En pakt vi inte behöver

I slutet av veckan reser Fredrik Reinfeldt till Bryssel igen. För Sveriges räkning ska han underteckna EU:s senaste pakt för att rädda euron. Statsministern har ett gediget stöd i ryggen.

I riksdagen backar Socialdemokraterna upp en svensk medverkan, om än med vissa reservationer. Och i ett gemensamt brev ställer sig de fackliga centralorganisationerna TCO och Saco bakom planerna på en pakt, eller ett finanspolitiskt ramverk som de föredrar att prata om. LO:s ståndpunkt väntar vi ännu på, men den lär komma.

Europa behöver kort sagt ordning och reda. Frågan är bara, vad är det egentligen för ett samarbete Socialdemokraterna och facket vill se?

TCO vill se flexibla regler – vad det nu är för något. Socialdemokraterna nöjer sig med att kräva att EU inte får någon makt över Sveriges ekonomiska politik. Den politiska oppositionen och de fackliga organisationerna är eniga om att förslaget – som mest handlar om nerskärningar – inte räcker.

Alla tycker dessutom att Sverige ska ha riktigt mycket att säga till om i pakten.

Gott så, skulle man kunna säga.

Pakten kommer visserligen inte att lösa de problem Europa och euron har, men den gör kanske i alla fall ingen skada. Och Sveriges medverkan innebär inga som helst förpliktelser, men gör att svenska politiker även i fortsättningen får vara med när framtiden ska läggas fast.

Varför skulle någon ha några invändningar?

Kanske därför att det inte låter riktigt trovärdigt att någon i längden får inflytande i ett internationellt samarbete utan att också ge upp självbestämmande. Eller därför att det nu är Fredrik Reinfeldt som – i nattliga förhandlingar – ensam ska tolka mandatet. Och därför att det kommer att bli mycket svårt att protestera mot det resultat han kommer hem med.

Och kanske för att det faktiskt skulle behövas politiska reformer som tog itu med de verkliga problemen. Den oreglerade finansmarknaden, obalanserna på arbetsmarknaden och bristen på tillväxt.

I stället får vi regler som kommer att begränsa det politiska handlingsutrymmet, och som i praktiken har dikterats av Tysklands kansler, och av Frankrikes president. En pakt där den underförstådda överrenskommelsen mellan de ledande politikerna har varit att folken i Europa i alla fall inte ska få rösta om saken.

På den punkten lär EU-ledarna bland annat få svårt med den irländska konstitutionen. ( Den irländska bloggen Brodsheet föreslår ett kreativt sätt för EU-ledarna att lösa problemet) 

EU har länge anklagats för att lida av ett demokratiskt underskott. Vad det betyder i praktiken har finanskrisen verkligen visat.

Ingvar Persson

Brodsheets förslag till hur en valsedel i den irländska folkomröstningen skulle kunna vara utformad.