Skrev om AIK:s ekonomi i går vilket blev omdiskuterat eftersom jag gick emot fotbollskanalen.se:s uppgifter att AIK skulle få ytterligare en miljon euro för Robin Quaison från Palermo till sommaren. Det stämmer inte, hävdade jag i krönikan.

Nu har jag pratat med vd:n Thomas Edselius som ger mig rätt:

– Det stämmer inte. Hela intäkten är redovisad. Sedan när pengarna betalas ut är en annan sak.

Alltså: Precis som jag och en del andra har konstaterat fick AIK 24 miljoner för Eero Markkanen och Robin Quaison. Dessa 24 miljoner kan sedan vara uppdelade på olika utbetalningar. Men det tillkommer inga nya pengar utan det är 24 miljoner som gäller (utöver bonusar om spelare gör x antal matcher och liknande men det är intäkter på en väsentligt lägre nivå).

Edselius sa också, apropå att summorna var lägre än vissa kanske hade förväntat sig:

– Vi äger inte alltid hela spelaren. Affärerna kan vara större men sedan ska pengarna delas mellan många olika parter.

(Det kan tyckas vara självklarheter men värt att påpeka ändå. Dessutom ska agenter ha betalt, spelaren själv ska ha en del, det finns vidareförsäljningsklausuler, det betalas solidaritetsersättningar och liknande. Tyvärr har också vissa agenter – ni får själva räkna ut vilka – börjat överdriva summorna något våldsamt senaste åren och lättledda journalister har gått på detta. Låt mig återkomma om den saken i en större granskning vid ett senare tillfälle).

Palermo betalade totalt, vet vi efter att kollega Disco publicerat delar ur avtalet på sin blogg, 18 miljoner kronor för Quaison. Av dessa tillföll AIK nio miljoner kronor enligt AIK:s Q3-rapport (totalt 24 miljoner i spelarnetto minus Markkanens uppskattningsvis 15 miljoner).

Men i Quaisons fall fanns inget externt ägande. Enligt AIK:s Q2-rapport fanns då bara externt ägande i Nils-Eric Johansson (50 procent) och Alexander Milosevic (30 procent). Det står till och med i Discos avtal att det inte finns något tredjepartsägande i Quaison. Det fanns heller inga vidareförsäljningsklausuler, och inga solidaritetsersättningar eller restavskrivningar att prata om eftersom Robin spelat i AIK sedan barnsben.

Så var tog de resterande nio miljonerna vägen?

Så här skriver AIK i Q3-rapporten: ”2) Spelarförsäljningar netto efter agentkostnader, restavskrivningar, solidaritetsersättning och vidareförsäljningsersättning till andra klubbar”.

Agenten har fått sin del, hur stor den är får vi ett hum om i nästa ekonomiska rapport. Men om en del av de nio miljonerna också har gått till Quaison, som många spekulerar i, då borde det också redovisas. Väl? Det står ju nämligen klart och tydligt i Discos Palermo-avtal att det är AIK som ska ha pengarna.

Alternativen är att Edselius bluffar om en kommande utbetalning nästa sommar (föga troligt) eller att det förhåller sig tvärtom, att det var Markkanen som AIK ”bara” fick nio miljoner för.

Allt förutsatt att avtalet Disco publicerar är korrekt, vill säga. Man kan också fundera på vilken part det är som har velat att det ska komma fram. Där kan vi utesluta AIK, kan jag lova.

Vi jagar vidare.

Apropå kritiken som rört att AIK hittills i år backat sju miljoner på driften (en summa som kan stiga uppemot femton miljoner på helåret), alltså att verksamheten inte går runt utan spelarförsäljningar, säger Thomas Edselius:

– Det är en av våra uppgifter att förädla och sälja vidare spelare. Det är där vi befinner oss i näringskedjan. Det är en del av vår verksamhet. 
– För att tjäna pengar som fotbollsklubb finns egentligen bara två vägar: Ett: Delta i Europaspel. Två: Sälja spelare.
– Om vi inte hade sålt Robin och Eero, då hade vi fått anpassat kostymen efter det.

