Löfvens innovationsråd – en nyhet trots allt

Det gick knappast att ta miste på journalisternas besvikelse när Stefan Löfven presenterade det som skulle vara den konkreta nyheten i hans förstamajtal. Ett innovationsråd, lett av statsministern och tänkt att påbörja sitt arbete så snart Löfven tagit över jobbet som statsminister.

Ännu en kommission med deltagande från politiken, näringslivet facken och akademin alltså, som Leijonborgs om globalisteringen eller Reinfeldts om framtiden. Reportrarna på plats för presskonferens i Arbetets gamla hus vid Järntorget såg inte imponerade ut.

Kanske säger det något om hur förväntningarna på samarbete och samverkan skruvats ner de senaste sex åren. Reinfeldt och Borg gör ju knappast någon hemlighet av att de anser att de egentligen sitter på alla svar själva. De fackliga organisationerna möttes av en stängd dörr redan från början, näringslivets frustration över regeringens lomhördhet har bara vuxit och när finansministerns eget finanspolitiska råd dristade sig till att ha egna synpunkter avfärdades de Anders Borg.

Det är inte så konstigt att det är svårt att se värdet av stort upplagda regeringskommissioner.

Lite annorlunda var det i maj 2002, när idéen om Löfvens innovationskommission presenterades för första gången. Också då var det presskonferens, fast i Metalls lokaler i Stockholm. Och jag var där, också.

Den dåvarande metallordförande Göran Johnsson hade tillsammans med finansmannen Carl Bennet lett en arbetsgrupp – Framtid för svensk industri – och ett av förslagen var just att statsministern själv skulle engagera sig i arbetet.

Gruppens viktigaste slutsats låg dock på ett annat plan. De menade nämligen att näringspolitiken borde inriktas på att skapa goda förutsättningar för branscher där den svenska industrin redan hade en stark ställning.

Politiken som ett redskap för att stärka det starka, inte som ett sätt att hålla sådant som inte kunde konkurrera under armarna. För tio år sedan upplevdes det som ett brott med traditionen. Och frågan är om det inte är likadant i dag.

För de borgerliga partierna tycks nämligen fortfarande näringspolitik vara ett fult ord. Erfarenheterna från varvskrisen spökar fortfarande, och någon känsla för exportindustrins fantastiska ställning inom till exempel fordons- eller kraftbranschen är svår att spåra hos statsministern.

Att politiken skulle kunna spela en roll för att göra Sverige attraktivt för företag på en stenhård internationell marknad verkar till exempel aldrig ha slagit Annie Lööf, och hon titulerar sig ändå näringsminister.

I stället subventioneras städning i medelklasshem och restaurangbranscher.

Att Stefan Löfven har dammat av Johnsson och Bennetts arbete från 2002 är kanske en nyhet att berätta om – trots allt.

Ingvar Persson