Lönerörelsens dubbelmoral

Just nu pågår den största – och kanske viktigaste – avtalsrörelsen på mycket länge. Villkoren för över tre miljoner löntagare ska fastställas i ett som Sverige ännu kämpar med effekterna av krisen. För minst hundratusen arbetare och tjänstemän har den inneburit ett förlorat jobb. För många fler krisavtal och sänkta inkomster.

Tonläget har varit högt, inte minst från direktörerna som i snart ett års tid hamrat ut budskapet om nollavtal, i praktiken en lönesänkning för de anställda.

Samtidigt kan Aftonbladet i dag visa att det finns pengar – till aktieutdelningar, direktörslöner och bonusar. Medan arbetsgivarnas förhandlare kräver reallönesänkningar av de anställda delar sex stora industriföretag – Alfa Laval, Atlas Copco, Electrolux, Scania och SKF – ut femton miljarder till sina aktieägare.

Femton miljarder. Det är siffror som annars brukar höra hemma i diskussionen om statsbudgeten.

Direktörerna vill naturligtvis inte se något samband mellan utdelningen till aktieägarna och de anställdas löner. Vi känner igen argumenten.

De företag vi talar om är internationella, ja rent av globala. Vinsterna skapas inte bara i Sverige. Handel med aktier och kapital låter sig inte stoppas av nationsgränser. Företagen måste vara attraktiva för investerare från hela världen.

Dessutom är aktiekapitalet förutsättningen för företagens fortlevnad.

Det borde å andra sidan också kunna sägas om personalen.

Så sent som i måndags deklarerade Svenskt Näringslivs Urban Bäckström att det var dags för de fackliga förhandlarna att ”sansa sig”. Som om krav på bevarad reallön och en rimlig ersättning för det arbete man utför skulle vara omoraliskt.

I dag är det omöjligt att inte ställa frågan; är det inte omoraliskt att höja aktieutdelningarna efter en kris som drabbat anställda, leverantörer och kunder? Är det inte dubbelmoral att hojta om ansvar och reallönesänkningar samtidigt som ägarna – och direktörerna själva – höjer sina inkomster?

Och är det inte hållningslöst att tala om företagens utsatta läge, samtidigt som det kapital som skulle kunna användas för framtidsinvesteringar delas ut till kupongklippare?

Ingvar Persson