Därmed kan vi nog lämna AIK:s Q3-rapport och fundera vidare på om Jörgen Lennartsson är rätt man att ta över IFK Göteborg. Jag kan faktiskt se logiken vilket jag skrev om redan i måndags.

IFK Göteborg sparkar Mikael Stahre efter en andraplats och första reaktionen är förstås: WTF?!

(Eller ja, det beror på vem du frågar. När jag messade farsan som tjatat om ”Skecka hem stockholmaren” sedan dag ett lät det annorlunda: ”E det sant? Öppna champagnen”, tyckte farsan).

För oss lite mer neutrala och reflekterande betraktare är det klart att det känns cyniskt och hårt att en tränare som precis grejat en andraplats får sparken. När hans lag är näst bäst i serien.

Däremot går det att förstå hur sportchefen Mats Gren tänker för det här är hans beslut, hans bygge nu. Och föreningen har precis ändrat målsättning: Från ”Topp tre” till ”Vi ska vinna guld nästa år” (även om jag tror att det som sker idag är en del av ett mer långsiktigt tänk).

Det var under gamle sportchefen Håkan Mild som kontraktet med Stahre förlängdes, nu bygger Gren nytt på Kamratgården. Det är Mats Gren som ska ansvara för den röda tråden, för de sportsliga framgångarna, för inriktningen på den fotboll IFK Göteborg ska spela. Varför i så fall vänta ett år med att börja genomföra det?

När jag träffade Gren (och klubbdirektören Martin Kurzwelly) för längre intervjuer häromveckan var de tydliga på att akademiarbetet måste betala sig bättre och jag tror att de söker ett helhetstänk här. En förändrad spelarutbildning, fler egna produkter som når hela vägen fram och en till viss del modifierad spelmodell med större fokus på den individuella utvecklingen.

Exakt vad det innebär får väl Gren & Co. återkomma till men jag skulle kunna tänka mig en tränarlösning med Janne Jönsson som huvudtränare med Niclas Alexandersson och Torbjörn Nilsson som individuella utvecklingstränare vid sidan. Kanske inte just de namnen men ett upplägg i den stilen. Det är uppenbart att Blåvitt också söker namn som är knutna till föreningen ur ett historiskt perspektiv, dock inte nödvändigtvis som huvudtränare.

Skecka hem hallänningen? Nja, jag tror Janne Jönsson skulle slippa Stahres geografiska uppförsbacke. Det samma gäller Jörgen Lennartsson och Tor-Arne Fredheim, exempelvis.

Enligt Martin Kurzwelly, IFK Göteborgs klubbdirektör, söks dock endast en huvudtränare, Magnus Edlund blir kvar som assisterande. Ny chefstränare ska vara utsedd inom 10-14 dagar, enligt Kurzwelly.

På torsdag är det dags för Offsides och C Mores allsvenska gala där vi är ett antal journalister, spelare och tränare som röstat om allsvenskans bästa spelare/tränare i olika kategorier.

Omröstningen gjordes för snart två veckor sedan, vilket är lite synd, och framför allt blir nog Henke Larsson lidande. Tror många hade haft honom högre på sin tränarlista om vi då vetat att Falkenberg faktiskt skulle klara sig kvar. Å andra sidan har både Åge Hareide och Alexander Axén gjort fantastiska insatser. Men som sagt…

I alla fall, så här röstade jag (övriga från Sportbladet som röstat är Simon Bank och Oskar Månsson):

Allsvenskans Stora Pris – Årets mest värdefulla spelare

1. Lasse Vibe, IFK Göteborg.

2. Markus Rosenberg, Malmö FF.

3. David Accam, Helsingborg.

4. Alhassan ”Crespo” Kamara, Örebro.

5. Ricardo Santos, Åtvidaberg.

’

