Verkligheten kommer först

Mitt i dramatiken på arbetsmarknaden kan jag inte låta bli att tycka lite synd om Mårten Bergman. Han arbetar med infrastruktur och miljö på Svenskt Näringsliv, och nu har han skrivit en rapport.

Den beskriver ett av de största och minst uppmärksammade problemen för den svenska industrin – järnvägen förfall.

Att årtionden av havererad järnvägspolitik drabbar persontrafiken har ingen kunnat missa. Men att bristande underhåll och uteblivna investeringar också hotar affärer för miljarder i industrin blir inte lika bra löpsedlar.

Ändå är det precis så. Jag vet till exempel vilken match ABB i Ludvika (det är ett av Bergmans exempel) tvingas gå mot ett underdimensionerat järnvägsnät. Och vilken utmaning bristen på transporter utgör för planerna på att återstarta gruvbrytningen i Bergslagen.

Svenskt Näringsliv sätter kort sagt fingret på ett allvarligt samhällsproblem. Det borde förtjäna uppmärksamhet, om det nu inte hade kommit just i går.

En rapport om behovet av investeringar i järnväg har nämligen inte en chans i medierapporteringen om fyra fackförbund samtidigt lägger varsel om massiva sympatiåtgärder, och ett femte förbund trappar upp de egna avtalsförhandlingarna med ett konfliktvarsel.

Så spänt har läget på svensk arbetsmarknad i vart fall inte varit sedan Kommunal strejkade för nio år sedan, och kanske inte ens då. Den konflikten rörde trots allt bara ett förbund.

Och inte kan det ha blivit lättare av att Bergmans rapport dessutom skulle konkurrera med en av de största svenska företagskonkurserna i historien.

Den lilla journalistiska bevakning som finns om arbetsmarknaden och den verkliga ekonomin hade annat att göra i går, och jag gissar att Mårten Bergman förgäves fick passa sin telefon i väntan på journalister som aldrig ringde.

Och kanske finns det en sensmoral. När det kommer till kritan går de hårda nyheterna – antingen det handlar om löner eller företagskonkurser – alltid före opinionsbildning, hur vällovlig och långsiktig den är.

Ingvar Persson