1. Ett matchbetyg är en bedömning av en spelares enskilda match, inte en sammanfattning av en enskild spelares karriär.

2. Jag ser cirka hundra matcher live per år med olika lag. Det involverar ditt lags spelare men också alla andra spelare.

3. Ni ser ibland matcherna i en hoppande, sjungande, rykande klack, eller på tv – jag sitter på arenans mest överskådliga plats (att bedöma en fotbollsmatch från tv:n är i princip omöjligt, kameran följer bollen och en spelare har bollen i snitt en minut av 90 men fotboll och betygsättning handlar handlar väldigt mycket om spelet utan boll).

4. För mig är allt objektivt. Jag har inga favoriter när det gäller betygsättning. Jag försöker bara göra en så rättvis bedömning som möjligt. Jag sågar när det behöver sågas, och hyllar när det är förtjänat.

5. Jag har ingen dold agenda, jag ser allt för vad det är.

6. Jag konfererar med väl insatta kollegor, och vi kommer fram till konsensus i alla betyg.

7. Matchbetyg är ingen exakt vetenskap, det är ett diskussionsunderlag fast inte diskussioner med mig på Twitter i absurdum, utan helst kompisar emellan som när ni diskuterar om en film varit bra eller dålig efter bion.

8. Kriterierna för betyg på Sportbladet för allsvenskan i fotboll är:
+ – Dålig.
++ – Godkänd.
+++ – Bra.
++++ – Mycket bra.
+++++ – Landslagsklass.
(Mål eller direkt avgörande prestationer, även defensivt, kan per automatik ge ett extra plus, precis som direkt avgörande misstag kan sänka ett betyg).

9. Jag har ibland funderat på betygen i upp till tre timmar innan publicering, och kommer bara i extrema undantagsfall (eller vid tryckfel) att ändra mig. Redan när jag ser startelvan börjar jag fundera på vad denna position i denna match kommer att innebära för den enskilda spelaren.

10. Att jag ska behöva ägna upp till 14 timmar efter publicering för att diskutera ett enskilt betyg med olika fans är inte rimligt men jag är beredd att ta det för att försvara mitt betyg. Anton Tinnerholm var en etta mot Celtic men kan ändå vara närmare landslaget än vad Emil Salomonsson är, se punkt ett.

Sportbladets expert på skånska skriver här om att allsvenskan bör göras om, och återgå till att spelas höst/vår som det var i Sverige fram till VM 1958.

Anledningen är att svenska klubbar blir uppköpta under sommarfönstret, menar kollega Alfelt.

Jag är inte alls enig här, och egentligen finns inte mycket att tillägga eftersom både Svenska Fotbollförbundet och Svensk elitfotboll enats om att begrava frågan en gång för alla. Beslutet togs i våras. Det går helt enkelt inte att hålla ihop det svenska seriesystemet uppifrån och ner med en sådan förändring. Visst kan beslutet rivas upp men med nuvarande SvFF- och Sef-styren lär det inte hända. Jag tror inte att det händer alls.

Problemet är inte att det spelas för få matcher på vintern i Sverige, utan för få på sommaren.

Visst blir det turbulent i trupperna under juli/augusti, samtidigt har svenska lag en fördel att de oftast har matchtempot uppe när det är dags för Europakval. Det ska definitivt inte underskattas för möjligheterna att nå ut.

Senaste åren har svensk klubblagsfotboll presterat bättre i Europa, det går alltså åt rätt håll, det är bra för svensk fotboll, och oavsett det så är publikperspektivet överordnat utvecklingsperspektivet i den här frågan: När vill vi egentligen gå till en arena för att se fotboll? Fråga fansen.

I och med succén med ”nya” svenska cupen fungerar svensk klubblagsfotboll riktigt bra, anser jag.

Under en tågresa härom månaden träffade jag en man från Nyköping (aldrig träffat någon från Nyköping tidigare). Han var bra på att tänka utanför boxen, och kom med det briljanta förslaget att Europa borde följa efter Sverige i stället.

Självklart.