Årets allsvenska målvakt

1. Kevin Stuhr Ellegaard, Elfsborg.

2. Robin Olsen, Malmö FF.

3. Kenneth Höije, Djurgården.

4. Patrik Carlgren, AIK.

5. Emil Hedvall, Gefle.

’

Årets allsvenska försvarare

1. Filip Helander, Malmö FF.

2. Johan Larsson, Elfsborg.

3. Erik Johansson, Malmö FF.

4. Anton Tinnerholm, Malmö FF.

5. Sebastian Holmén, Elfsborg.

’

Årets allsvenska mittfältare

1. Nabil Bahoui, AIK.

2. Emil Forsberg, Malmö FF.

3. Markus Halsti, Malmö FF.

4. Simon Gustafson, Häcken.

5. Jakob Johansson, IFK Göteborg.

’

Årets allsvenska anfallare

1. Markus Rosenberg, Malmö FF.

2. Lasse Vibe, IFK Göteborg.

3. David Accam, Helsingborg.

4. Isaac Kiese Thelin, Malmö FF.

5. Henok Goitom, AIK.

’

Årets allsvenska tränare

1. Åge Hareide, Malmö FF.

2. Alexander Axén, Örebro.

3. Henrik Larsson, Falkenberg.

4. Jens Gustafsson, Halmstad.

5. Peter Swärdh, Åtvidaberg.

’

Årets allsvenska nykomling

1. Patrik Carlgren, AIK.

2. Ludwig Augustinsson, IFK Göteborg.

3. Gustav Engvall, IFK Göteborg.

4. Carlos Strandberg, Häcken.

5. Linus Wahlqvist, IFK Norrköping.

Jag skriver om allsvenskan på bloggen, i tidningen och på nätet. Följaktligen inbillar jag mig att mina följare på Twitter – de är snart 40 000 plus alla som avföljt av olika anledningar men ändå är där och kikar emellanåt – är den typ av fotbollsfans som är intresserad av just allsvenskan.

Det är liksom ingen mening att följa @robbielauler på Twitter för att få senaste nytt om Real Madrid eller PSG eller någon annan del av den genomkommersialiserade och pengasjuka internationella klubblagsfotbollen.

Jag koncentrerar mig på svensk fotboll i alla dess former. Men det är en annan diskussion.

I dag fick jag ett förslag av en följare att göra en bengalpoll. Det var problem och elände på Borås Arena igår, en pjäs exploderade just framför en stackars brandman som riskerar att bli invalidiserad, uppskjuten avspark och förlängd halvtidsvila, hårda ord av Elfsborgs ordförande Bosse Johansson, Djurgårdens säkerhetsansvarige Mats Jonsson talade mer lösningsinriktat om polisanmälningar, långa tillträdesförbud och individer som får ta böterna.

Min bild är egentligen att fotbollen är mer överens än tidigare. Sef, SFSU och polisen jobbar tillsammans för att hitta en tillåten och laglig väg som majoriteten sedan ska kunnas enas kring (där ingår givetvis inga så kallade ”bangers” om jag ska vara övertydlig). Tyvärr inträffar skandalscener som i går plus diverse kraftutspel från allt från samordnare till journalister till klubbledare som gör att det känns som att frågan är tillbaka på ruta ett minst en gång i veckan.

Men jag tror att det går framåt, mot en en hederlig svensk gammal kompromiss.

Bengaler och pyroteknik behöver per definition inte vara ett problem även om det förstås ska hanteras varsamt. Det här var det ingen som tyckte var något problem, snarare smart och snyggt…

…igår var det däremot problem, det verkar alla vara överens om.

Mig ger bengaler ingenting. Jag går inte på fotboll för att se pyroteknik, tifon eller lyssna på sånger – jag går dit för att jag är en fotbollsnörd. Jag vill se om Party-Janne spelar 4-4-2 eller 4-2-3-1 och hur skillnaden blir med Andreas Johansson som mittback.

