Pratade precis med en lätt bakfull Niva, nyss hemkommen från London och Tottenham-Arsenal i ligacupen.
– De vann va?
– 5-1 för fan!

Bosse Nilsson tar över Helsingborg och det är naturligtvis en paniklösning, men förmodligen en bra paniklösning eftersom HIF inte lyckats locka någon tränare. Det man möjligen kan reagera på är att det var sportchef Nilsson som hade uppdraget att hitta en ny tränare – och han hittade tränare Nilsson. Men men…det kommer väl något nytt till sommaren.

Sverige möter Ukraina och Slovenien i genrepen inför EM och jag kan tänka mig att Lagerbäck är nöjd med Ukraina som motståndare…kanske inte lika nöjd med Slovenien.

Annars? Tja, ”Foppa” har gått på is och handboll på TV, snart hög tid att gå hem för att lägga sig i soffan framför några 24-avsnitt. Tänkte knäcka säsong tre för att sedan gå på Californication. Alla tipsar ju om den.

Abbas Hassan, andremålvakten som eventuellt ska bli tredjemålvakt, måste ha sjätte sinne för hur man når genom bruset. Sällan har väl en andremålvakt som eventuellt ska bli tredjemålvakt fått så mycket spaltutrymme i alla möjliga medier.

Apropå media verkar min analys härom månaden stämma ganska bra hur samspelet mellan Juventus och deras knähund fungerar. ”Detaljer kvar”, rapporteras det om i dag samt en prislapp på 7,2 miljoner.

Ledstjärnan i stor och ganska intressant intervju i nya numret av sportmagasinet S under rubriken ”Kalla mig aldrig wanker”. Ett bra sätt att skaffa sig ett nytt smeknamn.

Nästa landslagsresa blir Turkiet i början av februari. Lagerbäck ska testa nytt folk och jag vill först och främst se Marcus Berg, Sebastian Larsson, Samuel Holmén, Jonas Olsson och Alexander Farnerud. Jag vill inte se Daniel Andersson, Andreas Johansson eller Rade Prica. Zlatan, Ljungberg och Mellberg kan få ledigt.

Äntligen hemma efter många om och men. SAS-flyget från Heathrow var givetvis försenat, vi satt och väntade i kabinen i en och en halv timme medan piloten fixade sin syrgasmask och jagade slottid.

Väl uppe i luften lät han hälsa via högtalarna att vi i economy kunde få köpa smårgåsar och kaffe av flygvärdinnorna – tänk jag som trodde att SAS skulle bjuda på brödbiten efter ha försenat ett hundratal passagerare, men icke.

SAS ligger just nu på tredje plats på min topp tio-lista över sådant som ofta gör en irriterad, för att inte säga förbannad, tätt följda av min trådlösa router som måste ha rostat igen av två veckors semester.

På Heathrow köpte jag i alla fall Sicko, Gudfadern-boxen och Deliverance för knappt 400 kronor, samt en bättre femtonårig Laphroaig. Att utöka min samling med dessa guldkorn gjorde mig på något bättre humör.

Till sist ett mejl från farsan:
Hej Robert!
Skönt att du är hemma igen!
Ja dessa korkade amerikaner! Den romen måste ha varit gudomlig! Kan du inte gå till USA:s ambassad och få ersättning, eller att de flyger in en likadan flaska med diplomatpost. Då kan vi ju få njuta av den ändå! Värt ett försök i alla fall.
/Farsan

Nu ska det bli skönt att sova.

Jag hade packat in den dyra romen – som min svenske vän Lars i Costa Rica fixat till farsan – i både papper och kläder. Jag hade lagt den i den stora resväskan, den som INTE är handbagaget. Jag blev alltså inte särskilt orolig när damen i inchecken tittade misstänksamt på mig och undrade om jag hade nån alkohol i väskan.
– Yes, one bottle of costarican rum.
– Then you have to open your bag, please…

Sedan såg jag inte mycket mer av den romflaskan. Flyger man United Airlines måste alla spritflaskor paketeras in i ett särskilt, vätskeuppsugande papper, och den enda affären i LA som sålde detta papper hade stängt på söndagar, upplyste damen i inchecken.

Amerika är ju fantastiskt!

Jag gjorde ett tappert försök att smuggla in flaskan via handbaget men ertappades och fick lämna ifrån mig den fina och högst personliga presenten. Övervägde ett tag att sänka den på stående men det hade blivit en jobbig flygresa då – för mina medpassagerare…

Nu sitter jag här och filar på en topp tio-lista över sådant som ofta gör en irriterad, för att inte säga förbannad:

1. Flygresor.
2. Flygpersonal på amerikanska flygplatser.
3. –
4. –
5. Legitimeringsregler på amerikanska pubar och restauranger.
6. –
7. Madsen.
8. –
9. –
10. –

Förslag?

Till sist; mina tankar om årets januariturné. Har jag rätt?