Det är inte vi som är de konstiga, det konstiga är att övriga Europa inte spelar kalenderår, alltså vår-sommar-höst.

Exakt hur det ska läggas upp hade varken Mannen från Nyköping eller jag något svar på men som det brukar låta så här i transfertider: Egentligen bara detaljer som återstår.

Vi bjuder på idéen, upp till Dig att agera, Platini.

…som tillsammans med Sportbladet-kollegorna Johan Flinck och Simon Bank listat Allsvenskans 100 höjdare på 2000-talet.

* Hur kom ni på den här idéen nu?
– Det var faktiskt min vän och kollega Flincks idé från början. Han är ohälsosamt svag för Filip & Fredriks ”100 höjdare”, och vi har tidigare kopierat greppet på landslaget under 2000-talet. Nu tyckte Flinck att det var hög tid att ta sig an allsvenskan enligt samma modell. Egentligen skulle vi väl väntat åtta-nio år, till det allsvenska hundraårsjubileet men vad fan…då uppdaterar vi.     ´

* Har det varit svårt att komma överens?
– Inte speciellt ändå. Vi tycker ganska lika om det mesta som inte rör Göteborg. Då har det varit värre att få Bank & Flinck att få ur sig texterna de tilldelats. Men när jag skrivit 60 av 100 fick de dåligt samvete och började producera. Bank har exempelvis skrivit en episk text om förstaplatsen på listan.

”Hej Robert,

Undertecknad har en bakgrund som idrottsledare inom fotboll och hockey sedan 1968, vilket alltså innebär 47 år. Jag har jobbat ideellt och professionellt inom båda sporterna och tar mig friheten att älska båda. Jag har varit lagledare, tränare, ungdomsansvarig, sekreterare, ordförande, klubbchef, sportchef i klubbar som IFK Vänersborg, Vänersborgs IF, Vänersborgs FK, Vänersborgs HC, Nyköpings Hockey och Nyköpings BIS Fotboll. Har upplevt både VM – hockey, VM – fotboll och EM – fotboll live och har lite svårt för din insnöade attityd till ishockeyn när det gäller det du brukar skriva i Sportbladet. Man måste inte jämföra fotboll och hockey i alla sammanhang då sporterna för många som mig har sina olika kulturer och fördelar. Olikheter som många liksom jag gillar.

Är trogen läsare av Aftonbladets papperstidning sedan 1969 och idrottshistoriker som bland annat grundade Vänersborgs Idrottshistoriska Förening den 28 december 1988. I mina bokhyllor finns kompletta serier av Årets Fotboll och Årets Ishockey i det gröna lyxbandet från Strömbergs samt åtskilliga specialböcker om mina älsklingssporter.

Det jag retar mig på den här gången är det du skrev i tisdagens tidning att ”sammantaget gör det att fotbollen är kung i Idrottsverige även om ishockeyn är större i enskilda småstäder”. Självklart är fotbollen en större sport än hockey men du verkar inte ha någon som helst koll på den svenska geografin och storleken på våra städer. I följande städer (kommuner) med en befolkning på cirka 75 000 – 150 000 är hockeyn den i särklass största publiksporten:

Luleå, Skellefteå, Umeå, Gävle, Västerås, Örebro, Karlstad, Södertälje, Linköping, Jönköping, Växjö, Karlskrona (något mindre). I Norrköping stiger intresset kring Vita Hästen och i Dalarna med Falun/Borlänge som grunden för publiken i Leksand dominerar hockeyn totalt. Rögle i Ängelholm får en stor del av sin stampublik från Helsingborg där publikintresset för Kung fotboll är starkt vikande (som ni visade häromdagen). Som du vet kommer också Malmö Arena att fyllas med 12 000 -13 000 åskådare till hösten.

Som medlem i och supporter till IFK Göteborg kan jag notera att publiksnittet ligger på cirka 10 000 trots att Blåvitt knappt har någon konkurrens längre av GAIS och ÖIS. Häcken kan ju aldrig bli någon publikmagnet och det senaste derbyt mellan Häcken och Blåvitt drog ju pinsamt lite publik. Detta trots Blåvitts fina start på Allsvenskan.

