Jag förstår att både HIF- och AIK-fans svär och kastar snus över att ha tappat 2-0 till 2-2 respektive torskat med 3-2 efter ett onödigt mittback(man)misstag i slutet (ett felbeslut som kostade Gnaget 850 000 kronor).

Men det kan vara läge att påminna sig om hur verkligheten ser ut. 2010/11 hade Sverige inget lag i internationella cuperna, 2011/12 tog Malmö en poäng och åkte på en rad storförluster i Europa League.

Säsongen 2012/13 har Sverige två lag i EL och båda spelade i kväll jämnt med klubbar som har betydligt större, ekonomiska muskler. Helsingborg kryssade mot holländska serieledaren Twente och AIK föll knappt mot FK Dnipro med spelare som Jevhen Konopljanka, tränade av Juande Ramos, tillsammans tjänar de väl ungefär vad Gnaget omsätter på ett år.

…Andreas Alm ställde inte ens bästa laget på planen i kväll, möjligen det piggaste.

Det är klart att när man är mitt uppe i ett gruppspel ska fokus vara framåt, mot avancemang, men ska inte glömma bakgrunden bara för det.

Jag menar inte att svensk fotboll rusar framåt i sin utveckling, jag menar bara att den går framåt, i rätt riktning, även om det kanske är en klen tröst för de fans som i dag tvingades vandra hemåt tyngda av tappade ledningar.

Var på plats på Rambergsvallen för toppmötet BK Häcken-Elfsborg och det blev lite förvirrat i inledningen.

Den officiella laguppställning alla lag måste lämna en timme före avspark såg nämligen ut så här för Elfsborg…

…pilarna är förstås mina, för när matchen började visade det sig att Elfsborg inte alls spelade som det stod på papperet. Daniel Mobaeck spelade inte innermittfältare, han spelade högerback och Johan Larsson var högerytter. Stefan Ishizaki gick till vänster, Niklas Hult bildade anfallspar med David Elm och Marcus Rohdén var inte forward utan återfanns bredvid Anders Svensson på mitten.

Så jag frågade Elfsborgstränaren Jörgen Lennartsson på presskonferensen om han försökte lura Peter Gerhardsson eller om det var tekniken som strulat (AIK:s Andreas Alm brukar skylla på kopieringsapparaten):

– Jag vet inte vad det var, om det var tekniskt eller så, sa Lennartsson.

Du hade satt Mobaeck på mitten bland annat. Han spelade högerback.

– Det blev så i dag.

Var det medvetet?

– Det blev så i dag.

Var det medvetet?

– Ja, det var medvetet (skratt).

För att?

– Vi ville väl inte skylta alltför mycket med hur vi skulle formera laget nu när vi hade så många omkastningar i startelvan.

Ordet över till Peter Gerhardsson, således – blev han lurad?

– Nej, vår taktik handlade om att Waris Majeed och Dioh Williams skulle hålla sig nära Andreas Augustsson, och han spelade där han satt på papperet. Sedan när vi såg att Hult spelade forward…det la vi ingen kraft på. Om Augustsson spelat forward hade jag blivit konfunderad, sa Gerhardsson.

Men sedan smet jag in i Häckens omklädningsrum och hittade deras taktiktavla…

…och se på tusan, de hade haft matchgenomgång efter att startelvorna blivit officiella och köpt Lennartssons bluff rakt av!

– Klassisk AIK-taktik, flinade målvakten Christoffer Källqvist och det flinet hade han råd att bjuda på, Häcken vann ju matchen ändå.

Men om inte sir Alex eller José Mourinho, Massimo Allegri eller Vincente del Bosque, behöver använda journalistiskt arbetsmaterial till förvilla motståndaren och därmed vilseleda publik, fans och tv-tittare – varför ska då vissa allsvenska tränarjönsar göra det?

I en mästerskapsmatch eller i Champions League finns det inte på kartan visa sådan brist på respekt mot övriga som jobbar runt fotbollen eller följer den.

Om man ska dra det till sin spets så devalverar det värdet på allsvenskan, det blir en mindre professionell produkt, för att använda sådana termer.

