Carema och yttrandefriheten

Bland alla detaljerna i de senaste veckornas rapporter från vårdbolaget Carema är det en sak som hela tiden återkommit. Snart sagt alla källor har velat vara anonyma.

Oavsett om rubrikerna handlat om gamla som tvingats ligga på golvet, om usla arbetsvillkor för personalen och bonusar för cheferna eller om skatteplanering har varken anställda eller anhöriga velat få sina namn nämnda.

Det är nämligen inte så konstigt. Carema kan tjäna som exempel på en av de förändringar som just nu gör svenska arbetsplatser allt tystare. Privatanställda – som Caremas personal – har nämligen inte samma skydd för sin yttrandefrihet som kommunalt eller statligt anställda. Och det oavsett om verksamheten betalas med skattepengar.

Det slår naturligtvis mot arbetsklimatet. Men det slår framför allt mot möjligheten för oss som medborgare att kunna granska hur vård, omsorg och skola egentligen sköts.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att den fackliga centralorganisationen TCO just i dag presenterade en handbok i hur rätten att yttra sig fungerar inom olika delar av arbetslivet. Det kan behövas, för även om yttrandefriheten är grundläggande i en demokrati är den långt i från ovillkorlig på jobbet.

Som forskaren Carl Gustaf Spangenberg uttrycket det när boken presenterades:

”Det saknas inte rättigheter. Men det saknas makt.”

Det märks inte minst när till exempel vården av gamla och sjuka lämnas ut på privat entreprenad, som på Caremas äldreboenden i stockholmstrakten. Plötsligt gäller till exempel inte offentlighetsprincipen eller den meddelarfrihet som offentliganställda har.

Det märks också när allt fler – både på privata och offentliga arbetsplatser – saknar den relativa trygghet en fast anställning faktiskt utgör. Yttrandefrihet och anställningstrygghet hör intimt samman.

Det behövs kunskap.

Människor ska våga använda de rättigheter vi har. Dit hör rätten att vara anonym i kontakten med journalister, det avgörande skälet till att skandalerna på Carema kunnat avslöjas.

Men framför allt måste vi fråga oss om det är rimligt att de anställdas yttrandefrihet och medborgarnas rätt till insyn ska offras för att privata bolag ska kunna tjäna pengar på barn, gamla och sjuka?

Ingvar Persson