För mig betecknar uttrycket ”småstäder” städer/kommuner med en befolkning på 10 000 – 20 000 invånare, som t ex Åmål. Inte ens Trollhättan (57 000 inv), Nyköping (54 000 inv) eller för den delen Vänersborg med 38 000 invånare kan enligt mig kallas för småstäder utan är snarare medelstora städer/kommuner i vårt land.

Faktum är att fotbollen dominerar i Stockholm, Sundsvall (men nu blir det hockeyderbyn mellan Sundsvall och Timrå), Malmö, Borås, Kalmar, och några städer/kommuner till som halländska Falkenberg och Halmstad. Men om du jämför publikintresset för Superettan med Hockeyallsvenskan är det klart lägre, nu när Hammarby inte är kvar i Superettan.

Vi kan vara överens om att Kung Fotboll är den största sporten av alla. Men kalla inte städer med över 100 000 invånare för ”småstäder”. Det får dig bara att framstå som en dryg göteborgare (eller okunnig) även om du idag bor i Solna (tror jag). Och dryga göteborgare finns ju inte i mina ögon. Dryga människor träffar jag bara när jag hälsar på syrran i Huvudsta och döttrarna i Bromma och på Kungsholmen. Och dissa inte hockeyn för den har att starkt grepp om publiken i en stor och viktig del av Sverige. Tyvärr är publiksnitten på de allsvenska lagen i fotboll låga om man lämnar storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Detta gäller t ex Falkenberg, Gävle, Halmstad, Kalmar, Sundsvall, Åtvidaberg och Örebro. Inte ens anrika IFK Norrköping drar någon större publik till Nya Parken och Häcken ska vi inte ens nämna. Då är det bara de tre Stockholmsklubbarna, Blåvitt, Malmö FF, Elfsborg kvar och kanske gamla ”mjölkkossan” Helsingborg som verkar ha sinat.

Nu hinner jag inte skriva mer för nu gäller det Stanley Cup mellan Tampa Bay och mina favoriter Montreal Canadiens (snacka om snygga dräkter).

Mvh

Bosse Tallbo
Vänersborg

PS. Även om jag inte gillar allt så läser jag allt du skriver. Du har ju trots allt spelat för LSK och på Ljungskile Folkhögskola fick jag min utbildning till fritidsledare på 1970 -talet. DS”.

SVAR: Jag tror att man ska överväga att fundera på Bosses tankar. Särskilt om inte fotbollen får ett slut på de eländiga spelavbrotten till följd av illegal pyroteknik under pågående matcher. Värt att fundera på är också publiksiffrorna om man tittar på föreningarna under storklubbarna.

Det är dagen efter kaoset på Borås Arena som nu har blivit föremål för polisens förundersökning. En film sägs visa hur brinnande bengaler kastas från MFF-klacken mot säkerhetspersonal. Det gjorde att matchen mellan Elfsborg och Malmö FF bröts under cirka 20 minuter.
– Det kastades tre brinnande bengaler mot vår säkerhetspersonal. En brinner väldigt mycket, en brinner och en glöder eller är på väg att slockna. Alla tre kastas i ungefär samma skede, och kastas väldigt tydligt i riktning mot säkerhetspersonalen, säger Elfsborgs ordförande Bosse Johansson som jag känner som en pålitlig man.

Ingen anledning att ändra det jag skrev redan igår: I så fall fullt förståeligt att matchen avbröts.

Varför en del protesterar våldsamt innan fakta finns på bordet begriper jag inte riktigt. I inledningsskedet av större nyhetshändelser bör information alltid tas med en nypa salt, det brukar klarna så småningom. Mot vad som är känt just nu verkar beslutet att bryta matchen en period begripligt. Men visst, all fakta har vi ännu inte.

Sedan får vidare polisutredning och eventuellt åtal visa om det går att identifiera och i så fall lagföra någon eller några gärningsmän, eller vad som exakt har hänt. Det är egentligen inga konstigheter. Filmen lär väl till och med bli offentlig vid ett eventuellt åtal om den inte läcker ut tidigare.