Om Jörgen Lennartsson någon gång blir förbundskapten och leder Sverige till ett mästerskap kan jag garantera att han aldrig skulle våga lura arrangören för att bluffa motståndaren. Alla försnack i tv-studior världen över skulle bygga på felaktig information. Men här i allsvenskan (där det inte är så noga, eller hur resonerar han?) spelar Lennartsson gärna Tuffe Uffe.

Därför var det bra att Elfsborg förlorade i går så att Jörgen Lennartsson fick stå i skamvrån på presskonferensen.

Nattchefen hörde av sig tidigare i dag och ville att Sportbladets profiler skulle sätta ihop en topp tio-lista över Sveriges bästa spelare genom tiderna.

Det är alltid jävligt svårt. Ska man gå efter personlig smak och egna upplevelser, spelarnas meriter, rena kvaliteter (fast hur värderar man då en målvakt mot en forward)?

Ett mission impossible.

Men ändå kul.

Jag hade inte så mycket tid att fundera, och en stund senare stektes idén eftersom det bara var Sportbladets expert på skånska, Wennman den Store och jag som behagade besvara chefens mejl (det var fredag eftermiddag så inte så konstigt kanske).

I alla fall, så här såg listan ut som jag slängde ihop:

1. Gunnar Gren.
2. Gunnar Nordahl.
3. Nils Liedholm.
4. Kurt Hamrin.
5. Zlatan Ibrahimovic.
6. Henrik Larsson.
7. Tomas Brolin.
8. Torbjörn Nilsson.
9. Patrik ”Bjärred” Andersson.
10. Bosse Larsson.

Jag blandade högt och lågt – meriter, George Raynors åsikt att Gre var överlägsen både No och Li, jag tog med en personlig favorit, Torbjörn, trots att Ralf kanske skulle varit med också, men glöm inte Torbjörn som blev Europacupens skyttekung två gånger om, vann Uefacupen och gick till semifinal i Europacupen med ett svenskt lag, jag våndades över att inte ha en målvakt på listan (Ronnie eller Rio-Kalle?) och ville förstås få in Jonas Thern.

Det går att fundera vidare på det här men det vete fan om Fredrik Ljungberg får plats hur man än vänder och vrider på det?

Dagens mest oväntade fotbollsnyhet med svenskanknytning är tveklöst att Villarreals Olof Mellberg gjort en 180-gradersvändning och nu öppnar för en comeback i allsvenskan i allmänhet och AIK i synnerhet.

– Ja, jag känner lojalitet med AIK, säger Mellberg till konkurrenten där han poserar med ett ståtligare skägg än det han bar under EM. Bara en sådan sak.

Först Daniel Majstorovic, alltså. Nästa sommar kanske Olof Mellberg. Sedan kommer Zlatan och ”Chippen” till 2015? I så fall är hela gänget samlat och möjligen skulle Gnaget då fylla den nya jättearenan trots allt.

Dagens största fotbollsnyhet med svenskanknytning är att Fredrik Ljungberg har tagit ett definitivt beslut att inte spela mer fotboll. Om detta skojas det friskt på sociala medier…”Trodde han slutade 2005, hö hö”…”När lägger Ralf av, ho ho” och så vidare.

Det är sant att Fredrik Ljungberg inte tillhört toppfotbollen sedan 2008, och att han inte satte några större avtryck under åren i USA, Skottland och Japan.

Men spelat fotboll har han ändå gjort fram till i vintras då han bröt med Shimizu S-Pulse och ryktades vara på väg till Sydafrika eller möjligen Australien. Jag skrev en krönika om att Freddies karriär visserligen var död – men att han gjorde helt rätt som fortsatte skaffa sig erfarenheter från fotbollsvärldens skuggsidor:

”Man kan förstås tycka att det är en ovärdig avslutning på en stor karriär med inte bara Champions League-final utan även tre FA-cuptitlar och två Premier League-titlar med Arsenal. Bland annat var Freddie ordinarie i laget som förblev obesegrade 2003/04, the Invincibles. Den ligasäsongen startade han fler matcher än Patrick Vieira och Dennis Bergkamp.

