Maud Olofsson kastar in handduken

Det var väntat, och ändå kommer det som en överraskning.

Maud Olofsson meddelade till slut att hon tänker lämna posten som partiordförande på stämman i höst. Internt har många röster ifrågasatt hennes fortsatta ledning, däribland CUF, Centerstudenterna, och flera distrikt samt riksdagsledamöterna Fredrick Federley och Abir Al-Sahlani.

Centern har förändrats enormt under Olofssons tioåriga ledning. När hon tillträdde 2001 var centern ett mittenparti med stark landsbygdsförankring. Genom att markera åt både höger och vänster kunde partiet också med trovärdighet göra upp med båda sidor.

Att ingå i allianssamarbetet var det som resulterade i att Centerpartiet fick sina första ministerposter på 12 år. Men det innebar också att partiet blev tvunget att börja dagtinga med sin övertygelse – inte minst i fråga om den så viktiga kärnkraften.

Stora delar av den miljöpolitik som centerrörelsen håller varmt om hjärtat har fått stryka på foten. Men den fasta anknytningen till högerlägret har också etablerat Centerpartiet som en given del av borgerligheten, och borgerliga regeringar framöver. Det ger ett inflytande som i någon mån ersätter det man tappat på möjligheterna att förhandla med båda blocken.

Det är ett sargat parti Maud Olofsson lämnar efter sig. Katastrofala opinionssiffror och minskat inflytande i såväl regeringen som alliansen i stort är inget kul arv. I det sammanhanget är städavdrag och miljöbilspremier en klen tröst.

Centerpartiet står nu inför en potentiellt uppslitande ordförandestrid. Maud Olofsson lämnar inte efter sig någon tydligt efterträdare och konflikten mellan den traditionella landsbygden och de högljudda storstadsliberalerna bäddar för svårigheter att komma överens.

Vart centern nu ska ta vägen kommer säkerligen uppta partiets kraft under en lång tid framöver.