I min krönika direkt efteråt var informationen jag hade tillgång till ännu mer knapphändig. Jag siktade därför mest in mig på mig den här trenden med att matcher bryts under 5, 10, 15 ja till och med 25 minuter som vi sett exempel på i år. ”Lös det, så här går inte ha det”, var min uppmaning till parterna som äger frågan: Fans, myndigheter, klubbar och arrangörer.

Jag står för att jag tycker så, ständiga spelavbrott funkar inte i längden.

Det vanligaste svaret i mejlkorgen från vanligt folk är att brandkåren ska stå redo att spruta vatten på bengalbrännarna men det riskerar att sluta i en riktig katastrof, och är förstås inte aktuellt.

Från fotbollens sida hör jag att planen är att köra vidare på samma sätt. Arrangörerna måste leva upp till lagen, då blir det så här vid större eldningar under match. Säkerheten främst, spelavbrott för att kolla att ingen skadats eller att något fattat eld, sedan kör man vidare igen när allt är kontrollerat och klart, först då har arrangören fullgjort sina skyldigheter. Det kan ta fem minuter, det kan ta 25 minuter. Tålamod, på lång sikt kommer det att lösa problemet är svaret jag får. Särskilt i kombination med att den legala pyrotekniken gör inträde. Nu sägs det vara upp till klubbarna att intensifiera diskussionen med sina respektive fans om att förmå de att hoppa över att bränna under tiden matcher pågår.

Det är något jag själv föreslagit länge, vi får se om det leder någonstans nu, när det är klubbarna som ska ta upp frågan. Om de ens gör det? Det vore ju bra om det blev så. Om det inte brinner under matcherna blir det inga avbrott, ingen negativ diskussion i medierna. Att det brinner inför matcher i samband med tifon brukar ju numera inte bli något rabalder alls om. Tvärtom en och annan hyllning, åtminstone i min egen tidning av de som förstår sig på att bedöma sådant.

Tålamod är alltså fotbollens svar för stunden. Den som lever får se. De jag har pratat med vill helst inte prata om det i medierna. Tystnad kring pyroteknikfrågan är receptet just nu.

Hammarbys sakkunnige på området Göran Rickmer skrev dock intressant på Twitter under dagen på temat att det ser olika ut på olika arenor vilket jag tolkar som att när det eldas under match, så riskerar man alltid ett spelavbrott:

Jag påstår inte att frågan om meningen med livet blir besvarad genom detta blogginlägg men det är inte så jävla långt ifrån.

Det är finansiella tjänsten Zmarta (ursäkta reklamen men Fröken Frändéns brorsa Axel råkar visst jobba där) som har räknat ut vad en supporter betalar för att se ett allsvenskt mål.

I undersökningen har Zmarta helt enkelt räknat på respektive förenings pris för säsongskort, halsduk, öl och en kokt/grillad med bröd och ställt detta mot hur många mål som gjorts senaste säsongen i allsvenskan.

Dyrast bland topplagen är det för Elfsborgssupportrarna som måste punga upp med hela 86 kronor per mål. Om detta hänger ihop med den väl tilltagna buffén i pressrummet förtäljer inte historien men kanske är det läge för Guliganerna att kräva en översyn vad pressfikat egentligen kostar.

(Personligen skulle jag se en eventuell inskränkning som en aktiv krigshandling men det är en helt annan historia).

Dyra mål är det även på Tele 2 Arena när Djurgården spelar, och på Friends Arena när AIK är i farten – 85 kronor baljan.

(Djurgården och AIK har dock inga pressbuffér att skylla på: Gnagets pressfika har sett likadant ut sedan Bosse Hansson var ung – vetelängd med blåbärssylt eller marsipan. Djurgården kör på kaffe och småkakor).

Allra tuffast är det dock för Hammarbysupportrarna som pröjsar 177 jävla spänn för ett fotbollsmål. 177 kronor! Och på Hammarbys matcher finns inget pressfika alls, inte ens kaffe.