Eller så kan man gå till sig själv: vad hade du gjort om du fick chansen att lära dig fotbollskulturen i en fjärde världsdel och dessutom få bra betalt för det?

Mitt svar är givet: när går båten?”.

Fredrik Ljungberg gjorde under många år skillnad i ett av den tidens bästa klubblag Arsenal. Han spelade en avgörande roll när Sveriges landslag gick till mästerskap och överlevde gruppspel. Han är en av våra största. Jag skrattar inte åt de skrockande hån som verkar bygga på okunskap eller möjligen brist på förståelse för idrottens tjusning oavsett nivå. Det var annat med Henke Larsson som hängde kvar i Blågult ett par år för länge.

Med tiden blev Fredrik Ljungberg allt mer hänsynslös när det kom till att skydda sitt varumärke, i somras dök det exempelvis upp en intervju med honom i Dagens Industri som gränsade till historieförvanskning. Men det är egentligen det enda negativa jag har att säga om Ljungberg, vill folk posera i kalsonger kan jag inte klandra dem, jag hade själv ett eget kalsongmärke en gång i tiden.

Mitt bästa Ljungberg-minne är tveklöst 1-0 mot Paraguay i VM 2006 där han själv nickade in matchens enda mål en minut från slutet på Olympiastadion i Berlin inför 50 000 svenska fans. Mitt sämsta Ljungberg-minne är när HBK skickade Jonsereds IF ur svenska cupen 1995, Fredrik satte två och jag bommade ett friläge.

Vad som händer med Fredrik nu vete fan, han har förstås en ocean av kunskap att dela med sig av om han fortsätter inom fotbollen i en ledarroll. Men han känns inte som typen, han har i stället bäddat ganska bra för sitt nya liv i London som affärsman inom fastighetsbranschen till att börja med.

Exakt vad det innebär återstår väl att se men det lär inte gå någon nöd på Fredrik Ljungberg i alla fall.

Till sist: grattis, Kim Källström – 30 år i dag. Snart börjar eländet.

Helsingborgs 0-2 mot Celtic i tisdags kändes mest onödigt.
Känslan efter AIK:s 0-1 på Råsunda mot CSKA Moskva var mer – oundvikligt.
Till skillnad från HIF mötte Gnaget en klassmotståndare vars snabba och vågade kortpassningsspel på små ytor förde tankarna till FC Barcelona.
AIK gjorde vad de kunde, försvarade sig väl men var aldrig nära att hota den ryska storklubben.

AIK började bäst och omsatte all energi som byggts upp inför mötet till ren löpkraft. CSKA gick högt upp med båda ytterbackarna och Daniel Gustavsson kom förbi till höger medan Martin Mutumba/Nils-Eric Johansson hittade fram till vänster. Men de snabba framstötarna på kanterna innebar också att AIK inte hann få in särskilt mycket folk i boxen. Om inläggen inte fastnade på någon av ryska landslagsmittbackarna Ignashevich eller Berezutskiy, så fanns där ändå ingen AIK:are att avsluta.

Ju längre första halvlek led, desto jobbigare blev det för AIK att hinna upp i press när en lysande Rasmus Elm flyttade bollen framåt via Keisuke Honda eller de centrerande yttrarna Alan Dzagoev och Zoran Tosic. Även om det inte ledde till klara målchanser för CSKA – undantaget Ahmed Musas friläge – måste halvtidsvilan kommit som en befrielse för Gnaget. Sista 25 minuterna hade de inte bollen mycket och när de väl hade den, orkade de aldrig få den att fastna inom laget efter allt jagande.

Tränaren Andreas Alm hade möjligheten att byta ut den misslyckade Kwame Kariakri under pausen, sätta in Daniel Tjernström centralt och peta upp mer bolltrygge Celso Borges ett snäpp…jag twittrade till och med om det då…

…men Alm avvaktade med bytet och matchbilden blev ungefär den samma när spelet blåstes igång igen. 