Jag går dit för att se Simon Gustafson flyta fram över planen och röra vid bollen som om den vore en övermogen frukt som faller sönder om den inte behandlas varsamt nog.

Jag går dit för att se Markus Halsti äga ett mittfält, Lasse Vibe utmana en backlinje på egen hand och Kenneth Höije nolla ännu ett lag.

För att se lilla Utsikten kliva upp i eliten för att de varit smartare än många Göteborgskonkurrenter, för att se Ljungskile utmana stora Hammarby men också för att se den glädje det kommer att skapa när Bajen tar steget upp. För att se Vasalunds 03:or lära sig niomanna.

Det och mycket annat går jag på fotboll för. Oftast för att jag jobbar med fotboll.

Men det är jag det.

Jag förstår att andra går dit för andra saker, det är kanon, det gör fotbollen mer levande, attraherar fler men just elden och röken och framför allt de förbannade smällarna skrämmer tyvärr bort en och annan också.

Jag är gammal punkare och minns hur jag själv resonerade om nån jävel hade synpunkter på att man spelade musik eller drack folköl på fel ställe. Nu är jag några år äldre, och ser att båda sidor behöver kamma till sig lite i den här frågan för att komma överens. Jag tycker bilden ovan är ett bra exempel, det var inga hårda ord från myndigheter och klubbföreträdare då. Ultrasgrupperna har funnits i 10-15 år nu och behöver inte ta i så att det ser ut som slaget vid Lützen, det skapar bara massa onödig irritation och spänningar och försenade avsparkar.

På uppmaning av en av mina Twitterföljare gjorde jag i alla fall en sådan där förhatlig ”Favoritmarkera om du dricker mjölk ur glas, retweeta om du dricker direkt ur paketet”-undersökning.

Frågan löd: ”På allmän begäran: En bengalpoll. Pyroteknik – bu eller bä? Favoritmarkera för ”Legalisera nu!”, retweeta för ”Förbudet kvar – tuffare tag”.

Av resultatet att döma är majoriteten av mina 40 000 Twitterföljare ointresserade av frågan. Men bland de som är intresserade, är majoriteten starkt för en legalisering. På sju timmar blev ställningen 960-37. 96 procent av de som orkade engagera sig vill alltså hitta en tillåten väg.

Det behöver förstås inte säga så mycket men det stärker min inställning i frågan: Hitta en tillåten och laglig väg inför 2015, låt det sedan brinna under ordnade och kontrollerade former.

Funkar inte det, tja då får man väl pröva något annat.

Formationen är enkel.

4-4-2. Lasse Vibe och Markus Rosenberg måste med.

Därför börjar vi där, med två anfallare.

Målvakt har varit svårast, Patrik Carlgren är nog årets genombrott men har släppt in för många mål, Robin Olsen har briljerat men främst i Champions League.

This is the fuckin’ allsvenskan.

Så det får bli Kevin Stuhr Ellegaard. Ni kan kritisera mig för det valet, varsågoda.

Man vill ju ha med en sådan som Guilermo Molins egentligen men han har gjort för få matcher. Man vill ha med Anton Tinnerholm också men då skulle inte Johan Larsson få plats. Lurigt. Det blev det offensivaste valet, jag vet inte om det är rätt.

När jag tog ut vårens elva fick jag säckvis med skit från AIK:arna för att Celso Borges inte platsade, det gör han inte nu heller, inte ens nära, inte ens på bänken. Jag hade rätt där, ni hade fel, detta har inte varit Borges allsvenska år, hur grym han än var i VM.

David Accam? Ja ja ja men vem ska han peta?

Jag vill egentligen ha Alexander Axén som årets tränare men det går ju inte att komma runt att Åge Hareide har gjort det ingen lyckats med, nämligen att försvara ett guld. Axén är Årets Högmo, det är ingen dålig utmärkelse det heller.