Föga förvånande toppas listan av BK Häcken vars supportrar pröjsar 48 kronor för ett mål. Återstår att se om vetskapen om denna topplacering kan öka publiktillströmningen till Hisingsklubbens matcher framöver.

Själv är jag på väg till Falkenberg för att jobba på IP för första gången (FFF-MFF). Var där som spelare för många år sedan men aldrig som arbetande journalist. Det blir en ny arena att jacka in i den allsvenska bevakningskolven.

Har inga stora förhoppningar på pressfikat men blir gärna överraskad.

Hela Zmartas allsvenska målindex (allsvenska placeringen i fjol inom parantes):

  1. BK Häcken 48 kr/mål (5)

  2. Halmstads BK 64 kr/mål (10)

  3. IFK Göteborg 70 kr/mål (2)

  4. Örebro SK 74 kr/mål (6)

  5. IFK Norrköping 75 kr/mål (12)

  6. Malmö FF 80 kr/mål (1)

  7. AIK 85 kr/mål (3)

      Djurgårdens IF 85 kr/mål (7)

      GIF Sundsvall 85 kr/mål (nykomling)

10. IF Elfsborg 86 kr/mål (4)

11. Falkenbergs FF 87 kr/mål (13)

12. Gefle IF 89 kr/mål (14)

13. Åtvidaberg 94 kr/mål (8)

14. Helsingborgs IF 113 kr/mål (9)

15. Kalmar FF 114 kr/mål (11)

16. Hammarby IF 177 kr/mål (nykomling)

Jag påstår inte att karriären vare sig är slut eller på väg utför, jag pekar bara på det uppenbara: Förr eller senare ska den summeras, och så långt borta är det inte.

Hur kommer vi att minnas Zlatan Ibrahimovic fotbollskarriär?

Sveriges bästa spelare genom tiderna menar vissa, och det är förmodligen sant beroende på hur man räknar.

Zlatan har vunnit ligan överallt, och nästan varje år sedan han lämnade Malmö FF 2001 – utöver säsongen 2002/03 med Ajax och de två fråntagna titlarna med Juventus samt 2011/12 med Milan. Snart kan säcken vara tio ligatitlar tung, om PSG vinner Ligue 1 igen (tolv om man räknar med Juventus-åren).

Det är förstås helt enastående.

Men någon Champions League-titel blir det alltså inte i år, knappast framöver heller, och några landslagsmedaljer kommer det aldrig att bli, just det kan vi slå fast.

Ur det perspektivet finns ett helt gäng spelare som skulle gå före Zlatan: Champions League-vinnare som Jesper Blomqvist och Patrik Andersson, bronshjältar som Tomas Brolin och Kennet Andersson bara för att nämna några.

Zlatan får exempelvis häftig kritik i internationella medier just nu efter PSG:s uttåg mot Barcelona: ”En bedragare mot de verkliga toppspelarna”, dundrar Daily Telegraph – i L’Equipe får Zlatan en trea i betyg på tiogradig skala med kommentaren att ”När nivån höjs är Zlatan inte bra nog”.

I svenska medier låter det annorlunda: Fröken Frändén konstaterar att ”Zlatan gjorde vad han kunde, han sjönk ofta ner en bit banan och fördelade bollar” medan Disco på konkurrenten konstaterade att ”Zlatan var väl inte så där lysande som vi hade hoppats”.

Det här blogginlägget är inte någon övergripande genomgång vare sig av Zlatans karriär eller insats i årets Champions League, jag slogs bara av tanken på hur vi kommer minnas hans karriär nu när ämnet är på tal och vissa menar att Zlatan är överskattad och andra hävdar att han är Sveriges bäste någonsin.

Låt oss göra ett experiment.

Ta följande spelare (ett snabbt urval av några av våra stora) och anteckna första tanken när ni läser deras namn:

Henrik Larsson.

Gunnar Nordahl.

Fredrik Ljungberg.

Patrik Andersson.

Tomas Brolin.

Jesper Blomqvist.

Torbjörn Nilsson.

Kennet Andersson.