Precis när ”Tjerna” dragit på sig matchtröjan för att ersätta Karikari, efter en timmes spel, fick CSKA utdelning: Aleksandr Cauna löpte runt till vänster, Musa hittade Honda centralt som enkelt bredsidade bollen i mål. Ett lika snabbt som vackert anfall. AIK:s Per Karlsson gjorde en genomgående bra insats som mittback men där hängde han inte med.

CSKA bytte in Pontus Wernbloom till vissa burop och en snabb ”Hata Göteborg”-vända från hemmapubliken (nästan 17 000 var på plats på Råsunda). Wernbloom har varit lätt skadad men klev in för att säkra ledningen.

Någon egentlig AIK-anstormning blev det aldrig, bollinnehavet slutade 62-38 till CSKA och även om Gnaget skapade totalt åtta hörnor var det sällan eller aldrig särskilt farligt. En tilltrasslad situation i straffområdet på tilläggstid var det närmaste de kom.

Att resultatet 0-1 – som i sig inte är dåligt sett till styrkeförhållandena mellan lagen – blir extremt svårt att vända i Moskva om en vecka behöver väl knappast påpekas.

Ganska gemytlig stämning så här timmarna före hundramiljonerkronorsmatchen mellan Helsingborg och Celtic.

Men bloggen har grävt fram en attack.

Tunn, men åndå en attack.

Intervjuade Erik Edman som berättade att han spelat ihop med Celtic-vänsteryttern Giorgios Samaras i Heerenveen.

Hur var han då? undrade bloggen.

– Petters fru brukade kalla honom ”farthållaren”. Han tog bollen och sprang upp och ner, han var som en farthållare, sa Edman och garvade.

Han har bara ett tempo i kroppen?

– Ja, det har inte jag sagt, det var Petters fru som sa detta.

Petter Hansson alltså?

– Ja.

Hon är en sådan fotbollsanalytiker?

– Hon kan en del fotboll, det kan hon. Hon har varit tvungen att stå ut med Petter i alla dessa år. Då har man sett en del fotboll.

Fast sedan kunde Edman inte heller hålla sig riktigt. Han var inte så värst imponerade av Celtic när det kom till kritan:

– Jag tror absolut vi står upp bra och gör en bra match hemma. Jag tycker inte de är något topplag. Det är inget kalas-lag. Visst, ett bra fotbollslag men inte så mycket mer.

Framåt kvällen vet vi mer om vad det egentligen innebär att inte vara ett kalas-lag. Det ska bli mycket spännande.

…Bastian drog på sig en varning efter två minuter.

…Robben försökte skjuta kepsen av den där snubben på 43:e bänkraden varje gång.

…Chelsea lämnade knappt straffområdet.

…vi fick fotbollshistoriens mest rättvisa mål.

…Chelsea fick en hörna.

…vi fick fotbollshistoriens mest orättvisa mål.

…Bayern skickade fram en holländare till straffpunkten ur ett lag fullt med tyskar.

…Neuer tog en straff.

…jag, innan Bastian skulle slå sin straff, sa: ”Jag betalar taxi vart ni vill om han missar”.

…rätt man vann.

…Didier Drogba är en sådan jävla hjälte att vi aldrig kommer att glömma honom.

…scenerna efteråt, när Drogba sprang bort till det blåa havet, kastade tröjan, stod framför dem på straffpunkten var väldigt vackert.

…Ivanovic, han var ändå avstängd, hoppade upp på ribban och sjöng.

…Roman smög fram för att lyfta bucklan.

…det var en klassisk Champions League-final.

En KLASSIKER!

Det är helg igen och det betyder arbete igen för en handelsresande i allsvensk fotboll.

Helsingborg-Mjällby fixar kollegor Alfelt och Flinck, själv är jag på plats i Göteborg i morgon (IFK-Åtvidaberg) och Norrköping på söndag (IFK-Malmö FF).

Skriver i dagens tidning om den omtalade fotbollsstrejken som är en svår fråga men jag landar ändå i att spelarna har vissa poänger med sina krav.

Listar också årets vackraste mål så här långt med tanke på ”drömmålsexplosionen” i förra omgången…(ja, jag vet att drömmål kan vara ett av sportjournalistikens mest slitna uttryck men men).

