En LO-ordförandes heder

På ytan handlar det om en LO-ordförandes heder, om en direktörs vidlyftiga pension och styrelseledamöters ansvar. Och naturligtvis om dramatiska rubriker. Om det vore hela sanningen hade den enklaste lösningen för Wanja Lundby-Wedin varit att avgå.

Under ytan har affären kring AMF:s utbetalningar till Christer Elmehagen från den första dagen rört grundläggande maktstrukturer i det svenska samhället. Det är just därför hon stannar kvar.

Affären gäller förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, där AMF tillsammans med försäkringsbolaget AFA varit en bärande del. Det kommer att förändras.

Men AMF-skandalen handlar också om förhållandet mellan arbetsmarknaden och politiken. Redan tidigt i affären ansåg sig statsminister Fredrik Reinfeldt fri att komma med synpunkter på Wanja Lundby-Wedins roll. Där föll en viktig gräns för politiken.

Det blir än tydligare när socialdemokratiska politiker har synpunkter på interna LO-beslut. Det skulle nämligen kunna bli början till slutet för den känsliga balansakt som brukar kallas facklig politisk samverkan.

Banden mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen bygger på en bodelning. Politiska frågor avgörs inom politiken, ofta efter synpunkter från fackliga företrädare. Rent fackliga frågor avgörs däremot utan politisk inblandning.

I spåren av AMF-affären har den gränsen varit på väg att rasa. Då påverkas grunden för samarbetet mellan LO och det socialdemokratiska partiet. Det skulle kunna betyda en ny och bättre arbetsfördelning, men det skulle också kunna göra det svenska politiska landskapet mer likt det som råder i många av våra granländer.

Att LO-styrelsen ger nu Wanja Lundby Wedin fortsatt förtroende visar att fackföreningsrörelsen inte vill se det ske.
Ingvar