Martin Dahlin.

Gunnar Gren.

Thomas Ravelli.

Olof Mellberg.

Ralf Edström.

Vad tänkte ni?

Jag tänkte så här:

Henrik Larsson – skottfinten, rastaflätorna, målmaskin i kass liga.

Gunnar Nordahl – skyttekung en jävla massa år, mängder av ligatitlar i Italien.

Fredrik Ljungberg – Arsenal, obesegrade.

Patrik Andersson – Champions League-vinnare.

Tomas Brolin – frisparksvarianten mot Rumänien, snurrhoppmålgesten.

Jesper Blomqvist – Champions League-vinnare, Manchester United, händerna innanför tröjärmarna, San Siro-Sven köper korv.

Torbjörn Nilsson – vägrade slå straff, två Uefacuptitlar (EDIT: han har en).

Martin Dahlin – språngnicken mot Ryssland.

Kennet Andersson – långnicken mot Rumänien, pistolerna.

Gunnar Gren – skott i krysset i VM-final, VM 1958 (EDIT: Gren sköt inte i krysset i VM-finalen, det var Nisse Liedholm).

Thomas Ravelli – straffräddningen, det lustiga löpsteget, skallig.

Olof Mellberg – skägget, blicken, inställningen, fokuset.

Ralf Edström – volleykanonen, armen i luften och va e klockan?

Ungefär så.

Som ni ser är titlar inte allt. Titlar styr inte våra minnen, i alla fall inte mitt. Och det mest unika med Zlatan Ibrahimovic som fotbollsspelare – hävdar jag – är hans förmåga att göra makalösa mål.

De går att se överallt på nätet. De kommer att finnas kvar, inte bara i våra minnen, utan för kommande generationer. Det är mål av en karaktär och kvalitet som aldrig blir omoderna inom fotbollen.

Jag undrar om det till slut inte är det som styr oss när vi framöver har den här typen av diskussioner. Att Zlatans konstverk blir det vi lutar oss emot.

Rätt eller fel? Tja, det är lite skit samma, i alla fall i just den här diskussionen.

Vilket mål vi i framtiden kommer att förknippa honom starkast med? Den är fan inte lätt. Bicycletan på Friends eller klacken mot Italien, gissar jag.

Sedan tror jag nog fan att Zlatan avslutar allting där ”himma” om ett par år. Eller tror och tror, jag tror mig veta att han gör det.

En ny allsvensk omgång står för dörren, den fjärde, det är för tidigt att säga om serien satt sig (förstås) men jag hittade intressant statistik på bettingstugan.se angående hur många poäng det blivande guldlaget haft efter fem omgångar.

Så här ser det ut enligt Björn Johnson:

2008 (Kalmar FF): oavgjort, vinst, vinst, vinst, vinst = 13 poäng

2009 (AIK): vinst, vinst, förlust, vinst, vinst = 12 poäng

2010 (Malmö FF): oavgjort, vinst, vinst, oavgjort, vinst = 11 poäng

2011 (Helsingborg): vinst, vinst, vinst, vinst, oavgjort = 13 poäng

2012 (Elfsborg): vinst, förlust, vinst, vinst, vinst = 12 poäng

2013 (Malmö FF): oavgjort, vinst, vinst, vinst, vinst = 13 poäng

2014 (Malmö FF): vinst, vinst, vinst, vinst, oavgjort = 13 poäng

(Källa: Infostrada).

Alltså kan vi redan nu ta fram – åtminstone statistiskt – vilka lag som fortfarande har chansen, vilka lag som teoretiskt kan nå upp i elva poäng eller fler efter de två kommande omgångarna är spelade:

Vi talar om Elfsborg, Malmö FF, AIK, Hammarby, Gefle, IFK Göteborg och Helsingborg.

De fyra ”stora” alltså, förhandsfavoriterna, och Helsingborg – plus jokrarna Hammarby och Gefle som börjat serien bra.

Nu är det väl ingen som på allvar tror att Gefle vinner allsvenskan, inte Bajen heller för den delen (nykomlingar vinner extremt sällan allsvenskan, det har inte hänt i modern tid även om Djurgården, AIK och just Hammarby har varit nära).