Då har man kört en sista strapats på skidmaskinen framför CNN och sett ett vedervärdigt tal av republikanernas favorit till att bli presidentkanidat, Massachusetts guvenör Mitt Romney. ”Större armé, stoppa den olagliga invandringen och rösta inte på Clinton eller Obama – de har aldrig jobbat i den privata sektorn!” var Romneys budskap. Lät värre än Bush, ju.

Jag har också hunnit med en sista liggning vid poolen samt hällt ut ytterligare en kopp kaffe över mig. Den här gången för att ryggstödet på solstolen släppte och jag tippade handlöst bakåt med en kopp skapligt varmt kaffe i handen som jag hällde rakt över hela mig.

Nu ska vi brumma mot flygplatsen och lämna tillbaka den ganska feta Hyundaien med V6:a, sätta oss på United Airlines flight 934 mot Heathrow, London, mellanlandning, och senare vidare mot Stockholm och slutligen sköna gröna Solna.

Det har väl varit ganska kul det här?

På plats på Home Depot Center. Bredbandet fungerar och spelarna på väg in. Snackades om att 10 000 biljetter var sålda…men jag vet inte…det känns snarare som hälften. Fast det ramlar fortfarande in folk.

Ryktas att truppen bokat drinkbord på Manhattan Beach efteråt. Tror mer på gravöl än champagne.

Speakern annonserade precis nationalsångerna: ”Please rise for the national anthems and remove your hats”. Aldrig hört den slutklämmen tidigare.

Femte minuten och läktarna fylls mer och mer. Jänkarna måste anat att matchinledningen inte skulle gå till historien. Blir nog 10 000 trots allt, kanske ännu fler.

Jodå, det kom nästan 15 000 till slut.

Jag är glad att jag inte rycktes med i den allmäna euforin efter 1-0 mot Costa Rica, nu när motståndet förbättrades såg Sverige ut ungefär som de brukar under januariturneringarna – steget efter.

Anders Svensson var bra, Peter Larsson helt okej, Mikael Lustig godkänd, Daniel Andersson och Andreas Johansson sämre än domaren, Niclas Alexandersson blekare än vanligt, Mattias Bjärsmyr hade problem när tempot skruvades upp, Prica/Wernbloom fungerade okej ihop men ”Boom-boom” borde gjort åtminstone ett mål, Rönningberg blandade och gav, Shaaban gjorde vad han kunde.

Jag ska sammanfatta resan lite utförligare i min krönika till måndagstidningen. Fram till dess får ni hålla till godo med mina nätartiklar:
* Domarattacken.
* Matchknäcket.
* Lagerbäck.
* Fördjupningen.

Gav fan i shoppingen i dag, har bara legat vid poolen och slöat, förutom ett gästspel på skidmaskinen framför CNN och The 2008 Nevada Democratic Presidential Caucus, alltså kampen mellan fru Clinton och Barack Obama om vem som ska bli demokraternas presidentkandidat.

Hilary vann och jag ska inte låtsas som att jag är insatt genom att försöka förklara vad det betyder, däremot är det kommande presidentvalet som sådant intressant. En republikan till vid makten vill ingen ha – men är USA redo att rösta fram alternativet: en kvinna eller en färgad man? Det får vi hoppas och det hade varit extra tungt med Obama.

Apropå ingenting; kolla denna bågen vi såg i går. Framför allt; kolla bakdäcket…

…poolen, ja. Solen stekte som bara den. Emellanåt stack jag ner en tå i vattnet för att svalka mig. Funderade på allt möjligt, till exempel om den där stormen svept in över Sverige ännu. Fin färg fick jag också…

…snart dags att varva upp den ganska feta Hyundaien med V6:a och blåsa bort till Home Depot Center, LA Galaxys hemmaarena och platsen för kvällens match. Inga konstigheter med den svenska startelvan, Fredrik Stoor skulle spelat vänsterback om inte låret sagt nej, Oskar Rönningberg ersätter. Förbundskaptenerna var nöjda med Behrang Safari, men nu får Rönningberg, som gått bra i Helsingborg under hösten, också visa upp sig, om än på en lite ovan situation.

Det blir dock inga artiklar i tidningen, den har redan gått i tryck när Prica och Wernbloom gör avspark. Ni får läsa på nätet.

Speciellt när det inte behövs.

Patetiskt.

…att förlora ett vad som var så givet.

Men jag fick rätt om Wernbloom i alla fall och det känns kul. Den gamle kan fortfarande typ…men ärligt talat…har man följt träningarna här nere har det varit uppenbart att Wernbloom och Rade skulle starta på topp.

…och nej, jag har inte börjat snusa.

Ännu.

Märklig kväll i går.

När vi kom till Hermosa Beach tyckte jag att jag kände igen mig och efter ett tag insåg jag att jodå…det var här jag var 2005. Efter en blöt kväll på en irländsk pub snodde jag en taxi mitt framför näsan på några lokala gangsters som försökte slita upp dörren och bankade på taket medan jag skrek åt den förvånade chauffören att köra fort som fan.