…och tänk om Henrik Larsson räddar kvar Falkenberg, tränarkonkurrensen är hård i år.

Nog tjafsat, den allsvenska elvan 2014 är denna:

Kevin Stuhr Ellegaard (Elfsborg)
–
Johan Larsson (Elfsborg), Filip Helander (MFF), Erik Johanson (MFF), Ludwig Augustinsson (Blåvitt)
–
Nabil Bahoui (AIK), Markus Halsti (MFF), Simon Gustafson (Häcken), Emil Forsberg (MFF)
–
Markus Rosenberg (MFF), Lasse Vibe (Blåvitt)

Tränare: Åge Hareide (MFF).

Bänk: Robin Olsen (MFF), Anton Tinnerholm (MFF), Kari Arkivou (Häcken), Sebastian Holmén (Elfsborg), Jakob Johansson (Blåvittt), Oscar Lewicki (Häcken), Enoch Kofi Adu (MFF), David Accam (HIF), Crespo Kamara (ÖSK), Henok Goitom (AIK).

Synd att Markus Halsti är från Finland bara, annars är nog detta lag jämnbra med Erik Hamréns landslagsgäng. Zlatan i stället för Vibe, Isaksson i stället för Ellegaard, sedan snackar vi. Men utan Halsti rämnar bygget. Med Halsti i laget hade Brasilien antagligen vunnit över Tyskland i VM.

I dag går det undan.

Jag kommer ihåg en ordväxling jag hade med min kollega Simon Bank, jag minns inte ämnet men jag sa:
– Fan, det här kommer vi att diskutera länge.
Bank, som så ofta ett steg före, svarade:
– Nä. I morgon är det en Twitterstorm om något nytt.

Det går så fort idag, i medierna och i de sociala nätdiskussionerna att den ena debatten hinner knappt börja innan nästa tar vid.

”Face down”-generationen – som även många av oss lite äldre plötsligt är en del av – behöver födas. När det inte händer något på ena skärmen sträcker vi oss snabbt efter en annan.

Till och med en vanligtvis klok, gammal man som Lasse Lava kapitulerade fullständigt i Viasat-studion i går kväll där han började med att säga att matchen mot Atletico Madrid inte var någon omöjlighet för MFF, skrockade nöjt i pausen över 0-0 för att efteråt falla ut i en rasande sågning mot Ricardinho i synnerhet och försvarsspelet i allmänhet. Lasse Lava spekulerade vilt i att MFF inte tagit sig an matchen med tillräcklig respekt för motståndarna och ifrågasatte Åge Hareides och lagets fokus och förberedelser. Men om Lasse Lava hängt med på vad Hareide och spelarna sa på pressträffarna före matchen hade han sluppit spekulera. Där framgick klart och tydligt att Hareide upprepade gånger beskrev Atletico Madrid som ett av världens bästa klubblag, och att fokus låg på att stoppa kantspelet och fasta situationer. Jag förstår att man pressas att hitta snabba svar och förklaringar i en tv-studio men den riktiga analysen var ju att när Diego Simeones mannar gick på pumpen i första halvlek så skruvade de om positionerna till andra. Efter ett mentalt tungt 0-1-mål rasade MFF ihop bit för bit. Men förberedelserna? Nej du, Lasse, inget fel på dem med tanke på hur det såg ut första 45. Faktum är att Malmö har gjort fem bra Champions League-halvlekar och en dålig. Där står vi just nu.

Det är som det är med det. Tiderna förändras, inget att bli gråhårig över.

Det var mot den bakgrunden jag i förra veckan bestämde mig för att plocka upp en av svensk fotbolls eviga frågeställningar: Vilket är Sveriges mest framgångsrika klubblag genom tiderna – IFK Göteborg eller Malmö FF? Frågan har kommit och gått sedan slutet av 1970- början av -80-talet (kanske längre än så) och aktualiseras dels genom MFF:s Champions League-medverkan, dels genom att de ”kvitterade” till 18-18 i vunna SM-guld (då håller jag mig till Svenska Fotbollförbundets officiella räknesätt).

