Ord är billiga – men inte så billiga

I dag berättar Ekot att Arbetsförmedlingen lyckats förhandla sig till ett riktigt bra pris för tolkhjälp, en verksamhet som expanderat snabbt sedan förmedlingen expanderat på flyktingmottagningens område. Företaget Semantix som fått kontraktet tar 59 kronor för den första halvtimmens arbete.

Med det priset behövs inte någon akademisk examen i personaladministration för att inse att tolkarna är underbetalda. Andra företag, där lönerna följer kollektivavtalen, har inte en chans.

Semantix tycks ta sig förbi problemet på enklaste sätt. Tolkarna är uppdragstagare, och alltså inte anställda. På det sättet kan de göra precis det den svenska kollektivavtalsmodellen ska förhindra, alltså dumpa lönerna.

Det skulle kunna vara en illustration av den arbetsmarknad som måste ha förespeglat Maud Olofsson när hon så energiskt röjde undan hindren för att utfärda F-skattsedlar.

Men det skulle också kunna vara en illustration till konsekvenserna av upphandlingar där det enda syftet tycks vara att pressa priset. I slutet finns det alltid någon som får betala, och allt som oftast är det den som ska utföra själva arbetet.

Det kanske liknar en fungerande marknad, men blir det verkligen också ett fungerande samhälle?

Det blir billigt för Angeles Bermudez-Svankvist och hennes myndighet, men dyrt för tolkar som tvingas arbeta för alldeles för låg lön. Och det blir dyrt för de anställda tolkar som nu blir utan jobb.

Det är inte konstigt att fackförbundet Unionen frågar sig vad statsminister Fredrik Reinfeldt ord till kollektivavtalens försvar på förbundets senaste kongress egentligen är värda?

Svaret är kanske trots allt inte så svårt.

Inte ett dugg, i alla fall inte så länge det hjälper till att pressa ner priset på arbete.

Ingvar Persson