Skulle Henkes HIF vinna vore bara det en gigantisk skräll, trots att guldet hamnade där så sent som 2011.

Kvar alltså Elfsborg, MFF, Gnaget och Blåvitt – som väntat.

Samtliga fyra riskerar att ”tappa guldet” rent statistiskt redan kommande omgång. Ni förstår att jag pratar om statistik nu va? Det som även kallas förbannad lögn.

Men det är förstås intressant att senaste sju årens guldvinnare haft mellan 11 och 13 poäng efter fem spelade omgångar. Vilka av de sju lagen når dit i år?

En första gallring kan ske redan de närmaste dagarna.

Tre omgångar av allsvenskan är spelade, och jag förstår om folk är förvirrade.

I Sportbladet har man kunnat läsa om fotbollsfesterna, om fansens tifon, om en inledning utan våld och stök.

Samtidigt, i P1:s samhällsmagasin Tendens, ställs frågan om fotbollssupportrar är ett hot mot samhället.

I Sport-Expressen har rapporteringen varit snarlik den i Sportbladet, detsamma gäller på fotbollskanalen.se, vars redaktioner också lyft fram matcherna, tifona och publikboomen.

Samtidigt kan vi i Expressen läsa att en allmänkrönikör är så obekväm på en fotbollsläktare att han oroar sig för att få en handgranat i huvudet.

Hur kan bilderna skilja så?

Är det vi fotbollsjournalister som skönmålar – eller är det andra journalister som svartmålar?

Varje krönikör har rätt till sin egen bild, och olika redaktioner väljer de vinklar de anser mest aktuella.

Jag kan egentligen bara svara för hur jag själv resonerar, och hur samtalen går på vår redaktion.

I fjol inleddes allsvenskan med en dödsmisshandel i samband med premiären mellan Helsingborg och Djurgården. Det kom att påverka en stor del av säsongen, och för en Djurgårdsfamilj blir livet sig aldrig mera likt. Detta dominerade rapporteringen och debatten i medierna i dagar, veckor och månader. Det var en relevant bild av en verklighet som fanns runt inledningen av fjolårets allsvenska.

Om man också ska försöka spegla årets inledning så verklighetstroget som möjligt, då landar jag i att helt andra saker sticker ut, det som ska sticka ut: Fotbollen, fansfesten och publikökningen har varit i centrum.

Otillåten pyroteknik har förekommit i omfattande mängder, något annat går inte att säga, och där har allsvenskan en bra bit kvar till en legal lösning som gör alla nöjda, om det ens går. Men som jag skrivit tidigare: Om bengaler är svensk fotbolls största problem har man kommit ganska långt.

Frågan om polariseringen går förstås att fördjupa ännu mer.

Den här texten kommer inte att delas eller spridas eller diskuteras särskilt intensivt. Den blir en i mängden i en pågående debatt. Däremot, om du beskriver fansens tifon som en tävling med betyg och kommentarer så skapar du reaktioner (mest positiva). Om du målar ut fansen som ett kollektivt hot mot samhället skapar du också reaktioner (mest negativa). Den gemensamma nämnaren är att inget av greppen har ett självklart nyhetsvärde men båda skapar starka reaktioner. I en medietid då engagemang på sociala medier värderas högst, tappas vanliga journalistiska principer lätt bort (inte minst av public service som är ovana vid mycket som är nytt).

Tendens grundfråga, den om språkbruket på arenorna, är ju både relevant och intressant och värd ett fördjupande reportage som leder framåt, det tror jag de flesta fotbollsintresserade håller med om.

I tisdagens Sportbladet plockade vi upp en av de så kallade snackisarna från premiäromgången: De allsvenska supportergruppernas tifon. Det var ambitiösa arrangemang från Sundsvall i norr till Kalmar i söder. I tidningen och på nätet var det bilder, betyg och små intervjuer…

…frågorna till tifogrupperna var av ganska enkelt slag och fem till antalet: