ur formation. Fler chanser. Fler räddningar av Robin Olsen. Ett långt ben av Erik Johansson igen, nu på mållinjen.

Arthur Masuaku, Olympiakos vänsterback, är en Ricardinho utan den 50-procentiga felprocenten. Det är alltså en hyllning till båda men i andra halvlek fick Anton Tinnerholm till slut stopp på honom.

Olympiakos blev allt mer frustrerade, även deras utsända på pressläktaren. När Giannis Maniatis gick omkull mot just Tinnerholm i straffområdet och varnades för filmning flög en journalist (?) upp från bänkraden framför oss och hötte med näven och skrek. Han hade nog rätt men till ingen större nytta.

Jimmy Durmaz byttes in till applåder från hemmaklacken. Åge Hareide tog av sig kavajen och kopplade på fembackslinjen. Enoch Kofi Adu sopade vidare strax framför. Magnus Eriksson byttes ut till ännu högre jubel, in kom Pawel Cibicki, 20, som röjde undan ett par greker och Rosenberg sköt 2-0 – för spänningens skull via kryssstolpen.

Tio miljoner in på kontot – katjing.

60 millar till när Thelin och Filip Helander säljs i januari.

Eller förlåt, Malmö FF laddar väl för åttondelsfinal då.

”Mästarna från Malmö här är vi”, sjöng Champions League-staden så det ekade ut i fotbollsvärlden.

Mästarna från Malmö det är ni, nickade vi andra.

Agenternas inflytande minskar

av Robbie Lauler

Läsare av denna blogg vet att jag då och då hamnar i konflikt med den moderna nätjournalistiken. Det ser jag som en skyldighet för oss som blivit lite till åren och inte behöver fundera över positioner och karriär på samma sätt som när man var ung och hungrig.

Allt är förstås inte negativt med den nya utvecklingen. En positiv effekt är att agenternas inflytande har minskat. Eller positiv och positiv, det kan man tycka vad man vill om, det finns i alla fall en förändring att notera här.

Nämligen just det att agenternas inflytande över svensk fotboll har minskat.

Det hänger ihop med att en nyhet inte längre är värd lika mycket. För sportbladet.se spelar det ingen större roll om det är fotbollskanalen.se eller expressen.se som avslöjar något – det skrivs snabbt på vår sajt, för våra läsare. På samma sätt jobbar förstås expressen.se och fotbollskanalen.se om det är sportbladet.se som brejkat en bra story.

Förut sparades nyheterna till papperet, att vara nyhetsjägare var ett hedersuppdrag, tidningen sålde bra över tid om läsarna visste att de fick senaste nytt bara där. Det här existerar inte längre, i dag köper du en papperstidning för att du gillar känslan eller paketeringen och sorteringen av gårdagens viktigaste händelser.

Som exempel kan vi ta utmärkte DN-journalisten Niklas Orrenius nyhetsbomb om Skånepolisens olagliga romregister. 90 procent av alla som läste om det gjorde det via aftonbladet.se. Förutom i journalistkretsar är det säkert få som vet att det var DN som var först med scoopet, ännu färre som vet att det var den gode Orrenius som gjorde allt jobb.

Så ser medielandskapet ut. Självklart vill alla ha en ”Orrenius” på redaktionen men räknat i kronor och ören betyder det inte lika mycket längre.

I alla fall. På den tiden tidningen stod och dog med att vara först med grejer, och nu håller vi oss till sportjournalistiken här, var reportrarnas relation till agenter en högst central del. Been there, done that. Det handlade om att skaka fram så mycket exklusiv information som möjligt, och inget fel med det. Men det innebar också att agenterna hade ett visst grepp över informationen som kom ut. De kunde påverka vad som skulle publiceras, när, hur och varför. Eftersom de satt på informationen, och eftersom nyhetsjägarna var beroende av ny exklusiv information även nästa vecka.

I viss mån förekommer detta fortfarande på sajterna men det är snudd på en marginaliserad del av verksamheten inbillar jag mig.

Det kan å ena sidan tyckas vara dåligt för den enskilda spelaren men positivt för klubbarna eftersom agenten ska företräda spelare mot klubbar. Det har i alla fall inneburit en klar och tydlig förändring då agenternas inflytande över svensk fotboll har minskat avsevärt. I dag behöver ingen bry sig om vad agenter tycker och tänker om saker och ting så länge du ägnar dig åt god journalistik och följer de pressetiska reglerna. För om nyheten hamnar på expressen.se först spelar egentligen ingen större roll – fem minuter senare ligger den på aftonbladet.se.

Och vice versa.

Det här gäller förstås även klubbledare och andra i maktposition som tidigare haft en stor fördel av att medierna tävlat om att ta del av deras information först och exklusivt, och därmed säkerligen i många fall tvingats till vissa eftergifter kring hur nyheten beskrivits.

Sedan om detta i sin tur har ökat mediernas makt får någon annan spekulera i, och huruvida det i så fall är bra eller dåligt för svensk fotboll. Jag tror nog att det är bra.

Sida 15 av 397
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB