Folkpartisten i konspirationernas värld

Det finns ett slags standardfigur i somliga amerikanska filmer. Den hopplösa konspirationsteoretikern som lever sitt liv i ständig kamp mot inbillade sammansvärjningar.

I filmerna brukar karaktären dyka upp när han av en tillfällighet råkat snubbla över något som faktiskt är en riktig konspiration.

Jag kan inte låta bli att tänka på den där karaktären när jag hör Folkpartiets Carl B Hamilton. Skillnaden är bara att han aldrig kommit till den där punkten där han skulle ha släppts in filmmanuset. Och sannolikt aldrig kommer att göra heller.

Hamiltons senaste bidrag till floran av konspirationsteorier handlar om tjänstepensionerna, eller mer precist om företagen AMF, Alecta och Folksam. I Dagens Nyheter framställer Hamilton de tre bolagen som ett sätt att smygvägen finansiera socialistisk agitation, socialisera näringslivet och i största allmänhet plundra pensionärerna.

I Hamiltons värld smyger slemma ombudsmän omkring och smider ränker mot regeringen, och till sitt förfogande har de inte bara avkastningen från pensionärernas pengar, utan dessutom den makt som följer med tusentals miljarder kronor.

Inte undra på att Hamilton är upprörd.

Nu skulle någon kunna invända Folksam inte utmärkt sig som någon kamporganisation, och att facken inte bestämmer riktigt själva, i vart fall inte i Alecta och AMF.

Den som kommer ihåg historien om AMF-chefens orimliga ersättningar minns också att ansvaret delades mellan representanter för bolagets ägare, LO och Svenskt Näringsliv.

Också i Alectas styrelse sitter representanter för fack och arbetsgivare, även om bolaget formellt ägs av de försäkrade – de anställda – och de som betalar försäkringen – företagen.

Det hindrar inte Hamilton. Han har nämligen sett det direktörerna från Svenskt Näringsliv inte insett. Att de alla omfattas av den stora fackliga konspirationen.

Och det är bara Carl B Hamilton som vågar tala om saken.

Det kan inte vara lätt att vara Carl B Hamilton.

Hans stickreplik för att på allvar träda in i filmens manus blir bara allt mer avlägsen.

Ingvar Persson