Jublet får vänta

Det kommer inte som en överraskaning att regeringen i den kommande budgeten förstärker kommunernas ekonomi. Att låta välfärden ta hela smällen när skatteintäkterna krymper och arbetslösheten stiger skulle vara politiskt självmål. Signalerna från inte minst Moderaterna har varit tydliga på den punkten.

Ändå går regeringen längre än de flesta kanske hade väntat sig. De 10 miljarder som nu utlovas är betydligt mer än Sveriges Kommuner och Landsting ställt som minimikrav för att undvika neddragningar i välfärden.

Förslaget presenteras helt kortfattat på fem sidor. Där framgår att pengarna ska fördelas till kommunerna efter befolkning, och att landstingen ska få tre av de tio miljarderna. Regeringen vill dessutom att pengarna ska användas för att trygga sysselsättning under nästa år. Det ger knappast utrymme för kommunala skattesänkningar.

Självfallet måste nu de konkreta förslagen läggas på bordet. För pressade kommuner finns djävulen i detaljerna. Landets lokalpolitiker gör klokt i att invänta villkoren för stödet innan de jublar.

Ändå är de frågor som framför allt hänger kvar efter dagens regeringsutspel politiska. Hur kan den politik som nyss avfärdades som både lättsinnig och oansvarig plötsligt vara högsta visdom? Hur förvandlades landets kommuner från ett ”särintresse” till en ”central del i den svenska välfärden”?

Och vad betyder det när en regering som i det längsta förklarat att kommuner ska anpassa verksamheten till inkomsterna, nu plötsligt anser att det finns ett behov av långsiktighet?

De frågorna lär få vänta på svar, till att börja med tills budgeten faktiskt finns.

Ingvar Persson