Min tanke var att ta avstamp i historien, få bekräftat att Blåvitt är Sveriges mest framgångsrika lag genom tiderna, konstatera att Malmö dominerar just nu och sedan låta reportaget glida över i hur Göteborg ska göra för att resa sig och försöka ta igen det försprång Malmö nu har skaffat. Ett klassiskt reportageupplägg som egentligen handlade mer om Blåvitt än Malmö, det var själva poängen eftersom jag tidigare i år gjort flera långa läsningar om MFF, Djurgården och AIK bland annat.

Jag insåg inte riktigt sprängkraften. En vecka senare diskuteras detta fortfarande flitigt i både IFK- och MFF-läger.

Är det inte fantastiskt som kontrast?

Men i det nya tidevarvet avkrävs även vi journalister på detaljerade svar i allt från var vi står i bengalfrågan till hur många plus senaste kebablunchen får. Så på allmän begäran, om jag får uttrycka mig lite högtravande, och helt oavhängigt att jag själv är född och uppvuxen i Göteborg och nu har bott i Stockholm i 14 år: Så här tänker jag kring vilken som är Sveriges mest framgångsrika fotbollsförening genom tiderna:

IFK Göteborg. Övriga kommentarer överflödiga.

Nästa ämne?

AIK ligger just nu tvåa i tabellen på 44 poäng. Om de går rent – alltså vinner de sex återstående matcherna – kommer de upp i 62 poäng. Elfsborg kan max nå 60 poäng och IFK Göteborg 59 poäng.

Säg för exemplets skull att AIK vinner fem matcher och förlorar en, då slutar de på 59 poäng. Malmö FF behöver bara vinna tre av sex till för att landa på 59 poäng, och har i dag +23 i målskillnad mot AIK:s +12.

Malmös poängsnitt i årets allsvenska är 2,1 poäng per match. Om de håller snittet slutar de på 62-63 poäng vilket i praktiken är ointagligt även om AIK går helt rent.

AIK:s poängsnitt är 1,8 poäng per match. Om de håller snittet slutar de på 55 poäng. Elfsborg stannar enligt samma uträkning på 52-53 poäng och IFK Göteborg på 51 poäng.

Det krävs alltså att lagen i toppen ska bete sig väldigt annorlunda under avslutningen för att Malmö FF inte ska vinna årets allsvenska med god marginal.

Det som kan förändra läget är att MFF, AIK och Elfsborg har kvar att möta varandra. Men grejen är att Malmö kan – som läget är nu – förlora båda dessa matcher och fortfarande nå 62 poäng.

Samma 62 poäng som AIK alltså når först om de vinner samtliga sex återstående matcher.

Jag tror att allsvenskan slutar så här:

1. Malmö FF – 62 poäng.

2. AIK – 57 poäng.

3. IFK Göteborg – 53 poäng.

4. Elfsborg – 52 poäng.

Kanske kan Häcken utmana om plats 3-4, vi får se.

Det har dykt upp en ny sorts journalister. Vi kan kalla dem firma Sjöholm & Lövberg. Vi kan också kalla dem Maffiabevakarna.

Låt mig kort berätta hur de jobbar.

Malmö FF gör ett bra resultat borta mot FC Vodka Red Bull Salzburg. Ett antal supportrar, med AIK-Twittermaffian i spetsen, går i taket när journalister slänger sig med uttryck som ”Champions League-avancemang är bra för svensk fotboll”.

Sjöholm & Lövberg följer förstås debatten, och nån dag senare står att läsa följande rubrik på en blogg: ”Braaa fööör sveeensk foootboooll”.

Jag behöver knappast förtydliga att den är raljant.

Där den gamla tidens populister med Mats Olsson i spetsen stack upp fingret i luften och försökte känna vilket håll vindarna blåste åt behöver Maffiabevakarna aldrig gissa.

