Jag tippar som ni vet alla guldstridsmatcher på min fredagssida och Syrianska-Malmö FF 0-2 satt som baskern medan IFK Göteborg-Häcken 1-3 inte stämde lika bra.

Å andra sidan: utan utvisningen hade Häcken vunnit. Blåvitt var livrädda, centrerade ihjäl sig för att inte släppa ytor i mitten. Men Häckens matchplan var fullt ös på högerkanten mot Hjalmar Jonsson (”Inte spelat på länge”, enligt Peter Gerhardsson) och Kjetil Waehler (”Inte den snabbaste”).

Det var också så målet kom till: duktige mittbacken Tom Söderberg vann 30 meter med en passning ut till David Frölund, IFK flyttade över, Dioh Williams överlappade, inlägg på Waris Majeed på borte stolpen, nick snett inåt bakåt till Martin Ericsson och pang 1-0. Det var lite ”än slank han hit, än slank han dit och än slank han ner i diket”.

Häcken hade full kontroll på matchen fram till Jonas Bjurströms onödiga andra varning efter en dryg timme. Där fick Blåvitt kontakt för första gången och matchen slutade oavgjort. Efteråt retades Mikael Stahre med Häcken och menade att 1) de saknar toppstridserfarenhet, 2) de har för klent hemmastöd och 3) de har för dålig backlinje.

Gerhardsson svarade iskallt:
– Stahre? Han är ju AIK:are.

Jag tycker så här: Häcken är allsvenskans bästa fotbollslag 2012. Det kan vi slå fast efter 25 omgångar. Men det är inte alltid bästa laget som vinner. Du behöver också vara det smartaste, elakaste och mest cyniska. Utvecklar det i dagens papperskrönika.

Ingen rast, ingen ro. Från Sundsvall till Göteborg och nu tillbaka till Stockholm för inspelning av Sportmagasinet och sedan Erik Hamréns landslagsuttagning inför VM-kvalen mot Färöarna och Tyskland. I dagens papperstidning har vi en artikel som antyder att Behrang Safari, Mikael Lustig och Anders Svensson kan petas då de inte passar in på Hamréns kravprofil. Det tillägget har tyvärr blivit lite otydligt, några krav om speltid i klubblagen eller att tillhöra ett lag i högstaligan har inte Hamrén, Lasse Lagerbäck hade det däremot.

Den intressanta diskussionen handlar om vänsterkanten. Ola Toivonen funkar inte där, Alexander Kacaniklic ska väl lira U21-playoff, Emir Bajrami är petad från Monacos trupp i franska andraligan och Chippen har skadeproblem.

I det här läget blir Tobias Hysén ett alternativ, Niklas Hult ett annat men varför inte en kursändring och gå på Tobias Sana? Jag är inte den som skriker efter att testa nytt i tid och otid och Sana har aldrig varit med i A-landslaget tidigare, det är ovanligt att få chansen i kvaltrupper utan att först ha gjort en träningslandskamp. Men nu är läget sådant att ett undantag kan motiveras och Sana har tagit en ordinarie plats i Ajax, ja till och med gjort bra i från sig i Champions League.

Även på forwardssidan kan det vara läge att tänka annorlunda. Zlatan Ibrahimovic, Johan Elmander och Ola Toivonen är gjutna (om inte Elmanders matförgiftning kommer i vägen, fråga John Guidetti hur sådant kan sluta) men sedan är varken Markus Rosenberg eller Marcus Berg i något vidare slag och Mathias Ranégie borde därför knipa en plats (Alexander Gerndt har väl fallit bort av debatten kring honom, eller?).

Så vad fan, för en gångs skull säger jag in med både Ranégie och Sana. Det är läge.

Efter höstens två första landslagsträningar kan man konstatera att det inte är Marcus Berg och Pontus Wernbloom som sett piggast ut av U21-spelarna, utan Ola Toivonen och Mikael Lustig. Det säger kanske inte så mycket, kön till de positioner Toivonen och Lustig konkurrerar på är lång, men det är intressant att se hur lugnt och tryggt de båda agerar jämfört med Wernbloom och Berg. Rasmus Elm nämner jag inte i den här diskusionen eftersom han är snudd på ordinarie redan.

Wernbloom gör en del bra och kloka saker (bland annat en ”Nannskog” i dag) och kommer förhoppningsvis växa in i det över tid, samma gäller Berg, men de ser darriga och obekväma ut jämfört med hur de for fram i U21. Är det miljön?

Spela som U21, skriver jag i tidningen i dag och får kritik av Niva eftersom Sverige minsann gjorde många mål i något kvalspel för att halvt sekel sedan. Det kan vara bra att känna till att hälften av dessa mål gjordes mot Malta och San Marino. Enligt Niva är Sveriges landslag 2009 tydligen ett offensivt lag, skickligt på att dyrka upp samlade försvar.

Chippen berättade om de hårda krav som ställs på Al-Hilal att vinna ligan den här säsongen.

Vad händer om ni inte gör det? frågade jag.

Då lutade sig Daniel Andersson, som satt bredvid, fram och drog med fingret över halsen.

– Ja så är det nästan, sa Chippen.

Händer ju en del utanför landslaget också. Djurgården lär ha budgeterat med cirka tre miljoner i förlust för i år, men förlusten kan mycket väl landa kring mer än det dubbla. Då börjar det brännas på allvar. Man kan ju tycka att VD-Alfs sparpaket borde kommit lite tidigare, eller?

Dulee Johnsons senaste snedsteg var knappast hans sista. Kan inte kännas särskilt kul för de lagkamrater som konkurrerar om samma plats, men inte befinner sig på The Lab i gryningen, att se hur klubben verkar betrakta hela händelsen som en bagatell.