Pep Guardiola slutar och som jag förstår fotboll är det en klar förlust för Barcelona. Jag har aldrig begripit pratet om att laget är en självspelande orkester men det får framtiden ge svar på nu när Messi & Co. får en ny dirigent i form av Peps högra hand Tito Vilanova. En för mig relativt okänd herre, men jag köper tanken med att han tar över, klubben viker inte från den inslagna vägen, de tror på det de gör och konstigt vore annars – Barcelona är trots ligamissen och Champions League-förlusten världens bästa fotbollslag, ja ett av de bästa genom alla tider även om det är svårt att jämföra olika årgångar.

…då har jag svårare att förstå varför Pep väljer att sluta men han hävdar själv att energin är slut och det får man ha respekt för, jag tycker inte att han lämnar ett sjunkande skepp direkt. Har man inte energi själv är det svårt att ge energi till andra, kanske en av de viktigaste egenskaperna när man tränar ett lag som ofta är så överlägset som Barca.

Ett avsked som känns betydligt mer i hjärtat är att allas vår kära miss Modin lämnar Sportbladet efter sju år även om det är för en utmaning som var svår att säga nej till för en tv-journalist, nämligen fast tjänst på SVT. Lik förbannat kommer hon att vara väldigt saknad, som medarbetare och människa.

Var på plats på Strömvallen i går där AIK gjorde jobbet rent och snyggt mot Gefle, det handlar om att ta tre poäng oavsett hur det ser ut, krönika här, med följande intressanta reflektion:
”På Strömvallens bortaläktare utspelades en ovanlig händelse. En bit in i matchen, när bollen var någon annanstans, kastades det in ett knallskott som small på planen. Rörelse i leden och efteråt berättade AIK:s säkerhetschef Henrik Koch att ett antal supportrar helt enkelt hade plockat ut personen som kastade smällaren och överlämnat honom till polisen.
– Självsanering. Det tycker vi är positivt, sa Koch som menade att det aldrig tidigare skett så tydligt i en AIK-klack”.

Kan det ha varit det definitiva slutet på knallskottskastandet från svenska fotbollsläktare?

En märklig kväll det här.

Jag var i Göteborg och jobbade i måndags och hade bokat hemresa onsdag klockan 18.42.

Det kan ha varit en av tidernas sämsta tågbokningar.

Missade första halvlek Real Madrid-Bayern München och förstod av Twitter att det var en sjuhelvetes halvlek.

Givetvis var tåget försenat, och jag när jag insåg att andra halvlek hade börjat gick jag direkt till O’Learys på Centralstationen för att se det som återstod.

Vakten ville dock inte släppa in mig, det var fullt hävdade han trots att det gick ut åtminstone 20 personer under tiden jag stod där tillsammans med lite annat löst folk som också ville in. I en halvtimme stod vi utanför och tittade på TV-apparaterna genom entrén. Bredvid stod vakten och jag tror att han flinade hela tiden. Det var sista gången jag försökte gå in på O’Learys, jag har till och med kört ett uppsnack på den aktuella restaurangen. Okej om man inte blir insläppt när man är för packad – det har jag inga synpunkter på, det kan hända den bäste – men det här accepterar jag inte

Vid slutsignal hoppade jag in i en taxi och kom hem lagom till andra förlängningskvarten och noterade att mr Mourinho först hade bytt ut Khedira, sedan Özil, och inte gick för seger. Hur kan man inte gå för seger och samtidigt byta ut tyskar inför ett straffavgörande? Det är misstag i klass med Hannibals.

När Bastian klev fram för att avgöra var det förstås inget snack, mannen är själva definitionen av en inslagen straff.

Xabi Alonsos var också bra men så ser han ju ut som en tysk fältherre.

Bayern började med att skicka ut en 19-åring som jag inte ens kan namnet på som rullade in bollen hur enkelt som helst, det var häftigt.

Ronaldo missade men att stjärnor alltid missar är mer en känsla än ett statistiskt faktum. De flesta gör trots allt mål, och ännu fler icke-stjärnor missar. Däremot kanske Ronaldos guldboll rök där om inte Portugal gör något stort av EM.

Strafflägningar är ett intressant fenomen, möjligen står det att läsa i #pärmen varför tyska lag alltid vinner på straffar men jag har inte hittat just det kapitlet ännu, men jag vet att när man står där framme känner man sig ungefär som när man var liten och kastade ett äpple på en förbipasserande bil – och den stannade och började jaga dig.

Varken Barcelona eller Real Madrid i Champions League-final, det är en skaplig skräll som inte många förutspådde i höstas. Bayern München ska givetvis ta hem det på hemmaplan men vem trodde att Chelsea skulle slå ut Barca?

Jag skrev det tre timmar innan avspark på Twitter, den här matchen slutar 2-1 till Barca…

Okej, jag hade inte räknat med Fernando Torres, det hade jag inte.

Han har spelat för LITE vänsterback, det är vad han har gjort.

I min värld är detta den största fotbollsmatch som har spelats sedan Champions League-finalen 2011, kanske den största CL-semin i turneringens historia, kanske den mest laddade icke-finalen sedan Tyskland-England VM 2010.

Ja, jag tyckte det var intressant att Barcelona åkte ur, jag vill ha en fotboll – likt allsvenskan – där man inte vet hur det går, därför var det på många sätt fantastiskt att Chelsea slog ut världens bästa fotbollslag.

Det enda verkliga hotet som finns mot fotbollen är att den blir förutsägbar.

Det finns så mycket att skriva om denna match – herregud, Barca spelade 3-3-4, det har jag aldrig sett ett fotbollslag göra på den här nivån – jag hade gärna läst Simon Bank men så fungerar det tydligen inte längre, det är ungefär som att Pep Guardiola hade bänkat Leo Messi men det vore ju konstigt att göra.

Vad som avgjorde? Att Barcelona inte kan spela destruktivt, blir du pressad på mittplan av Lampard  i andra övertidsminuten av första halvlek och ledning 2-0 så Upp. Med. Bollen. På. Läktaren. Den enskilda situationen avgjorde matchen. Det är Barcas styrka att inte spela så men igår blev det deras förbannelse.

Jag släpper fram en läsare att sammanfatta:

”Mellan 1992-93 och 2010-11, alltså 19 säsonger:

A) En CL-seger har aldrig försvarats – av samma klubb.
B) En CL-seger har aldrig försvarats – ens av en ligakonkurrent (!).
CL-segrarna har ALLTID bytt ligor.

Kontentan: eftersom Barcelona vann i maj 2011, så skall bara inte Barca
eller Real kunna vinna – men däremot kan något av lagen nå final åtminstone.
Nu blev ju Barca utslaget, men Real har chansen. Årets CL-vinnare blir
alltså Chelsea eller Bayern München.

C) Under de 19 första säsongerna har CL-segrarna i nästan alla säsonger även
varit gruppvinnare. Det finns 5 undantag varav senaste är Inter:

2009-10 Inter
2004-05 Liverpool
2003-04 Porto
1998-99 Man United
1996-97 Dortmund (delad gruppetta)

Den 20:e CL-säsongen pågår och det stod klart redan inför semifinalerna att
någon gruppvinnare kommer att vinna finalen. Alltså har CL-vinnarna i 15
säsonger även vunnit gruppspelet. Skall man räkna snällare så kan man klassa
Dortmund som gruppetta (laget var DELAD ETTA men egentligen tvåa) och då har
vi 16 mästarlag som vunnit en grupp under 20 säsonger. De säsongerna där man
hade dubbla gruppspel räknar jag in det första gruppspelet. Men även i
fallen där det varit dubbla gruppspel så har CL-vinnarna oftast vunnit bägge
grupper.

Kontentan: vi kunde redan efter höstens gruppspel fastslå att Zlatans Milan
inte skulle vinna CL då Milan slutade 2:a efter Barca. Visst, chansen fanns
ju, men den var typ 21 procent (=4/19) att dom skulle lyckas. Nu är chansen
20 procent (4/20) att en gruppspelstvåa vinner hela turneringen.

