Missmatchningen – det låter fult

Jag tänker inte recensera den politiska debatten om Anders Borgs vårproposition. Det kommer att göras på annan plats.

Men på en punkt kan jag inte tiga. Jag fruktar nämligen att jag sett inledningen till de närmaste årens stora politiska debatt – missmatchningen eller möjligen missmatchen. Tommy Waidelich svävade lite på den punkten.

Problemet är naturligtvis inte att den politiska debatten handlar om långtidsarbetslöshet, eller om att många arbetsgivare i dag har svårt att hitta den arbetskraft de behöver. Det är alldeles utmärkt om politiken diskuterar utbildning och aktiv arbetsmarknadspolitik, och det är nödvändigt att prata om ett arbetsliv som kräver allt men inte vill bidra med något.

De sakerna tillhör verkligen Sveriges stora problem. En opposition värd namnet måste kunna presentera en annan vision än regeringens själlösa försök att lösa alla problem med skattesänkningar och nya pålagor på sjuka och arbetslösa.

Men ordet missmatchningen. Det är ju så fult.

Svenskt Näringsliv har lanserat begreppet, och av direktörerna på Storgatan förväntar jag mig kanske inget annat än en lite fattig svengelska. Och det finns absolut ingen anledning att tro att de skulle rygga för det systemfixerade i begreppet.

Missmatchningen – eller missmatchen – handlar ju inte om människors möjligheter eller vilja att utvecklas. Den handlar om att systemet inte fungerar som det ska. Om suboptimering.

Men av en socialdemokratisk ekonomisk talesperson förväntar jag mig mer, även om han bara haft jobbet i två veckor.

Waidelich kunde ha talat om samhällets svek mot de arbetslösa, han kunde ha pratat om visionen om ett lärande arbetsliv, eller om de mänskliga och ekonomiska möjligheter som just nu försakas.

Och i stället…

Missmatchningen – eller möjligen missmatchen.

Det kommer att bli en dyster vår.

Ingvar Persson