Klimatet chanslöst utan politisk vilja

Bläcket på den klimatuppgörelse som – till sist – kunde undertecknas i Durban har knappast hunnit torka. Sveriges miljöminister Lena Ek har antagligen inte kommit ur den där känslan av att nästan själv ha räddat världen som vi kunde ana bakom de lyckliga kommentarerna från i söndags. Och miljörörelsen vet fortfarande inte hur de ska hantera besvikelsen över ännu ett misslyckat försök att nå en politisk överenskommelse som i alla fall ger försöken att undvika en klimatkatastrof en liten chans.

Ändå lyckas den kanadensiska högerregeringen – nästan demonstrativt – visa att den politiska insikten till och med är mer avlägsen än vi kunde tro när Durban-konferensen tycktes vara på väg att kapsejsa. I går meddelades det i alla fall från Ottawa att Kanada nu också officiellt drar sig ur Kyotoprotokollet, den enda bindande överenskommelse om att minska klimatutsläppen.

En förlängning av protokollet var i själva verket det kanske viktigaste resultatet i Durban.

Det kanadensiska avhoppet kommer inte som någon verklig överraskning. Redan landet 2006 fick en ny – konservativ – regering gjorde man klart att landet i fortsättningen inte tänkte fullfölja sina åtaganden. Sedan dess har regeringen bland annat understött utvinningen av oljesand, den mest nedsmutsande formen av fossil energiutvinning som finns.

Ändå betyder det formella avhoppet att försöken att skapa ett regelverk för att skydda miljön försvagas ytterligare.

Men framför allt kanske det visar något annat.Att också de mest försiktiga överenskommelser för att undvika en global miljökatastrof havererar om inte den politiska viljan finns på hemmaplan.

Och på den punkten är det klent ställt.

Inte bara i Sveriges.

Ingvar Persson