D) Jag har inte lyckats klura ut något samband mellan resultaten i
gruppspelen och vem som kommer att vinna CL-finalen. Det lag som har störst
chans att vinna CL efter att gruppspelet är färdigspelat är i alla fall en
gruppetta som är från en annan liga än regerande mästarlaget.

* i 100% av fallen har CL-bucklan bytt liga
* i 80% av fallen har CL-bucklan gått till ett lag som VUNNIT sitt gruppspel

2010-11:     Barcelona        etta: 4-2-0 14-3
2009-10:     Inter            tvåa: 2-3-1 7-6
2008-09:     Barcelona        etta: 4-1-1 18-8
2007-08:     Man United       etta: 5-1-0 13-4
2006-07:     Milan            etta: 3-1-2 8-4
2005-06:     Barcelona        etta: 6-0-0 17-3
2004-05:     Liverpool        tvåa: 3-1-2 6-3
2003-04:     Porto            tvåa: 3-2-1 9-8
2002-03:     Milan            etta: 4-0-2 12-7, etta 4-0-2 5-4
2001-02:     Real Madrid      etta: 4-1-1 13-5, etta 5-1-0 14-5
2000-01:     Bayern München   etta: 3-2-1 9-4, etta 4-1-1 8-5
1999-00:     Real Madrid      etta: 4-1-1 15-7, tvåa 3-1-2 11-12
1998-99:     Man United       tvåa: 2-4-0 20-11
1997-98:     Real Madrid      etta: 4-1-1 15-4
1996-97:     Dortmund         tvåa: 4-1-1 14-8 (delad etta)
1995-96:     Juve             etta: 4-1-1 15-4
1994-95:     Ajax             etta: 4-2-0 9-2
1993-94:     Milan            etta: 2-4-0 6-2 (gruppspel efter cup)
1992-93:     Marseille        etta: 3-3-0 14-4 (gruppspel efter cup)

Kontentan: du kanske borde tänka annorlunda med ditt tips om Real Madrid som
CL-mästare för denna säsong 😉 Eller så är du spiksäker på att Real Madrid
kommer att bryta denna förbannelse?

E) Säsonger sedan en liga senast vann CL:

* La Liga: 1 (Real Madrid har chansen i år)
* Serie A: 2
* Premier League: 4 (Chelsea har chansen i år)
* Portugals liga: 8
* 1.Bundesliga: 11 (Bayern har chansen i år)
* Holländska ligan: 17
* Franska ligan: 19

CL-titlar för lagen som finns kvar i CL 2011-12:
* Chelsea: 0
* Bayern: 1 (senast: 11 säsonger sedan, näst senast: 1976)
* Real Madrid: 3 (senast: 10 säsonger sedan, näst senast: 12 säsonger sedan)

Senaste final för lagen som finns kvar i CL 2011-12:
* Chelsea: 2008 (förlust – mot Man United)
* Bayern: 2010 (förlust – mot Inter)
* Real Madrid: 2002 (vinst)

Kontentan: om detta spelar nån roll vet jag inte. Alla tre lagen har gott om
erfarna spelare. Både Chelsea och Bayern nådde final ”nyligen”: 2008 och
2010. Kanske har Bayern München en viss fördel av en nylig final och minns
så pass bra vad som krävs för att nå final. När Bayern nådde final 2010 så
vann man först hemma mot Lyon med 1-0 (Robben målskytt) och i returen på
bortaplan vann man med hela 3-0 (hattrick av Olic). Denna säsong vann man
med uddamålet hemma mot Real (nästan likt vinsten mot Lyon för 2 år sedan)
och frågan är om Bayern kan upprepa sin Lyon-bortakross mot Real?

Ja du Robban, nu har du nåt att bita i här…

Har vi blivit klokare av denna ”uppsats”? Det vete fan… Men Real Madrid
ska bara inte kunna vinna CL i år. I finalen kommer det i alla fall finnas
ett Chelsea med FYRA avstängda spelare (inkl John Terry). Så Chelsea kommer
få det svårt. Chelsea kommer inte ha råd att ha skadade nyckelspelare som
också missar finalen.

Jag tror banne mig att Bayern München tar hem hela skiten 😀

/Carl-Johan”