Det räcker att läsa innantill på Twitter.

Missförstå mig rätt.

Det är inget fel på att ha åsikter, i synnerhet inte när man raljerar över att en samstämmig journalistkår brölar i kör att MFF:s eventuella Champions League-avancemang är ”bra för svensk fotboll”.

Jag köper den facklan för att tända debatten alla dagar i veckan.

Problemet är att Maffiabevakarna sällan eller aldrig tänder den.

De identifierar åsikten bland de supportrar som är först med sådana åsikter, sedan hoppar de på tåget, samlar in lajksen och smörjer sig i den kretsens cred. Och mår bra av det hoppas jag.

Men tror de ens själva på det de skriver?

Nämnda blogginlägg avslutas så här:

”Och i slutändan kanske det blir bra för svensk fotboll om MFF lyckas. På riktigt. Inte för att pengarna ska trilla nedåt i systemet eller för att rankingpoäng utan för att det ställer krav som måste uppfyllas.

De andra klubbarna tvingas hitta andra vägar framåt för att komma ikapp. De måste bli bättre på allt om Malmö FF blir det och i slutändan är det faktiskt bara så svensk klubblagsfotboll kan gå framåt. Om det är vad vi vill. Kanske är vi nöjda där vi är och så räcker det så. Jag kan leva med den tanken, men jag tror ändå att alla som jobbar med det här, ledare, tränare, spelare vill mer. Då måste någon klubb antagligen vara loket som drar. Just nu är det MFF. Om det fortfarande är så år 2020 återstår att se, men om en enda framgång i ett enda kval tillåter de himmelsblå att rycka ifrån fullständigt har övriga inte gjort sitt jobb. Och det vore, om inte annat, riktigt illa för svensk fotboll”.

En av Maffiabevakarna landar alltså i slutsatsen att det är ganska bra om MFF går till Champions League.

I morgon söndag har jag ett stort uppslag i tidningen där jag sammanfattar den allsvenska våren i ett antal punkter. Men jag tog aldrig ut en vår-elva. Det tänkte jag göra här i stället.

Den position som blev svårast är målvakt. Möjligen Elfsborgs Kevin Stuhr Ellegaard. Men känns inte helt gjuten. Lars Cramer i Kalmar? Nja, det är snarare Hasse Eklund och lagets defensiva arbete som ligger till grund för få insläppta mål. Därför tar jag ut den målvakt som är på väg mot ett genombrott, Patrik ”Babyface” Carlgren, 22 i AIK.

Annars föll det på plats ganska naturligt:

Patrik Carlgren
–
Johan Larsson, Marcus Nilsson, Daniel Amartey, Niklas Hult
–
Guillermo Molins (K), Markus Halsti, Simon Gustafson, Sam Larsson
–
Markus Rosenberg, Moestafa El Kabir

Tränare: Hans Eklund.

Bänk: Kevin Stuhr Ellegaard, Linus Wahlqvist, Miiko Albornoz, Ludwig Augustinsson, Simon Lundevall, Simon Tibbling, Carlos Strandberg.

Synpunkter på det?

Kommer ni ihåg Malmö FF:s kvittering mot AIK? Där inhopparen Pawel Cibicki sköt 2-2 förbi Patrik Carlgren som skymdes av Markus Rosenberg? Klart ni gör.

Eftersom domaren Stefan Johannesson pratade om bollbanan medan reglerna skriver om målvaktens synfält ledde det till en intressant principdiskussion efteråt: Vad gäller? Kan ett lag ställa offsidestående spelare framför en målvakt och sedan skjuta bredvid honom?

Domarbasen Bosse Karlsson var på Uefa-konferens och gav inget klart besked förrän nu, fredag kväll: Situationen ska bedömas som offside.

En klen tröst för AIK men då vet vi åtminstone hur det ligger till för framtiden.