I går startade vi på Club Sushi (löjligt namn, löjligt god mat) och jag skrattade gott när servitrisen krävde leg av Blanco, 24. Men det skrattet fastnade i halsen när även jag fick visa leg. TT-Skiöld, 40+, och Leffe Boy, 60+, slapp undan, men Robbie Lauler, 32, fick alltså visa leg för att få beställa ett glas vitt till förräten på en restaurang klockan sju på kvällen. Visst är Amerika fantastiskt?

Efter maten började de riktiga problemen.

Vi planerade en sängfösare hos irländaren men i entrén blev vi återigen tvungna att visa leg. Den här gången skulle även TT-Skiöld, 40+, fram med ett id men han hade inget, och mitt pressleg godkändes inte.
– Passport? undrade vakten som var en trög och otrevlig fan, och inte blev han på bättre humör av att en rejält upprörd TT-Skiöld väste ur sig ett ”fuck off”.
Proceduren upprepades på två pubar till och då var TT-Skiöld så förbannad att han skakade. Som tur var hittade vi en restaurang med trevlig uteservering där vi blev insläppta och kunde ta en lugnande stänkare. Visst är Amerika fantastiskt?

Tog ett snack med Pontus Wernbloom i dag med anledning av att jag tvärtemot alla andra misstänker att han kommer med i startelvan i morgon. Mot slutet av intervjun tog han fram en dosa Göteborgs Rapé (portion dock, lite fegt, men ändå). Blev rätt sugen ska jag erkänna men sa till Pontus:
– Ska du inte sluta med det där? Jag tog inte med en enda dosa hit.
– Är det därför du sitter och skakar?
– Nej nej, det funkar rätt bra.
– Skojar du? Jag hade kolat av. Du kommer inte att klara det.
– Jo då.
– Jag försökte en gång men satt ju och skakade redan efter frukost. Fan det kliade överallt.

”Boom-boom” är svår att inte gilla.

Apropå matchen mot USA berättade Anders Svensson att Norge var här 2006 och fick stryk med 5-0. Danmark kom hit 2007 för att få stryk med 3-1. Hur stora blir Sveriges förlustsiffror i morgon?

I kväll ställer vi den ganska feta Hyundaien med V6:a och tar taxi till Hermosa Beach. Det är ju fredag.

Ett mejl:
Tjena!
Vi tänkte köra lite tvåmål på Santa Monica-beachen i morgon innan matchen om du o ngn fotograf är sugna? Brumma dit med V6:an bara, vi har boll.
/Anthon & Peter

Hade varit förbannat kul, men jag måste nog göra en ”landslaget” och ställa in; i morgon är sista dagen för shopping…och jag skulle faktiskt behöva ett par nya jeans.

Nu: Winnerbäck på laptopen och en Budweiser i badkaret. Det är ju fredag.

Eftersom den kaliforniska tideräkningen gör att svenska kvällstidningsjournalister kan gå på gatorna som helt vanliga män redan runt klockan fem på eftermiddagen tryckte vi in oss i den ganska feta Hyundaien med V6:a i eftermiddags igen, satte GPS:n på Hollywood och automatlådan på D.

Sjufilig motorväg i solnedgång och full sula i car pool, en fil för bilar med fler än två personer. Den var som vanligt ganska tom.

Jag själv bakom ratten eftersom Leffe Boy laddade för öl under kvällen. Dessvärre åkte jag ur car pool:en vid ett tillfälle och vi hamnade mitt i LA:s eftermiddagstrafik. Det som skulle tagit 25 minuter tog en och en halv timme, men vad fan…vi levde när vi kom fram till Hollywood och var glada över det.

På Walk of Fame såg man den ena stjärnan…

…efter den andra…

…och i höjd med Richard Crennas marmorsten – översten i First Blood ni vet – stannade vi till och åt en hälsotallrik på the Pig’n Whistle…

…lite mycket tomater, annars helt okej.

En bit upp på Hollywood blvd var det tvärstopp, det var premiär för en film med en sångerska som jag fick förklarat för mig hette Hanna Måntanna och som jag aldrig hört talas om. Sedan kom vi över på andra sidan och då såg Blanco att det var ju Hannah Montana…vem fan det nu är…

…detta är alltså inga raskravaller utan en helt vanlig filmpremiär på Hollywood blvd.

Nu var klockan nästan sju och vi insåg att det var hög tid för fyra bonniga, svenska sportjournalister att lämna nöjesvärldens epicentrum till förmån för det bättre förmedlade folket. Eftersom Leffe Boy fått i sig åtminstone en Samuel Adams för mycket satte jag mig återigen bakom ratten, tog mig ur Hollywood med mycket tur och lite skicklighet, ut på den sjufiliga motorvägen där det glittrade och blänkte i beckmörkret och hem mot mot lugna, trygga Torrance.

Vi lever och är glada över det.