Räntan, obalansen, jämlikheten

Riksbanken höjde idag räntan (Sveriges går bra) men sänkte samtidigt prognosen för den framtida räntan (oron i omvärlden är stor). 

De internationella stimulanspaketen och de låga räntorna räddade världsekonomin men verkar ha fått slut på ånga. Affärspressen skriker om valutakrig och risk för protektionism.

Tillväxten var något starkare än förväntat under första halvan av 2010 men förväntas bromsa in. De grundläggande problemen i världsekonomin finns kvar:

Den rikaste 1 procenten av USA:s befolkning hade i slutet av 1970-talet åtta procent av inkomsterna. Idag har siffran ökat till 24 procent. I Kina (som förstås är en helt annan typ av ekonomi) händer något liknande. 

För att världsekonomin ska kunna återhämta sig måste efterfrågan ta fart. Frågan är om den kan göra det i USA (som trots allt fortfarande är världsekonomins motor) om den hisnande ojämlikheten består. Vanligt folk har helt enkelt inte råd att spendera pengar. 

Med så mycket av inkomsterna koncentrerade i toppen måste man skapa efterfrågan i ekonomin på andra sätt: med extremt låga räntor, vilda subprimelån och att människor uppmuntras att leva med åtta kreditkort i varje byxficka (som var fallet i USA innan krisen). Eller lägga allt fokus på exportmarknader, som i Kina.

Skälet var det samma: ojämlikheten. Vanliga kineser vågar inte spendera pengar i brist på utbyggda trygghetssystem. De spar av rädsla för vad som ska hända om de blir sjuka. Landets inhemska efterfrågan är oerhört låg. 

Problemen i världsekonomin är ingen opolitisk väderlek: i grund och botten handlar det om ojämlikhet.